Förskolan på slottet

Våra barns förskola ligger på ett slott! Skickar med några bildbevis!

Röda mattan till avdelningarna Laban och labolina

Upp, upp, upp!

Benjamin och Klara

Egen båt att leka i och på!

Mysig innergård med äppleträd och odlingslådor

Slottet i bakgrunden!

En hög i hallen....

Det ligger en liten hög i hallen. (eller ja... det ligger förvisso flera, både små och stora, högar i hallen men det är bara en hög jag vill berätta om idag.) Högen med saker som ska följa med Benjamin till förskolan imorgon.

Högen består av ett blöjpaket, extrakläder, stövlar, regnkläder, napp och så förstås nappflaskan och energidryck. Allt prydligt märkt "Benjamin". Högen har legat framme sedan i söndags, men eftersom Benjamin varit förkyld så har vi fått skjuta på förskolestarten.

Det känns spännande, nervöst, stort, viktigt och lite vemodigt. Allt på en gång. Nästan så jag inte vet om jag kommer att kunna sova inatt...

Jag har visserligen redan varit med om att skola in ett barn på förskolan men det var helt annorlunda då. Frida var ungefär lika gammal som Benjamin är nu men hon pratade för fullt, hade full koll på vilka kläder som var hennes, klädde på sig själv, gick på toaletten, åt (naturligtvis) och framför allt kunde hon kommunicera vad hon kände och tänkte om att börja på förskola.

Vi är säkra på att det kommer att bli några problem med själva inskolningen. Om man med problem menar att Benjamin inte kommer att vara med på noterna. Tvärtom! Han kommer att stortrivas. Det har aldrig varit några problem att lämna honom någonstans. Han har aldrig visat missnöje med att vara med någon annan än oss.

Det jag är pirrig och lite nervös inför är allt det andra; maten, kommunikationen och utvecklingen. När det gäller maten känns det som detta är vårt sista triumfkort; vi har provat allt vad gäller att få Benjamin att smaka mat, vi har fått coachning från Österrike, vi har till och med gett honom en lillasyster att härma ;) men inget har fungerat hittills. Nu återstår bara barngrupp och förskola. Kanske kanske kanske kommer något att lossna vad gäller maten nu när matsituationen blir så annorlunda som den kommer att vara på förskolan. När det gäller kommunikationen och utvecklingen hoppas jag mycket att de vackra orden i förskolans läroplan kommer att bli veklighet för Benjamin, orden som lyder:

"Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt."

Orden i läroplanen ringer i mina öron när det nu är läggdags även för mig. (Jag måste ju vara pigg och utvilad imorgon på den stora dagen...)

"Utvecklas så långt som möjligt...Utvecklas så långt som möjligt..." Hur långt är det möjligt för Benjamin att utvecklas? Hur långt är det möjligt?

I vilket fall som helst känner vi oss säkra på att det blir bra för Benjamin att börja förskolan. Vi tror att han behöver det som förskolan kan ge i form av stöd och stimulans utformat med hänsyn till hans behov och hans förutsättningar.

Och om sanningen ska fram så tror jag att jag minsann också behöver lite paus från honom... några timmar i veckan.

Silikonskedens entré och sorti

Förra våren, när Benjamin var sisådär 5-6 månader började vi med smakportioner. Mosad potatis, palsternacka och sån´t ni vet... Enligt konstens alla regler. Benjamins läkare hade vid ett tillfälle nämnt att det möjligen skulle kunna gå lättare för honom att äta fast föda än att dricka så vi hoppades att övergången från flytande till fast föda skulle vara lösningen på besvären och slutet på sondmatningen.

Vi provade och provade och provade medan Benjamin blev både 7, 8 9, 10 och 11 månader. Jag minns hur jag stod vid hyllan med barnmat i affären och successivt gick igenom alla olika smaker och sorter. Vid något tillfälle gick det väl ner någon halv barnmatssked gröt eller glass.

För ganska precis ett år sedan när vi i kontakt med filosofin från Notube och slutade sondmata Benjamin så slutade vi i princip också helt att försöka mata honom med sked men lät honom desto oftare själv få chans att stoppa mat i sin mun.

De där barnmatsskedarna hamnade så småningom längst in i lådan.

Min kära lilla flaska!

