"Bara" vanlig förkylning...

Jag pratade med Benjamins sjuksköterska idag (bra med en hot line till sjukhuset ibland;) och beskrev veckan som varit. Hon är lugn och stabil. Har varit med länge. Sett mycket. Tycker inte att kräk är något konstigt.  I och med att Benjamin framför allt de senaste dagarna även visat andra förkylningssymptom som diarré, snuva och feber så tror hon att det trots allt "bara" rör sig om en vanlig förkylning. Vissa barn reagerar tydligen på detta sätt. Somliga barn går omkring med en snorsträng under näsan och andra barn kräks. Inget konstigt med det. Kan vara bra att kolla vätskebalansen på vårdcentralen om det blir långvarigt.

Jag väljer att tro på henne. Det låter trots allt rimligt. Det ger också mig lite lugn. Ibland inbillar jag mig nämligen att Benjamins mage är full av mördarsniglar från yttre rymden som håller på att äta upp honom inifrån och som han förgäves försöker få ut. Så är det kanske inte. (Hur skulle de förresten kommit dit? Han har ju i vart fall inte ätit upp dem;) Det kanske bara är en vanlig förkylning ändå. Om än ovanligt många och ovanligt jobbiga.

Så... nästa gång jag frågar om varför Benjamin kräks- var snälla och påminn mig och fråga om det möjligen kan vara en förkylning på gång!

Benjamin somnar i gungan

Kräkvecka

Vi har haft en kräkvecka. Nej, inte alls så att veckan varit dålig. Tvärtom så har vi haft en riktigt trevlig vecka med en rundresa till vänner i Varberg, släkt i Köpenhamn och familj i Bollebygd och Alingsås. Veckan har alltså inte alls varit dålig. Det är bara Benjamin som varit dålig. Kräkts.

Tänkte alltså skriva om kräk. Undrar lite om man verkligen kan göra det. Man ska kanske tänka sig för... Vad ska till exempel framtida arbetsgivare tro om någon som skriver om kräk;) Och vem är egentligen intresserad av kräk?  Det kan ju till och med vara en aningen osmakligt att läsa om kräk. Nåja, eftersom det varit en kräkvecka så kan jag inte undgå att skriva om kräk. Jag vill vänligt men bestämt be framtida arbetsgivare samt känsliga och ointresserade läsare att hoppa över detta inlägg;)

Jo, nu är det alltså kräk igen. Det började i torsdags för en vecka sedan när Benjamin hade sovit middag i vagnen. Eftersom han brukar äta som bäst när han är lugn och halvslumrande så förberedde jag en flaska när jag såg att han började vakna till. När han såg flaskan kräktes han... Det gav upphov till veckans första omgång av tvätt i vår älskade Öko-Lavamat. Det skulle komma att bli betydligt fler...

Trots kräkningarna och trots sträckningen i ryggen jag ådrog mig så jag skulle dra av honom den första omgången med nerspydda kläder, så bestämde vi oss för att fullfölja våra planer att åka till Danmark.

Veckan fortsatte med tre dagar då Benjamin i stort sett inte kräktes alls under dagtid. Några dagar hade han till och med riktigt god aptit. I början av vår kräkvecka har han varit pigg och glad som vanligt på dagarna. Han har interagerat med en jämnårig i Varberg, han har roat och charmat våra danska släktingar, han har gungat på lekplatsen hos mormor och morfar och lekt med hönsen hos kusinerna. Illamåendet och kräkningarna har däremot kommit på natten. En eller flera gånger varje natt (och ibland även på dagtid) utspelas följande scenario:  En hostning, följt av lite gnyende. Gnyendet tilltar och vi vaknar. Några hostningar till och vi håller andan. Ett hulkande som får mig att tänka på hur jag lät på nätterna då gravidillamåendet  var som värst.  Och så... det omisskännliga ljudet av att Benjamin kräks. Så ett illtjut. Uppenbarligen är det hela mycket obehagligt för honom. Vi rusar upp och utför det numera väl inarbetade teamarbetet: En torkar av det värsta med papper och handdukar medan en håller fast Benjamins händer för att han inte ska kleta runt i kräket. En duschar och torkar den hulkande och skakande pojken. Den andre assisterar med ren pyjamas, byter till rena lakan och fyller på den alltmer överfulla påsen med tvätt.

