Idag hände det!
Benjamin drack ut ett glas!
På förskolan var det premiär, där drack han 180 ml näringsdryck. Och fortsatte på eftermiddagen och på kvällen här hemma. Jag har varit på jobbet till sent och missade hela föreställningen. Men här kommer ett filmklipp som jag tittar på om och om igen. Längtar till reprisen i morgon!
Titta och njut. 45 sekunder som härmed nomineras till årets bästa film!!!
God natt och sov gott! Det ska jag göra;)
torsdag 13 juni 2013
onsdag 12 juni 2013
Dag 7. Lite mat men stora förändringar.
Nu börjar det bli både spännande och jobbigt på riktigt. Låt oss ta det från början...
Igår kväll funderade vi länge och väl på hur vi skulle gå vidare med Benjamin och maten men kom inte riktigt fram till något. Bara det säger ganska mycket på vad detta faktiskt handlar om - man måste gå på magkänslan för stunden! I varje stund! Men för att det ska fungera måste man ha hela tänket klart för sig i huvudet. Så att magkänslan ändå baseras på en genomtänkt teori. I detta fallet är teorin att hunger driver barn att äta.
De senaste 24 timmarna har jag bara gått på magkänslan. Det började redan igår kväll. Precis när jag avslutat mitt inlägg kommer Pappa B med en flaska full med näringsdryck. "Jag ger honom denna nu!" Jag tittar upp från datorn: "Men vänta lite... jag har just räknat på allt han faktiskt åt idag och mängdmässigt är han nästan uppe i de vanliga 7 dl. Han har dessutom varit pigg och glad och aktiv så varför ska vi egentligen fylla på mer energi nu, när han dessutom sover?" (Att barn kan dricka i sömnen vet alla som kämpar för att få sina barn att gå upp i vikt;)
Vi bestämde att jag skulle ha flaskan till hands under natten om han skulle vakna och vara orolig. Det gjorde han inte. Sov som en stock!
Vid frukosten i morse erbjöds Benjamin bara vanlig mat och näringsdryck i mugg vilket resulterade i ingen frukost alls. Precis innan det var dags att gå till förskolan fick han lite blåbärskräm med mjölk. På förskolan var det utvecklingssamtal och vi berättade om matsituationen. Vi lämnade några Varma koppen och en avklippt mugg men gav dem i övrigt fria händer.
På vägen hem från förskolan var jag i affären och handlade: Varma koppen, Kelda-soppor och juicer i mängder. Det kändes spännande igen att handla till Benjamin. Lite som när vi drog sonden för snart 2 år sedan och handlade all möjlig och omöjlig plockmat att göra play-picknicks med.
Väl hemma sov jag och Lillasyster i två timmar. Efter den välbehövliga middagsvilan gjorde jag en matsäck och gick för att hämta Storasyster och Benjamin på förskolan. Ironiskt nog höll jag helt på att glömma mat till Benjamin, men packade i sista stund ner en flaska med potatismos-soppa från gårdagen.
Förskollärarna hade varit modiga! De hade resonera lite och tänkt att det är lika bra att Benjamin lär sig att det inte finns någon flaska där. De hade alltså erbjudit näringsdryck ur mugg till lunch vilket resulterade i ingen lunch alls.
På hemvägen stannade vi i parken. Vi flickor njöt av matsäcken och jag köpta kaffe och glass. Benjamin gick. Med en morot i handen som ibland var i munnen. Han gick och gick, långt bort från oss. Så långt bort att jag noterade att kvinnan som rastade hunden lika långt borta undrade om han var bortsprungen.... Energin var det inget fel på. Han höll igång hela eftermiddagen och promenerade dessutom nästan hela vägen hem. Som en duracell-kanin! Jag gav honom ingen mat. Mer än moroten.
När vi hade några hundra meter hem tog jag upp honom i vagnen och gav honom en halväten tunnbrödsrulle som var kvar efter vår matsäck. Då stoppade han den genast i munnen. Där satt han sen och gnagde och gnagde. Pyttepyttebett. Tunnbrödsrullar är ju ganska sega så han fick inte loss några bitar med hade den i munnen hela vägen hem.