När vi i början av denna sommar fick en ny kontakt på Notube och berättade om napptricket föreslog hon skedmatning på nytt. Sagt och gjort, vi införskaffade efter rekommendation en mycket mjuk silikonsked och försökte under några matträningsintensiva veckor  mata Benjamin på olika vis. I början var det allt lite spännande, Benjamin höll för ögonen men närmade sig skeden på ett lustigt sätt. Se ungefär en minut in i denna filmen (som vi gjorde till Notube - liksom övriga filmer i detta inlägg)

Någon dag fick han faktiskt i sig en droppe Bearnaisesås via skeden.  Vi blir hela tiden coachade av Notube som bland annat skriver:   "Eating is not a game any more - especially when you write that Benjamin ate small amounts of Bernaise sauce with the spoon!! So what do we know - he can do it. Of course, most of it comes out at the moment, because his oral skills have to be trained...."

  

Vi hoppar över måltider med flaskan för att Benjamin ska bli riktigt hungrig. "What happens if you give Benjamin the bottle when he doesn't want the spoon: he has no need to take the spoon, because he knows if he doesn't the bottle will come.... So if we want to make a change we have to do something. And - the older he gets, the dificulter it becomes!..."

Fika med jämngamla kusinen. Notera Benjamins blick.

Så börjar vi att göra matträningen lite tuffare och vi försökte mer intensivt med andra metoder, te.x med våra fingrar."If you feel safe enough hold away Benjamin's arms for a short time and put in the siliconspoon. You can also put in the ketchup for example with your finger."

Benjamin kväljs och kräks om han får in något i munnen.

"Gagging and maybe a little vomiting is usual in the process when hypersensitive children start to eat with the spoon - that should become better!..."

Klara på play-picknick

Vi arrangerar play-picknicks, en metod från Notube som inte går ut på att Benjamin ska äta utan närma sig mat på ett lekfull och kravlöst sätt. Vi filmar för att skicka till Notube. Filmen är 5 minuter lång och riktigt tråkig.  Det händer inget intressant förutom att Frida försöker säga mash-mallows och Benjamin smackar. Det roligaste var att se Klara gå loss - ölkorv och Nutella - smaskens för en halvåring!!

Efter ett tag med intensivträning reagerade Benjamin så här när han såg skeden. Vi beslöt tillsammans med Notube att avbryta intensviträningen. I samma veva träffade vi läkaren och underrättade Notube om våra misstankar. Vi fick mycket medkännade svar från våra båda kontakter. En av dem skrev bland annat:

"I'm working since more than 20 years with children and parents, supporting them through a time when they get to know that something is 'wrong' with their child, going from neglecting to fighting, being sad and accepting it. Out of this experience I just want to tell you what a lot of parents have teached me: the earlier you get a diagnosis, the earlier you can be sad and afterwrds you can make a decision in which direction you are going and what your child and you need. Stop putting things in his mouth. It is not the most important thing always to eat different food. Benjamin's problem will not be solved with more food."

Så, skeden ligger i lådan igen. Vi har slutat den aktiva matträningen för denna gång. Vi fokuserar på annat. Som att Benjamin ska börja förskolan, träffa Bvc-psykolog, vägas, fylla två år. Mer om allt detta får ni läsa snart!

Glädjens son

I inlägget "Läsarens val" frågade jag vad ni vill att jag ska skriva om. Annica Isacson svarade så här i en kommentar på facebook "Jag röstar för tokigheterna och konversationen med Notube. Glädje först!"

Glädje först!!!


Det är inte svårt att bli glad av Benjamin. Han har faktiskt en hel liten fan-club som beundrar honom. De kommer och hälsar på lite då och då, bara för att få se honom och krama honom lite.

Det är inte heller svårt att göra Benjamin glad. Han är väldigt lättroad. Ett pip på magen räcker långt! Eller att rulla en boll mot honom. Eller sätta honom i hans bilbarnstol. Eller sätta på vattnet i badkaret. Han skrattar så att han kiknar!

Så slår det mig plötsligt!  Benjamin betyder ju faktiskt "Glädjens son". Att sprida glädje... Kan det finnas någon bättre uppgift på jorden? Hur det nu är går med maten och utvecklingen så önskar jag mer än något annat att han ska få fortsätta vara glad och fortsätta sprida glädje. Glädjens son - det är Benjamin det!

