Tidsfördriv...

Om det finns någon som möjligen tycker att det jag skriver skulle kunna vara värt att läsas av fler och roas av att betygsätta och/eller kommentera bloggar och inte har något annat vettigt för sig så finns samlingssidan mammabloggar.

Man måste klicka på benjaminimalimaten för att komma åt att rösta/kommentera förresten....

Själv ska jag natta tre nybadade barn;)

Strumpor

I morse la jag märke till att Benjamin hade ett par av Lillasysters strumpor på sig. Det gjorde ju naturligtvis ingenting och jag blev inte särskilt förvånad heller. När Bosse sorterar tvätten hamnar övriga familjemedlemmars strumpor lite olika. Det är ju förvisso inte lätt att se skillnad på alla små, färgglada strumpor även om jag fnissar lite när jag emellanåt hittar mina egna strumpor bland Storasysters.

När jag för en liten stund sedan tog av strumporna igen inför natten så lade jag märke till att Lillasysters fötter faktiskt är något längre än Benjamins! Så det där med att sortera strumpor kan vi nog rationalisera bort. En gemensam låda med strumpor för familjens två yngsta räcker gott.

För övrigt kan jag rapportera att det ikväll finns 8 ensamma små strumpor i högen med strumpor utan partner samt två par små och ett par stora strumpor i högen med kvarglömda strumpor...

Vart är vi på väg?

Det är ganska precis ett år sedan jag skrev inlägget om utvecklingen. Om hur tanken överföll mig. Tanken att Benjamin skulle vara utvecklingsstörd. Nu har vi levt med den tanken i ett år. Jag skulle kunna skriva hyllmetrar om hur det har varit att leva med den tanken.

Jag fick en länk till en text från en vän, då för ett år sedan. Jag läser den ibland. Och gråter varje gång! 

Nu är jag redo att dela med mig: 

 "När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda."
  

Vi vet inte. Det kommer troligen ta flera år innan vi vet. Men vi anar att vi kanske inte riktigt är på väg mot Italien...

VMA-signal

Idag var det första måndagen i mars. Exakt kl 15.00 började signalerna ljuda. Sju sekunder långa signaler med fjorton sekunders tystnad emellan... Signalen Viktigt meddelande till allmänheten fick mig att le.

Jag satt där framför datorn på jobbet, tittade ut genom fönstret och log. En varm känsla av glädje och tacksamhet omfamnade mig när jag lyssnade på signalerna.

Det var exakt 2,5 år sedan. Första måndagen i september kl 15.00 klev jag ur bilen från BB med Benjamin i famnen. Signalerna ljöd. Sju sekunder långa signaler med fjorton sekunders tystnad emellan... Jag var hemma igen - med en liten son. En liten Benjamin. Tänk att han finns! Tänk att han finns hos oss!

Viktigt meddelande till allmänheten: Benjamin finns!

Kanalparallella kurvor.

Jag har tre barn. Storasyster Frida vägde 2850 gram och var 48 cm lång när hon föddes, Benjamin vägde 2440 och var 46 cm lång. Lillasyster Klara, tungviktaren, vägde 3030 gram och var hela 50 cm när hon föddes för ett drygt år sedan.

Jag har tre små barn. På de tillväxtkurvor som BVC använder ligger mina barns kurvor på -2, -3,5 och -1 På tillväxtkurvorna finns det ett tjockt streck i mitten. Det är den genomsnittliga längden och vikten bland de barn som ingick i den studie där kurvorna togs fram. Jag tycker mig så ofta möta en slags tanke att det är det där tjocka strecket i mitten som barnens viktkurva ska ligga på. Men det är så helt irrelevant, det är ju bara ett genomsnitt... 

Jag har tre små barn med kanalparallella kurvor. Det var ett fint ord som läkaren använde i höstas när hon kommenterade Benjamins vikt och längd. Kanalparallell. Idag, 2,5 år gammal väger Benjamin 9700 gram och 81,5 cm. Inte smal men liten. Kanalparallella kurvor!