Nu, tänkte jag. Nu eller aldrig! Jag gick långsamt för att ge honom mer till med smörgåsen. Väl hemma agerade jag snabbt och bestämt. Jag satte flickorna i sandlådan tillsammans med äpplebitar för att de skulle hålla sig lugna till kvällsmat. Jag bar in Benjamin till köket, placerade honom på barnstolen och gav honom mer att tugga på. Där satt han sedan, under hela tiden som jag lagade mat. Gnagde, sög och bet. Mina nerver var verkligen utanpå kroppen. Jag lagade mat och hade koll på flickorna i sandlådan men hela mitt fokus var hos Benjamin. Jag lät honom sitta för sig själv, interagerade inte med honom men mentalt var jag helt närvarande i det han gjorde.
Salta pinnar, äpplebitar, runda majsbröd från Kina-restaurangen. Benjamin var helt fokuserad på maten. han var tyst. Jag slamrade i köket men kunde nästan höra mitt hjärta slå. Men bara en halv deciliter blåbärskräm med mjölk sedan i morse (inte ens vatten) betedde han sig märkbart annorlunda med maten. Han gnydde till några gånger och mitt huvud gick på högvarv. Ge honom energi eller inte? Besvara gnyende med mat eller inte? Magkänslan fick styra. Till slut fick han vatten, först i en mugg. När han istället började leka med vattnet i muggen tog jag den ifrån honom och gav honom vatten i flaskan istället. Han drack ivrigt!
Benjamin satt säkert en halvtimme och smulade innan det var dags för oss andra att sätta oss till bords. Han satt kvar en stund, försvann men kom tillbaka igen. Efter ett tag blev han mycket gnällig. Jag mixade då vår potatis, fisk och sås, blandade med mjölk och hällde upp i en flaskan. Men sedan gav han sig på maten igen så flaskan fick stå. Nu fick han ett Digestve-kex. Bet av stora bitar som han malde i munnen och spottade ut. Han kväljdes rejält två gången vilket är ett tydligt teckan på att han utmanat sig själv och troligtvis haft maten långt bak i munnen. Eller möjligen svalt... det var jag inte.
Eftersom jag ville förlänga denna stunden för Benjamin gjorde jag fruktsallad med grädde till efterrätt. Benjamin fick slicka vispen men vände ganska snart den rena delen in i munnen. Då tog jag den ifrån honom eftersom jag inte ville att han skulle bita på något annat än mat.
Efter fruktsalladen var flickorna inte intresserade av att sitta kvar vid borden. Då blev det bad. Benjamin älskar att bada och jag noterade att han försökte dricka av vattnet med hjälp av leksaksmuggarna som är badleksaker (man får ju inte förspilla något tillfälle till matträning;)
Efter badet gick vi tillbaka till köket. Ny plockat till Benjamin, filmjölk respektive välling till flickorna. Jag satte, helt mot mina principer, på en film på datorn på köksbordet för att de skulle stanna kvar. Och diskade själv under tiden. Sen blev det sagostund. Vid matbordet. Och efter det film igen. Vid matbordet. Då fick jag lägga Lillasyster som var helt slut. Till slut satte jag fram flaskan med den grovmixade kvällsmaten. Benjamin drack någon halv deciliter.
När klockan var långt efter läggdags och ögonen började gå i kors på Benjamin fick han vatten, tandborsten och sedan somnade han på ett par minuter.
Säkert väldigt hungrig. Men modig!!!
I morgon är det Pappa B:s tur att vara hemma och jag kommer att vara bort hela dagen. Nu har jag skrivit ner allt så att han kan läsa om han kommer hem efter jag lagt mig.
Jag vet att jag gjort rätt som gått på min magkänsla hela dagen idag. I morgon är det Pappa B:s tur att gå på sin magkänsla...
Igår kväll funderade vi länge och väl på hur vi skulle gå vidare med Benjamin och maten men kom inte riktigt fram till något. Bara det säger ganska mycket på vad detta faktiskt handlar om - man måste gå på magkänslan för stunden! I varje stund! Men för att det ska fungera måste man ha hela tänket klart för sig i huvudet. Så att magkänslan ändå baseras på en genomtänkt teori. I detta fallet är teorin att hunger driver barn att äta.