Så skickar jag med några bilder som i alla fall gör mig väldigt glad. TokBenjamin!

Önskelistor

Idag fyller världens bästa mamma år! Grattis! I mina barns värld är det ju jag som är den allra bästa mamman. Det känns gott!

Jag har fått sovmorgon. Det kommer jag bokstavligen leva på hela dagen!
Jag har fått en teckning, många kramar och frukost på sängen.
Jag har fått ett presentkort på en fotobok som jag inbillar mig att jag kommer att hinna göra i höst när jag ska gå en distanskurs i digital bildbehandling som jag blivit antagen till.
Jag har fått fröer från världens näst bästa mamma (!). Fröer som förhoppningsvis kommer att bli vackra gullvivor och blåklockor att njuta av.

I övrigt har jag allt man kan önska sig! (Förutom en svindyr licens på Photoshop så att jag genomföra den där kursen)

Eller ja...  en sak till finns det ju på min önskelista. Men det är bara Benjamin som kan ge den till mig... En tugga! Tänk att en sådan vardaglig och obetydlig sak som att äta skulle göra mig så oändligt glad idag på min födelsedag. En liten tugga. Tårta, marsipan, bulle?

Om ett par veckor fyller Benjamin 2 år. Jag funderar mycket på vad som står på hans önskelista. Han kanske också känner att han har allt man kan önska sig. Hoppas det!

Jag funderar ändå på en bra födelsedagspresent till honom.

Föst och främst inga plastleksaker. Vi har försökt plocka bort så många plastleksaker som möjligt. Plast, har vi lärt oss "encourages to be "in ones own world" and prevent active communiaction with real people". Benjamin förvinner ju emellanåt in i sin egen värld av (främst plast-) saker som snurrar. Så ingen mer plast. Det är tillräckligt svårt ändå med en storasyster som älskar plast, gärna smått, rosa och glittrig plast;)

Bilar vill han säkert ha. Det försvann ju några i plastrensningen och det finns ju fina bilar i trä till exempel. Små eller stora, personbiler, traktorer eller lastbilar. Allt som går att köra. Hur kul som helst. Bruumm!

Allt som rullar och snurrar är som sagt fashinerande. Man kanske skulle bygga en slags bana där man kan lägga bollar eller kulor så att de kan rulla neråt... Fast inte av plast förstås.

Benjamin tycker om att vara ute och att vara fysiskt aktiv. Han går och går och går i vår stora trädgård. Så uteleksaker kanske...  Som stimulerar hans fysiska aktivitet. Och då är väl i och för sig plast mest praktisk, undrar om det finns uteleksaker i nåt annat material?

Han gillar musik och allt som låter. Trumma har han och maracas. Kanske fler instrument eller saker som låter utan hjälp av batteri?

Böcker är bra. Enkla pekböcker med tydliga, vardagliga bilder och gärna med någon tittut-lucka. Det börjar han uppskatta.

Lite kläder också. Snart ska han börja förskolan och då behöv en hel del extrakläder. Inte sällan blir det två ombyten per dag. Storlek 74-80 är det fortfarande, en och annan 86 går väl vad gäller överdel också.

Ja, sällan har det kännts så angeläget att hitta en bra present. Benjamin leker med allt och ingenting. Kan gå runt med en snörstump och tycka att det är jätteroligt eller en (plast!)balja på huvudet. Också skojigt! För att inte tala om sand, grus och jord! Eller att lägga saker i andra saker. Väldigt roligt! Han leker däremot inte så mycket med "riktiga" leksaker. Bygger inte med klossar och ritar inte, lägger definitivt inte pussel!

Tur att vi har ett par veckor kvar att fundera. Men idag är det jag som fyller år. Världens bästa mamma! Det är jag det! Oavsett vad jag köper, oavsett om jag köper något alls. Är jag ändå Benjamins bästa mamma!

Långfärdscykling...

Jag gillar att cykla! Gärna med sällskap men faktiskt ännu hellre ensam. När man cyklar färdas man i ett tempo som passar själen. Eftersom jag cyklat några mil utmed markerade leder i vårt land noterade jag direkt när vi flyttade hit att Sverigeleden passerar precis utanför vår trädgård. Varje sommar ser vi långfärdscyklister som cyklar förbi. Jag tittar och avundas lite på avstånd.