Lillasysters kurvor är också kanalparallella. Ändå har BVC-sköterkan de tre senaste gångerna som vi har varit med Lillasyster på BVC  tittat på tillväxtkurvorna och kommenterat något om maten. Första gången rekommenderade hon gröt. Andra gången tipsade hon om att lägga rapsolja i maten. Idag frågade hon om Klara hade varit sjuk. Vis av erfarenhet så försöker jag faktiskt skita i vad hon säger. Jag vet att Klaras vikt och längd låg på -1 när hon föddes. Jag vet att jag i början ammade ofta och länge, hon frodades och gick upp i vikt och hennes kurvor snuddade vid det tjocka strecket i mitten. (Faktum är att hon inte ens gick ner i vikt de första dygnen vilket man annars brukar räkna med). Jag vet att vi har låtit henne utforska den svåra konsten att äta på egen hand. Nu äter hon det mesta själv och kurvorna har planat ut till - just precis -1. Kanalparallella kurvor! 

För en tid sedan berättade en av mina vänner om "BVC-tantens ord som ekade i huvudet " hon går upp i vikt för långsamt och följer inte sin kurva ( hon ligger - 1)." Jag blir så provocerad av uttalanden som detta, från det min vän fick höra från BVC. Från de som borde veta bättre än att skapa oro hos föräldrar till fullt friska barn som är glada och pigga. Från de vars uppgift borde vara att stärka föräldrars tilltro till att barn är fullt kompetenta att själva äta vad de behöver om de bara får rätt förutsättningar. Och föräldrar som är oroliga över vikten tror jag har tyvärr ofta har svårt att ge rätta förutsättningar. 

Jag vill uppmana alla tillväxtkurvfokuserade BVC-sköterskor och läkare att tagga ner! Jag vill uppmana alla föräldrar till friska och pigga barn att ifrågasätta kommentarer om vikten, kurvorna och maten. Jag ångrar så att jag inte gjorde det själv på BVC  tidigare idag!

Och finns det någon som läser detta som är mer insatt i de där tillväxtkurvorna som säger emot mig så varsågod!

Upptaget

Jag har nog ringt flera hundra gånger de senaste veckorna. Bara upptaget. Hela tiden. Utom en gång då jag hade slagit fel nummer och kom till lokaltidningen.  Det var inte dit jag skulle. Det var till barn-och ungdomsmottagningen för att beställa tid för återbesök. Det är nya rutiner nu - att man ska boka det själv. Telefonnumret stod tydligt tryckt på den kopierade lappen.

Till slut ringer jag växeln på sjukhuset och förklarar mycket vänligt mitt dilemma:

"Jo, sist vi träffade läkaren fick vi ett telefonnummer dit vi skulle ringa för att själva boka återbeök framöver. Jag har ringt väldigt många gånger men det tutar bara upptaget precis hela tiden. Vad tycker du att jag ska göra?"

Vilket nummer är det du ringt frågar den vänliga kvinnan i växeln. Jag uppger numret och hon blir tyst.

"Jag måste be så väldigt mycket om ursäkt. Du måste ha fått gammalt nummer. Vi har bytt växelsystem och det du ringt finns inte längre i bruk."

Vi suckade tillsammans. För att vi fått fel nummer och för att det inte fanns någon hänvisning på det gamla numret.

När jag väl fick det rätta numret så förklarade jag vänligt för sekreteraren på barn- och ungdomsmottagningen vad som hänt. Den vänliga kvinnan i telefonen blev tyst och sedan sa hon lågmält: "Jaha - det är därför vi tappat så många patienter den senaste tiden!"

Jo, hon sa faktiskt så. Ett nytt sätt att spara pengar på kanske? Kreativa politiker i så fall;)

Sedan visade det sig att Benjamins läkare ändå inte hade tider förrän om en dryg månad men nu blev det i alla fall bokat. Vad gäller kallelse till logoped och till småbarnsteamet som båda skulle komma i februari så har vi fortfarande inte hört någonting.

De sitter väl fast i sina egna växelsystem kan jag tänka....

Rättvisemärkt

Vi bakade kakor idag, jag och barnen.  Det var visserligen mest jag och Storasyster som bakade men Benjamin och Lillasyster stod på var sin stol och "hjälpte till".