De senaste 24 timmarna har jag bara gått på magkänslan. Det började redan igår kväll. Precis när jag avslutat mitt inlägg kommer Pappa B med en flaska full med näringsdryck. "Jag ger honom denna nu!" Jag tittar upp från datorn: "Men vänta lite... jag har just räknat på allt han faktiskt åt idag och mängdmässigt är han nästan uppe i de vanliga 7 dl. Han har dessutom varit pigg och glad och aktiv så varför ska vi egentligen fylla på mer energi nu, när han dessutom sover?" (Att barn kan dricka i sömnen vet alla som kämpar för att få sina barn att gå upp i vikt;)
Vi bestämde att jag skulle ha flaskan till hands under natten om han skulle vakna och vara orolig. Det gjorde han inte. Sov som en stock!
Vid frukosten i morse erbjöds Benjamin bara vanlig mat och näringsdryck i mugg vilket resulterade i ingen frukost alls. Precis innan det var dags att gå till förskolan fick han lite blåbärskräm med mjölk. På förskolan var det utvecklingssamtal och vi berättade om matsituationen. Vi lämnade några Varma koppen och en avklippt mugg men gav dem i övrigt fria händer.
På vägen hem från förskolan var jag i affären och handlade: Varma koppen, Kelda-soppor och juicer i mängder. Det kändes spännande igen att handla till Benjamin. Lite som när vi drog sonden för snart 2 år sedan och handlade all möjlig och omöjlig plockmat att göra play-picknicks med.
Väl hemma sov jag och Lillasyster i två timmar. Efter den välbehövliga middagsvilan gjorde jag en matsäck och gick för att hämta Storasyster och Benjamin på förskolan. Ironiskt nog höll jag helt på att glömma mat till Benjamin, men packade i sista stund ner en flaska med potatismos-soppa från gårdagen.
Förskollärarna hade varit modiga! De hade resonera lite och tänkt att det är lika bra att Benjamin lär sig att det inte finns någon flaska där. De hade alltså erbjudit näringsdryck ur mugg till lunch vilket resulterade i ingen lunch alls.
På hemvägen stannade vi i parken. Vi flickor njöt av matsäcken och jag köpta kaffe och glass. Benjamin gick. Med en morot i handen som ibland var i munnen. Han gick och gick, långt bort från oss. Så långt bort att jag noterade att kvinnan som rastade hunden lika långt borta undrade om han var bortsprungen.... Energin var det inget fel på. Han höll igång hela eftermiddagen och promenerade dessutom nästan hela vägen hem. Som en duracell-kanin! Jag gav honom ingen mat. Mer än moroten.
När vi hade några hundra meter hem tog jag upp honom i vagnen och gav honom en halväten tunnbrödsrulle som var kvar efter vår matsäck. Då stoppade han den genast i munnen. Där satt han sen och gnagde och gnagde. Pyttepyttebett. Tunnbrödsrullar är ju ganska sega så han fick inte loss några bitar med hade den i munnen hela vägen hem.
Nu, tänkte jag. Nu eller aldrig! Jag gick långsamt för att ge honom mer till med smörgåsen. Väl hemma agerade jag snabbt och bestämt. Jag satte flickorna i sandlådan tillsammans med äpplebitar för att de skulle hålla sig lugna till kvällsmat. Jag bar in Benjamin till köket, placerade honom på barnstolen och gav honom mer att tugga på. Där satt han sedan, under hela tiden som jag lagade mat. Gnagde, sög och bet. Mina nerver var verkligen utanpå kroppen. Jag lagade mat och hade koll på flickorna i sandlådan men hela mitt fokus var hos Benjamin. Jag lät honom sitta för sig själv, interagerade inte med honom men mentalt var jag helt närvarande i det han gjorde.
Salta pinnar, äpplebitar, runda majsbröd från Kina-restaurangen. Benjamin var helt fokuserad på maten. han var tyst. Jag slamrade i köket men kunde nästan höra mitt hjärta slå. Men bara en halv deciliter blåbärskräm med mjölk sedan i morse (inte ens vatten) betedde han sig märkbart annorlunda med maten. Han gnydde till några gånger och mitt huvud gick på högvarv. Ge honom energi eller inte? Besvara gnyende med mat eller inte? Magkänslan fick styra. Till slut fick han vatten, först i en mugg. När han istället började leka med vattnet i muggen tog jag den ifrån honom och gav honom vatten i flaskan istället. Han drack ivrigt!