Nuförtiden blir det inte så mycket cykling för egen del. Vi bor på gångavstånd till det mesta men behöver ta buss eller bil om vi ska någon annanstans. För att ändå få känna en liten fläkt av friheten och utmaningen i cyklingen tvekade jag inte när jag för en tid sedan såg en liten faktaruta om warmshower.org, en sida som förmedlar logi till långfärdscykliser.

Häromveckan hade vi besök av Bruno från Paris som cyklat runt Europa sedan september förra året. Häromdagen hade vi besök av Parker från USA som cyklat från Spanien och var på väg till Norge för att plocka äpplen.

Det var på morgonen när Bosse skulle visa Parker att Benjamin inte äter som Benjamin började tugga på de där ostbågarna! Det var då han visade att han kan, vill och vågar. Det var då...

Den enda logiska slutsats jag kan dra av detta är att Benjamin behöver en långfärdscyklist som sällskap för att börja äta. Snacka om rigida matvanor!!!

Så... vill du göra honom en tjänst är du snäll? Packa cykelväskorna och ge dig ut några månader på cykel. Cykla vart du vill men kom hit och övernatta då och då för att hålla Benjamin sällskap vid frukostbordet.

Tack på förhand! Väl mött!

Sträckbänk

Pust... det är mer spännande än en OS-final i handboll det här...

Igår och idag har Benjamin fört mat till munnen och nuddat det med läpparna. Läpparna förblir dock stängda och maten åker snart i golvet. Eller hamnar på Klaras plats. Vilket hon är tacksam över; köttbullar, pasta, kex och ostbågar gnager den tandlösa lillasystern glatt i sig.

Han håller oss sannerligen på sträckbänken den lille mannen. Min förväntan och iver efter en fortsättning på det som hände häromdagen blir utsträckt till bristningsgränsen. Det som i förrgår var så roligt och igår var så spännande börjar bli en aning nervöst.

Kom igen Benjamin, kom igen. Du kan. Vi vet att du kan!

Drömmen har blivit verklighet!!!

Schh! 

Jag vågar inte prata så högt. Jag är nämligen rädd att jag ska väckas ur min dröm. Rädd att det ska vara något övergående, något som förvinner och  flyr iväg så som bara drömmar kan göra.

Det har ju hänt tidigare. Att verkligheten visade sig vara en dröm. Att de ansatser att äta som Benjamin gjort aldrig upprepades. Kommer ni ihåg?

Den 25 oktober förra året var det en bit palsternacka, den 23 november förra året var det ostbågar, den 26 mars var det ett pommes strips, ostbåge och ölkorv och vid några tillfällen i våras var det med hjälp av nappen.

Jag underdriver inte när jag säger att detta är det enda ätbara som Benjamin frivilligt stoppat i sin mun i hela sitt snart 2 år långa liv.

Tills idag mina vänner. Tills idag!

Drömmen har pågått sedan imorse... Jag väcktes av den härliga nyheten att Benjamin haft både en, två och tre ostbågar i munnen under frukosten. Senare under dagen fick jag se miraklet med egna ögon. Det var vid eftermiddagskaffet (för övrigt den enda riktigt fasta rutinen vi har i detta huset - eftermiddagskaffet vid tre-tiden). Eftersom vi hade spontanbesök rotade vi fram chokladwafers ur gömmorna.

Jag njöt av kaffet, chokladwafers och sällskapet. Var upptagen i samtal på min högra sida så jag såg inte vad som hände på min vänstra sida.

Det var som om världen stannade när jag vände mig om och fick se vad som pågick. Tårarna började rinna och jag fick hålla för munnen för att inte släppa fram gråten ljudligt. Ville inte störa det vackra som höll på att hända.

"Varför gråter du mamma?" frågade storasyster.
"Jag gråter för att jag är glad Frida. Jag är glad för att Benjamin äter. Jag gråter för att jag är glad!"

Där satt nämligen Benjamin och slickade på chokladen! Det var definitivt inget misstag, ingen tillfällighet. Han slickade om och om igen, undersökte kexet och chokladen med läpparna och tungan. Inte nog med detta. På kvällen visade Benjamin uppenbart intresse för både ost, majs, kidneybönor och tacobröd. Men då åkte det som vanligt i golvet ganska snart;)

Idag har det alltså hänt. På riktigt. Måndagen 13 augusti 2012. Benjamin smakar på mat! Två gånger lossade bitar av choklaswafers respektive ost och hamnade i hans mun. Då kväljdes han, men kräktes inte. I övrigt kom inga bitar i munnen, han tuggade inget och svalde inget. Men han smakade! Han åt!