Benjamin hällde i ett obevakat ögonblick ut allt vaniljsocker på köksbänken och började gräva i det med sina små fingrar. Det fick han ju gärna göra, men jag hade fullt sjå med att hålla systrarnas händer från sockret. De hade gärna velat komma åt det söta för att njuta av det goda!

Rättvist!

Benjamin lekte också med en tesked vilket han ofta gör. Han gillar att ha skedar och bestick (och massa andra saker också för den delen) i munnen - så länge det inte är någon mat på dem! Så fick jag för mig att prova att ge honom lite vaniljsocker på teskeden. Och till min förvåning vände han inte bort huvudet. Han nosade lite försiktigt och sedan fick jag faktiskt stoppa in skeden med två-tre vaniljsockersmulor på i munnen några gånger.

Då blev det fart på systrarna som minsann också ville bli matade med vaniljsocker. För det ska ju vara rättvist! Först började jag protestera - man kan väl inte mata barn med socker heller! Sedan fann jag mig och gjorde det hela väldigt rättvist. Lika och rättvist. En uns vaniljsocker till Storasyster, ett uns till Benjamin och ett uns till Lillasyster. Systrarna tröttnade ganska snart. De kände väl knappast smaken kan jag tänka. Sedan tröttnade Benjamin också. Då fick Storasyster slicka skålen, Lillasyster fick ett äpple att knapra på och Benjamin fick hjälpa till att stoppa tillbaka sockret i burken. Olika men rättvist!

Ps. Själv åt jag säkert 10 nybakade kakor när de andra inte såg på. Det var väl inte mer än rättvist!

Lisebergsbanan och Göteborgsvarvet...

Eftersom Benjamin är sen i språkutvecklingen försöker vi använda tecken som stöd. Ibland är vi mer motiverade, ibland mindre.  Häromdagen hände något som verkligen ökade motivationen. Benjamin kom till oss och visade tecknet för bajsa. Och faktiskt så var det dags för blöjbyte!

Det var första gången som Benjamin så tydligt kommunicerade genom tecken. Han kan visa att han förstår genom att härma när vi gör tecken för t.ex sova eller bada men nu var det han själv som tog första initiativet. Det gjorde mig så glad!

Bajsa

Ett lustigt sammanträffande är att lillasyster, 17 månader yngre, gjorde samma sak bara några dagar tidigare. Hon satt i barnstolen och gjorde tecknet för bajsa. Jag hade inte märkt att det var något sådant på gång så jag tog det först inte på allvar. Men så fick jag för mig att ändå kolla och mycket riktigt så var det dags för blöjbyte!

När Klara gjorde tecknet så blev jag också glad och fick mersmak. Ungefär som när man åker Lisebergsbanan. Det går fort, man blir upprymd och vill åka igen och igen och igen. Härligt! Roligt! Mer!

När Benjamin gjorde tecknet var det som att gå i mål efter Göteborgsvarvet. Det tar tid, det kräver träning, vilja och uthållighet. Man är stolt och hoppas att man får vara med om det igen. Pust! Äntligen! Det gick!

Modiga föräldrar

Jag är med i en grupp på facebook som heter knapphålet. Ett namn som vid första anblicken kanske leder tankarna till sådana hål som finns på kläder. Men namnet syftar till hål som finns på människor. Hål där det sitter eller har suttit en knapp genom vilken det lilla barnet får eller fått sin mat. Gruppen är till för oss som tror eller vill tro att våra barn kan äta själva och av fri vilja.

Just nu haglar inläggen i gruppen. Det är nämligen två barn vars föräldrar tagit det modiga beslutet att prova sondavvänjning. De sondar mindre och vet ni vad... barnen äter mer!!!

Inte mycket. Det handlar till exempel om 16 corn flakes. Men vi 47 medlemmar i denna gruppen vet att 16 corn flakes är helt fantastiskt! För att inte tala om 3 dl gröt. Tre deciliter!!! Det låter kanske enkelt det här med sondavvänjning men det är det sannerligen inte. Att sluta sondmata sitt barn är så grymt modigt. Och mod - det vet ni - är inte att inte vara rädd utan att göra något trots man är rädd.