Benjamin satt säkert en halvtimme och smulade innan det var dags för oss andra att sätta oss till bords. Han satt kvar en stund, försvann men kom tillbaka igen. Efter ett tag blev han mycket gnällig. Jag mixade då vår potatis, fisk och sås, blandade med mjölk och hällde upp i en flaskan. Men sedan gav han sig på maten igen så flaskan fick stå. Nu fick han ett Digestve-kex. Bet av stora bitar som han malde i munnen och spottade ut. Han kväljdes rejält två gången vilket är ett tydligt teckan på att han utmanat sig själv och troligtvis haft maten långt bak i munnen. Eller möjligen svalt... det var jag inte.
Eftersom jag ville förlänga denna stunden för Benjamin gjorde jag fruktsallad med grädde till efterrätt. Benjamin fick slicka vispen men vände ganska snart den rena delen in i munnen. Då tog jag den ifrån honom eftersom jag inte ville att han skulle bita på något annat än mat.
Efter fruktsalladen var flickorna inte intresserade av att sitta kvar vid borden. Då blev det bad. Benjamin älskar att bada och jag noterade att han försökte dricka av vattnet med hjälp av leksaksmuggarna som är badleksaker (man får ju inte förspilla något tillfälle till matträning;)
Efter badet gick vi tillbaka till köket. Ny plockat till Benjamin, filmjölk respektive välling till flickorna. Jag satte, helt mot mina principer, på en film på datorn på köksbordet för att de skulle stanna kvar. Och diskade själv under tiden. Sen blev det sagostund. Vid matbordet. Och efter det film igen. Vid matbordet. Då fick jag lägga Lillasyster som var helt slut. Till slut satte jag fram flaskan med den grovmixade kvällsmaten. Benjamin drack någon halv deciliter.
När klockan var långt efter läggdags och ögonen började gå i kors på Benjamin fick han vatten, tandborsten och sedan somnade han på ett par minuter.
Säkert väldigt hungrig. Men modig!!!
I morgon är det Pappa B:s tur att vara hemma och jag kommer att vara bort hela dagen. Nu har jag skrivit ner allt så att han kan läsa om han kommer hem efter jag lagt mig.
Jag vet att jag gjort rätt som gått på min magkänsla hela dagen idag. I morgon är det Pappa B:s tur att gå på sin magkänsla...
tisdag 11 juni 2013
Sammanfattning och fortsättning
Barnen sover gott och vi har, över en kopp mynta-te, försökt sammanfatta de senaste dagarna. Det är otroligt hur snabbt man glömmer och hade det inte varit för denna blogg hade vi varit helt bortkollrade vad gäller flasknappstorlekar och smakträning och matintag. Den som är intresserad kan i alla fall följa utvecklingen genom anteckningarna nedan.
Vi har också vänt och vridit på situationen för att komma fram till hur vi ska gå vidare....
Alternativ 1: Benjamin har fortfarande inte svalt någon fast föda, tagit en sked med mat på i munnen eller druckit via mugg. Ska vi lägga undan allt vad flaskor heter för att tvinga fram något av detta?
Alternativ 2: Om vi fortsätter med flaskan har vi (minst) fyra fronter att driva. Ska vi driva en i taget eller alla på en gång? Något måste han ju ändå ha i sig varje dag så något av detta kan ju vara aktuellt även om vi väljer alternativ 1.
1. Ännu större hål på flaskan (i syfte att få det att mer och mer "likna" en mugg)
2. Mer trögflytande konsistenser.
3. Bitar och klumpar av mat i drycken.
4. Fler smaker
Alternativ 3: Eller ska vi nöja oss för denna gång, befästa det nya och låta Benjamin vila sig från förändringar ett tag?
I skrivandets stund har vi fortfarande inte riktigt bestämt oss för hur vi ska gå vidare. Vi är inte oense, vi är bara villrådiga. Kanske ni har några kloka råd åt oss?