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag börjar bli trött. Men innan jag kryper ner i min säng ska jag som vanligt titta på mina små underverk som sover gott i sina sängar. Klappa dem på huvudet och stoppa om dem. Jag ska stanna en stund extra vid Benjamins säng. Jag ska stanna och be en bön att det inte är en dröm. Att det fortsätter imorgon och dagen efter det och dagen efter det och så vidare tills minnet av denna dagen förbleknat och vi inte längre kommer ihåg hur det är att ha ett barn som inte äter.

God natt!

Spädbarnsdepression

Vi människor. (Jag skriver vi, antar nämligen att det än så länge bara är just människor som läser detta;) Komplexa varelser är vi människor. (Ber om ursäkt om det nu mot förmodan är någon som inte är människa som läser;) Med kropp, själ och ande. Vi vet en del om sambanden och samspelen mellan dessa olika dimensioner av människan. Men en del återstår att upptäcka och forska kring. En hel del. Spädbarnsdepression till exempel. Hur många av er har ens hört talas om det? Inte jag i alla fall till en vän till mig skriver angående Benjamin:

"Som jag har förstått det har Benjamin haft en ovanligt utdragen spädbarnsdepression. Han har reagerat adekvat på sin livssituation från födelsen och framåt. Varje gång han skulle äta höll han på att dödas. Denna kunskap sitter i varenda cell i hans kropp. Detta pågick 3 mån. Under tiden har en svår depression befästs. Här börjar en cirkelgång depression leder till aptitlöshet vilket bromsar upp växten och drivkraften att vilja utvecklas. Det finns vetenskaplig forskning på hur mycket försenat ett barn blir i utvecklingen som har haft spädbarnsdepression."

Orden griper tag i mig. Det är starka ord. "Varje gång han skulle äta höll han på att dödas."* "Kunskapen sitter i varenda cell." Det är ett sätt att beskriva Benjamins problematik som jag inte hört tidigare. Det är nya ord, nya samband och vidgade vyer...

It makes sense! Hur översätter man det till svenska? Det är i alla fall så jag känner. Det verkar rimligt. Det stämmer. Det förklarar. Ja, tänk om det är så!  Just nu vill jag med hela min kropp, själ och ande att detta ska vara en förklaring till gåtan Benjamin.

Jag förvånas över min reaktion. Varför vill jag det egentligen? Jo, det skulle kanske kunna utesluta en utvecklingsstörning. För att jag vill att spädbarnsdepression ska vara förklaringen på utvecklingsförseningen. Jag tycket alltså att det är bättre att min son är sjuk i själen än att han är sjuk i huvudet. Är inte det konstigt?!

Min väninna frågar också vilken hjälp vi har fått med Benjamins depression. Hmm... jag kan inte ens se mig själv fråga om detta på sjukhuset bland alla viktkurvor och blodprover.  Än mindre tror jag att någon kommer att ta upp det med oss. För hittills har vi inte hört något från den svenska sjukvården som ens kommer i närheten av något som liknar spädbarnsdepression. Men jag ska fråga!

Är det förresten någon av er som läser detta (vare sig ni nu är människor eller något annat;) som vet något om spädbarnsdepression? Något mer än det man hittar på en enkel googling?

*Benjamin hade Laryngomalaci, ett fel på struphuvudet som gjorde att det blev stopp i luftvägarna när han ansträngde sig. Att ära och skrika är det mest ansträngande ett spädbarn gör. Han upplevde alltså att han inte fick nån luft när han försökte äta. 

Kalorirekord!

Sju (7) dl! 

Jag har kontrollräknat flera gånger. Det blev 7 dl idag. Så mycket har Benjamin inte druckit sedan jag-vet-inte-när. Inte någon gång detta året i alla fall. Vi är glada om protokollet slutar på 5 dl.

Ettusenfemtio (1050) kalorier!

Jag har kontrollräknat flera gånger. Det blev 1050 kalorier idag. Det är lika många kalorier som ett paket Ballerinakex.

Gör om det om ni kan!!!