Kräkningar tilltar i mängd och frekvens under veckan. De flesta och mesta kräkningarna har som tur är varit sedan vi kom hem igen efter vår lilla rundresa. Häromnatten när Benjamin låg ren och nyduschad på rygg på skötbordet mitt i natten kommer ännu en kräkning. Att se den illaluktande, gryniga massa välla upp ur hans mun och rinna ut över hela ansiktet var mer än jag klarade av. Det var så äckligt och på något sätt overkligt som en sämre skräckfilm så jag skrek till av rädsla och vämjelse. Maken fick ta över och jag övergick till att byta lakan och fylla på tvättmaskinen istället. Jag tror vi kört minst 10 tvättar sen vi kom hem...

De senaste dagarna har Benjamin kräks det mesta av det han ätit. Det är en pina för oss att se hur han skriker av hunger men inte får behålla det han får i sig. Det är inte roligt för honom, den lille illamående stackaren som blivit alltmer trött och orkeslös av denna ofrivilliga fasta. Igår och idag har han nog sovit mer än han varit vaken. Idag slumrade han till och med till i gungan! På eftermiddagen och kvällen idag har vi bara gett honom vätskeersättning och vatten och nu verkar det som denna kräkvecka börjar lida mot sitt slut. Skönt! För så här vill vi ju inte ha det:

Jag måste bara tillägga att detta är helt vanliga kräkningar, sådana man har när man till exempel är magsjuk eller ätit nåt dåligt. Att han, som vi uppfattat det hela, inte har varit magsjuk eller ätit nåt dåligt (vad skulle det vara;)? är en annan sak. Det är alltså inte fråga om de kaskader av kräk som ibland kunde komma då vi sondmatade honom.

Köttbullestrumpa

Det går långsamt långsamt. 

Det är faktiskt knappt någon styrfart alls. 

Det är i sanning ett maraton i tålamod.

Men jo, Benjamin är alltmer intresserad av att stoppa saker i munnen. Det senaste är strumpor. Fråga mig inte var han hittar dem - men alltsom oftast ser vi honom med en strumpa i munnen. Och vad gör vi då? Jo naturligtvis preparerar vi den med mat!

Varsågoda att beskåda en serie bilder som jag kallar "Köttbullestrumpan":

Eventualiteten

Jag hade klottrat ner tre ord för mig själv på en liten lapp. På lappen stod; utvecklingen, kalorierna och kräkningarna. Inte för att det var någon risk att jag skulle kunna glömma vad jag ville att vi skulle ta upp på läkarbesöket i fredags utan mer för att jag skulle få ordning på mina tankar.

Tre ord alltså: Utvecklingen. Kalorierna. Kräkningarna. I just den ordningen hade jag skrivit.

Men jag berättar i omvänd ordning.

Kräkningarna. Varför kräks Benjamin? Den enklaste anledningen är att en del är har mer lättretliga kräkreflexer. Som Benjamin. Själv kräks jag nästan aldrig. (Får aldrig magsjuka. Kräktes totalt två gånger under mina 27 graviditetsmånader (varav ungefär 15 månader var med konstant illamående...) En gång kräktes jag när jag ätit ris på en pizzeria i Söderköping. Sen kan jag inte minnas fler gånger jag kräkts överhuvudtaget.) Men det är jag det. Inte Benjamin. Hans kräkreflexer är bland det mest välutvecklade hos honom;) Och han har ju varit med om lite trauman kring munnen och svalget så det går kanske att godta som en anledning. En annan anledning är att eftersom Benjamin bara äter flytande så är det lättare att kräka. Det skvalpar liksom runt i magen på honom. Vi tog upp om reflux eller sura uppstötningar vilket han, utan resultat, medicinerades mot detta när han var liten. Men nu ska han också genomgå en gastroskopi för att se vad som händer i hans mage. Hans läkare ska också skriva en remiss på ett så kallat svett-test i syfte att undersöka om han producerar för mycket slem, vilket gör att ha hostar lättare vilket i sin tur oftast är det som utlöser en kräkning. Detta om kräkningarna vilka i sammanhanget är det minsta orosmomentet men som stundom gör vår vardag lite mer besvärlig än nödvändigt. Men pris ske Gud för tvättmaskinen!