I morgon ska Benjamin till förskolan igen. Vi har lägligt nog bett om ett utvecklingssamtal just i morgon så då får vi tillfälle att prata om maten där också.
Dag 1, torsdag: Druckit vatten i flaskan, fått 1 dl näringsdryck ur vanliga flaskan innan middagsvilan samt 1 dl näringsdryck i sömnen på kvällen. Totalt 2 dl näringsdryck + vatten
Dag 2, fredag: Totalt 2 dl näringsdryck. Den ena med stort uppklippt hål ur flaskan. Knaprade mer än vanligt på salta pinnar, svalde inte.
Dag 3, lördag: Accepterar avklippt napp med näringsdryck. Från och med nu använder vi bara avklippt napp! Sov länge.
Dag 4, söndag: Druckit ett par klunkar filmjölk. Dessutom smakat blåbärskräm utspädd med näringsdryck vaniljsmak, potatismospulver utblandat med sondnäringen med neutral smak samt pulvergröt med lös konsistens. Sov länge.
Dag 5, måndag (S på jobbet): Någon slags genombrott vad gäller maten. Druckit filmjölk, potatismossoppa, blåbärskräm med mjölk. Äpple och päronbitar långt in i munnen. Sov länge.
Dag 6: Druckit "Varma koppen"; 1 dl räksoppa, 2 dl svampsoppa (båda sorterna har små små bitar i) 2 dl pulvermossoppa, filmjölk, blåbärskräm med mjölk. Benjamin är pigg och glad och aktiv igen!
Vi har också vänt och vridit på situationen för att komma fram till hur vi ska gå vidare....
Alternativ 1: Benjamin har fortfarande inte svalt någon fast föda, tagit en sked med mat på i munnen eller druckit via mugg. Ska vi lägga undan allt vad flaskor heter för att tvinga fram något av detta?
Alternativ 2: Om vi fortsätter med flaskan har vi (minst) fyra fronter att driva. Ska vi driva en i taget eller alla på en gång? Något måste han ju ändå ha i sig varje dag så något av detta kan ju vara aktuellt även om vi väljer alternativ 1.
1. Ännu större hål på flaskan (i syfte att få det att mer och mer "likna" en mugg)
2. Mer trögflytande konsistenser.
3. Bitar och klumpar av mat i drycken.
4. Fler smaker
Alternativ 3: Eller ska vi nöja oss för denna gång, befästa det nya och låta Benjamin vila sig från förändringar ett tag?
I skrivandets stund har vi fortfarande inte riktigt bestämt oss för hur vi ska gå vidare. Vi är inte oense, vi är bara villrådiga. Kanske ni har några kloka råd åt oss?
I morgon ska Benjamin till förskolan igen. Vi har lägligt nog bett om ett utvecklingssamtal just i morgon så då får vi tillfälle att prata om maten där också.
Sammanfattning av de senaste 6 dagarna:
Utgångspunkt: Benjamin dricker bara sondnäring och näringsdryck ur sin nappflaska. Vi har successivt klippt upp hålet men kommit till ett läge där han inte accepterar större hål.Dag 1, torsdag: Druckit vatten i flaskan, fått 1 dl näringsdryck ur vanliga flaskan innan middagsvilan samt 1 dl näringsdryck i sömnen på kvällen. Totalt 2 dl näringsdryck + vatten
Dag 2, fredag: Totalt 2 dl näringsdryck. Den ena med stort uppklippt hål ur flaskan. Knaprade mer än vanligt på salta pinnar, svalde inte.
Dag 3, lördag: Accepterar avklippt napp med näringsdryck. Från och med nu använder vi bara avklippt napp! Sov länge.
Dag 4, söndag: Druckit ett par klunkar filmjölk. Dessutom smakat blåbärskräm utspädd med näringsdryck vaniljsmak, potatismospulver utblandat med sondnäringen med neutral smak samt pulvergröt med lös konsistens. Sov länge.
Dag 5, måndag (S på jobbet): Någon slags genombrott vad gäller maten. Druckit filmjölk, potatismossoppa, blåbärskräm med mjölk. Äpple och päronbitar långt in i munnen. Sov länge.