Förutom att vi delar tips och erfarenheter så är det just nu många inlägg i stil med:"Heja er!", "Lycka till!" och "Kämpa på!" Jag har skrivit flera sådana inlägg. För jag hejar verkligen på dessa barn och deras föräldrar. Jag önskar dem lycka till och vet att de måste kämpa på. Det är ett maraton i tålamod och de kommer att gå igenom stunder av tvivel och förtvivlan. Men jag tror att de kommer att lyckas. Jag vill tro att varken Alve och Julia har kvar sin knapp när sommaren kommer! Då äter dom glass och smultron som alla andra barn. (Alla barn äter väl glass;)

Men mitt i glädjen över de andra så finns ett litet stråk av sorgsenhet, ja, kanske rent av lite avundsjuka. Varför började inte Benjamin att äta när vi slutade sondmata? Och när kommer han börja... jag har faktiskt svårt att tro att det blir vare sig glass eller smultron denna sommaren heller. Men ok, vi gör ett försök; "Heja Benjamin!"

Sidan 184

Jag kom till sidan 184. Sedan var jag tvungen att ta en paus för att torka bort tårarna och dricka en kopp te för att sortera tankarna.

"Inte förrän jag försökte tala insåg jag att halsen var skinnflådd och kliade. De hade förmodligen stuckit ner en slang för att pumpa magen fri från osmälta piller. De var aldrig varsamma. Jag hade sett hur de gjorde och ett par gånger hade jag varit så gott som vid medvetande när de gjorde det på mig. Som om de inte begriper att strupens väggar faktiskt är ganska ömtåliga och blir skinnflådda och ömmar om man brutalt trycker ner saker på det där viset." (Ur Godnatt Finaste av Dorothy Koomson)

Nej, det var inte för att huvudpersonen försökt ta livet av sig. Jag började gråta för att stycket påminde mig om vad vi gjort med Benjamin. Om och om igen. Stuckit ner en slang i halsen på honom. Brutalt. För det går inte att göra på något annat sätt. En av oss höll fast honom och den andre stack ner slangen. Snabbt och brutalt. Annars skulle han hinna bli panikslagen och skrika så mycket att vi inte skulle klara det. Ibland försökte vi göra det när han sov. Inte för att han skulle sova sig igenom det hela för det gjorde han aldrig, men för att få ner sonden runt den kritiska kröken i svalget innan han vaknade. Kröken var svårast för där skulle sonden ha precis rätt böjning. Annars fastande den. Eller vek sig dubbel. Det hände också emellanåt att sonden istället för att föras ner i magsäcken tittade ut genom munnen. Det verkade vara det som var allra värst för Benjamin.När den kom ut genom munnen...

Så där höll vi på. Var och varannan dag. I nio månader. (Fast mest i slutet, när han var liten bebis drog han inte ur den så ofta och gjorde heller inte lika stort motstånd när vi skulle föra in den igen.)

Nu är det snart 1,5 år sedan vi slutade sondmata Benjamin men smärtan kommer fortfarande över mig ibland. Ett tag plågade det mig nästan dagligen. Nu blir det alltmer sällan. Men när jag läste stycket på sidan 184 kom det över mig igen. Då kom tårarna och smärtan över det som vi utsatte Benjamin för.

Jag vet hur jag ska sortera tankarna. Jag vet att det inte var något ont uppsåt. Vi trodde att vi gjorde det bästa för Benjamin. Vi trodde inte att vi hade något val! Jag vet också att det finns barn som går igenom mycket värre saker för att bli friska. Det måste vara ofattbart jobbigt för deras föräldrar att se. Men det finns en skillnad. Det som plågar mig är ju att vi gjorde det i onödan. Att det var jag som gjorde det! Hans egen mamma. Trots att det inte hade behövts. Inte så länge!

Ibland känns det som att detta är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Mitt största misstag. Det trauma vi utsatte Benjamin för. Det är inte mitt fel men det är jag som bär smärtan. Det är inte jag som bär skulden men det är jag som ber om förlåtelse.