Kalorierna. Benjamins läkare tittade på hans kurva (ni kan också ska få se den nån gång...) och konstaterade att vi får vara nöjda. Benjamins kropp har bestämt sig för att vara som den är. Han är varken mager eller tjock. Han är lite kortare och väger därmed naturligtvis lite mindre än de flesta jämnåriga. Men han är proportionerlig och har gång på gång visat att han går upp i vikt tillfredsställande efter en tillfällig dipp på grund av våra försök till flaskavvänjning eller en tids sjukdom. Och jag har redan slutat oro mig för vikten (eller snarare avsaknaden av vikt;)

När det gäller nödvändigt kaloriintag har vi hört allt från att 84 (!) till 100 kalorier per kilo och dygn är nödvändigt för att utvecklas. Benjamin får i sig ungefär 750 kalorier per dygn och väger nu 8600 gram. (Så kan ni räkna själva om ni har lust!). Vi ska prata med dietisten igen för att förhoppningsvis få bekräftat att han äter tillräckligt. Det verkar ju som sagt så på viktkurvan i alla fall.

Utvecklingen. Vi berättade såklart för läkaren om 18-månaderskontrollen och precis som vi misstänkte så har Benjamin redan genomgått alla de undersökningar och prover som man eventuellt skulle gjort med anledning av en remissen till barnläkare från Bvc. Ingen av dessa undersökningar och prover visade på någon avvikelse från det förväntade. Men alla utvecklingsstörningar kan heller inte förklaras. Förutom den konstaterade utvecklingsförseningen finns det två saker som skulle kunna peka i riktning mot en utvecklingsstörning. Det första är huvudomfånget. Jag nämnde ovan att Benjamin är proportionerlig. Det gäller längd och vikt. Kurvan för huvudomfånget ligger betydligt lägre och denna kurva börjar dessutom plana ut. Detta skulle kunna innebära att Benjamins hjärna inte utvecklas riktigt normal. Det andra är just ätstörningen. Läkaren nämnde att det är inte helt ovanligt att man hos barn med utvecklingsstörningar i efterhand kan se att det funnits problem kring maten och ätandet redan från början. Det är naturligtvis inget man kan använda som diagnosverktyg, men dock. Det skulle kunna vara ett litet tecken på en utvecklingsstörning.

När Benjamins läkare förstod att vi tänkt tanken om utvecklingsstörning sa hon försiktigt att hon tyckte det var klokt att vi börjat tänka tanken, att vi mentalt börjat förbereda oss. När hon sa det högg det till i hjärtat och inombords reagerade jag ungefär som en 3-åring:
Vill inte!
Villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte!


Jag vill ta en stor fet hammare och slå sönder Benjamins eventuella utvecklingsstörning, jag vill slå så hårt jag kan så att skärvorna flyger åt alla håll och aldrig går att sättas samman igen.

Jag vill trycka ner den eventuella utvecklingsstörningen djupt under vattenytan så att den drunknar och sjunker till havets botten och aldrig går att hitta.

Jag vill kräva, strypa och förinta. Jag vill utplåna, radera och eliminera. Men jag kan inte. Kan inte göra något av detta. Jag är i detta helt och hållet maktlös. Kan bara vänta och se...

Och under tiden struttar den lille pojken runt och charmar alla i sin omgivning, helt ovetandes sin mammas vrede.