Dag 6: Druckit "Varma koppen"; 1 dl räksoppa, 2 dl svampsoppa (båda sorterna har små små bitar i) 2 dl pulvermossoppa, filmjölk, blåbärskräm med mjölk. Benjamin är pigg och glad och aktiv igen!
Potatismosoppan...
Flaskan med pulvermos utspädd med grädde har ratats sedan i torsdags. Benjamin har kväljts av den (för övrigt den enda maten han riktigt kväljts av...) Idag drack han den! Spottade och fräste och blev stel som en pinne av äckel efteråt. Men sedan var han på den igen. Och nu är den slut. 2 deciliter potatismos-soppa. Ur flaskan med avklippt napp...
söndag 9 juni 2013
Dag 4
Märkligt ändå vad han orkar mycket med lite mat i magen...
Vi fortsätter på två fronter. Målet är ju att Benjamin ska äta på något annat sätt än ur flaskan men den ransonerade mängd mat han ändå får erbjuds genom en uppklippt napp på flaskan. Idag har han druckit en del vatten vilket naturligtvis är väldigt bra! Så har han - efter löfte om film tagit ett par klunkar filmjölk. Dessutom smakat blåbärskräm utspädd med näringsdryck vaniljsmak, potatismospulver utblandat med sondnäringen med neutral smak samt pulvergröt med lös konsistens.
Så även om han inte har svalt någon mat annat än via flaskan så har det ändå skett förändringar. Mer uppklippt flasknapp än tidigare, tjockare mat än tidigare och annan mat än tidigare.
Det är jobbigt. För Benjamin och för oss. Benjamin blir ibland mycket arg och ibland mycket ledsen och trött. Vi tycker dessutom att han i perioder över dagen är något mer inbunden än tidigare. Och när han ska sova drar han täcket över huvudet som för att gömma sig. Men han är ändå förvånansvärt aktiv. Och har både kissat och bajsat idag. Och druckit en del vatten!
Vi blir också trötta. Av anspänningen. Men vi vill inte backa nu. Vi har bestämt oss för att fortsätta på inkört spår några dagar till för att ge Benjamin en chans att visa vad han kan och vågar.. I morgon har vi kallat in mormor som stannar till tisdag. Som barnvakt och som avlastning. Så tar vi en dag i taget...
Vi fortsätter på två fronter. Målet är ju att Benjamin ska äta på något annat sätt än ur flaskan men den ransonerade mängd mat han ändå får erbjuds genom en uppklippt napp på flaskan. Idag har han druckit en del vatten vilket naturligtvis är väldigt bra! Så har han - efter löfte om film tagit ett par klunkar filmjölk. Dessutom smakat blåbärskräm utspädd med näringsdryck vaniljsmak, potatismospulver utblandat med sondnäringen med neutral smak samt pulvergröt med lös konsistens.
Så även om han inte har svalt någon mat annat än via flaskan så har det ändå skett förändringar. Mer uppklippt flasknapp än tidigare, tjockare mat än tidigare och annan mat än tidigare.
Det är jobbigt. För Benjamin och för oss. Benjamin blir ibland mycket arg och ibland mycket ledsen och trött. Vi tycker dessutom att han i perioder över dagen är något mer inbunden än tidigare. Och när han ska sova drar han täcket över huvudet som för att gömma sig. Men han är ändå förvånansvärt aktiv. Och har både kissat och bajsat idag. Och druckit en del vatten!
Vi blir också trötta. Av anspänningen. Men vi vill inte backa nu. Vi har bestämt oss för att fortsätta på inkört spår några dagar till för att ge Benjamin en chans att visa vad han kan och vågar.. I morgon har vi kallat in mormor som stannar till tisdag. Som barnvakt och som avlastning. Så tar vi en dag i taget...
lördag 8 juni 2013
Gästbloggare på dag 3
Att bli ombedd att vara gästbloggare om min egen son, på min hustrus blogg - vilken oväntad ära! Orsaken är naturligtvis att jag handgripligt har hjälpt sonen att ta något steg i utvecklingen idag. Dessutom upptäckt vilka medel som tycks hjälpa.
 |
| Ännu mer avklippt napp |
 |
| Arga skrik och vilda protester... |
Men så blev det dags för kvällsmat. Han fick syn på sin flaska och grep den snabbt. På satt nappen som vi lyckades få honom att dricka ur igår. -"Ja, men var det inte svårare än så, då är de det dags för nästa steg", tänkte jag, och ryckte snabbt flaskan ur handen på honom innan han druckit alltför mycket - han fick ju för allt i världen inte bli mätt. På med den ännu mer avklippta nappen, och reaktionen var som förut: "Icke!". Efter en stund gick han från bordet och visade att han ville se film. "Icke! Du har redan sett din halvtimme idag". Här nånstans insåg jag att det kanske ändå skulle gå att använda idén med en morot som motivation.
När jag gick i mellanstadiet fick jag gå en massa extra lektioner för att lära mig simma. Jag fick helt enkelt gå ifrån mina vanliga lektioner till simhallen. Hur länge jag höll på vet jag inte, men till slut tröttnade läraren. "Nu får du simmärket gratis PLUS fem kronor - de här var sent 70-tal - om du simmar 50 meter". Genast släppte jag taget om stegen och simmade 50 meter!
 |
| går det riktigt bra! |
 |
| Men med löfte om film... |
 |
| Benjamin ser på film! |
Alla försök under de här dagarna att tvinga i honom mat, att trycka upp flaskan i munnen på honom och liknande har varit helt verkningslösa - och tur är väl det. Man måste ha honom med på ett eller annat sätt. Hans ilska är dessutom en bra, och kanske nödvändig, kraft som vi behöver använda på ett klokt sätt. Hungern är otvetydligt en motivation för att våga sig på förändring, och idag lärde vi oss också något som egentligen är alldeles självklart - att det är bra med en positiv morot. Bäst av allt var att han förstod det hela. Film tycks vara något av det bästa han vet, så nu återstår att se hur vi klokast använder den som morot framöver.
fredag 7 juni 2013
Dag 2
"Han kommer aldrig att börja äta!"
Jag vet att det finns flera föräldrar som tänkt precis just så. Och som ändå sett sina barn börja äta! Jag tänker mycket på dem (och vet att några av dem tänker på oss...)
Precis så känns det. Att Benjamin kommer aldrig att börja äta. Det är omöjligt att ens föreställa sig hur det skulle gå till. Jag kan inte se hur det skulle kunna hända. Hur det skulle kunna vara möjligt. Det känns sååå avlägset....
Men det har ju hänt tidigare. Att barn börjar äta. Jag har ju träffat flera barn som börjat äta efter en sondavvänjning och grundprincipen är densamma; att barn äter när de blir tillräckligt hungriga. Det låter så logiskt men det är så svårt!
För vi vill inte se Benjamin hungrig. Vill inte se honom ledsen, arg, förtvivlad eller håglös. Men vi vill att han ska bryta sina invanda mönster. Vi vill att han ska äta annat än på flaskan. Därför fortsätter vi. Därför har han bara fått 2 deciliter i sin flaska under dagen.
På eftermiddagen idag kapitulerade han inför flaskan med ett stort uppklippt hål och drack därifrån den ena decilitern. Det var ändå ett framsteg!
Och vad gäller den inflammerade mollusken har läckt lite var och är på bättringsvägen...
Jag vet att det finns flera föräldrar som tänkt precis just så. Och som ändå sett sina barn börja äta! Jag tänker mycket på dem (och vet att några av dem tänker på oss...)
Precis så känns det. Att Benjamin kommer aldrig att börja äta. Det är omöjligt att ens föreställa sig hur det skulle gå till. Jag kan inte se hur det skulle kunna hända. Hur det skulle kunna vara möjligt. Det känns sååå avlägset....
Men det har ju hänt tidigare. Att barn börjar äta. Jag har ju träffat flera barn som börjat äta efter en sondavvänjning och grundprincipen är densamma; att barn äter när de blir tillräckligt hungriga. Det låter så logiskt men det är så svårt!
För vi vill inte se Benjamin hungrig. Vill inte se honom ledsen, arg, förtvivlad eller håglös. Men vi vill att han ska bryta sina invanda mönster. Vi vill att han ska äta annat än på flaskan. Därför fortsätter vi. Därför har han bara fått 2 deciliter i sin flaska under dagen.
På eftermiddagen idag kapitulerade han inför flaskan med ett stort uppklippt hål och drack därifrån den ena decilitern. Det var ändå ett framsteg!
Och vad gäller den inflammerade mollusken har läckt lite var och är på bättringsvägen...
torsdag 6 juni 2013
Nationaldagen - dag 1.
Vad ska jag skriva om dagen idag då....
Benjamin har till och från varit både tröttare, argare och ledsnare än vanligt men utöver det så har han varit ungefär som vanligt....
Frukosten hoppade han med lätthet över men så har han heller aldrig varit någon storätare på morgonen.På förmiddagen var han tvärarg när han fick näringsdryck i en mugg. Riktigt ilsken men gav sig inte! Inte vi heller!
På var han med och bakade en plommonpaj. Hällde ut hela paket med vaniljsocker och lekte länge och väl med det. Lillasyster åt upp det mesta... Picknicken men plockmat i parken uppskattades av alla utom Benjamin som säkert saknade sin vanliga mat.
Vid lunchen kapitulerade han till sist inför en flaska vatten som han efter lång tveksamhet drack upp. Tillsammans med eftermiddagens bad utomhus och kvällens både dusch och bad inomhus har han definitivt fått i sig tillräckligt med vatten under dagen i alla fall.
Innan eftermiddagsluren slukade han en deciliter näringsdryck och gnydde sedan besviket när flaskan var tom. I samband med eftermiddagens bad i plaskbaljan masserade vi hans ansikte med glass. Skönt tror jag trots sammanbitna läppar.
På kvällen erbjöds han bland annat en flaska blåbärskräm blandat med näringsdryck med vaniljsmak. Flaskan var uppklippt för att innehållet skulle komma ut men det gillades inte.
Han somnade lugnt och sover nu gott efter en dag med totalt 1 deciliter näringsdryck och massor med vatten i magen.
Vi tänker mest på den molluskel som verkar ha blivit inflammerad och gör riktigt ont på Benjamin. En stor, hård, röd bula på låret. Aj aj!
Så mycket mer finns inte att rapportera. Imorgon väntar en ny dag....
Benjamin har till och från varit både tröttare, argare och ledsnare än vanligt men utöver det så har han varit ungefär som vanligt....
Frukosten hoppade han med lätthet över men så har han heller aldrig varit någon storätare på morgonen.På förmiddagen var han tvärarg när han fick näringsdryck i en mugg. Riktigt ilsken men gav sig inte! Inte vi heller!
På var han med och bakade en plommonpaj. Hällde ut hela paket med vaniljsocker och lekte länge och väl med det. Lillasyster åt upp det mesta... Picknicken men plockmat i parken uppskattades av alla utom Benjamin som säkert saknade sin vanliga mat.
Vid lunchen kapitulerade han till sist inför en flaska vatten som han efter lång tveksamhet drack upp. Tillsammans med eftermiddagens bad utomhus och kvällens både dusch och bad inomhus har han definitivt fått i sig tillräckligt med vatten under dagen i alla fall.
Innan eftermiddagsluren slukade han en deciliter näringsdryck och gnydde sedan besviket när flaskan var tom. I samband med eftermiddagens bad i plaskbaljan masserade vi hans ansikte med glass. Skönt tror jag trots sammanbitna läppar.
På kvällen erbjöds han bland annat en flaska blåbärskräm blandat med näringsdryck med vaniljsmak. Flaskan var uppklippt för att innehållet skulle komma ut men det gillades inte.
Han somnade lugnt och sover nu gott efter en dag med totalt 1 deciliter näringsdryck och massor med vatten i magen.
Vi tänker mest på den molluskel som verkar ha blivit inflammerad och gör riktigt ont på Benjamin. En stor, hård, röd bula på låret. Aj aj!
Så mycket mer finns inte att rapportera. Imorgon väntar en ny dag....
onsdag 5 juni 2013
Flaskavvänjning
Han sover gott!
Intet ont anande.
Vet inget om att hans föräldrar inte kommer att ge honom någon mat på flaskan imorgon. Bara vatten. Och någon deciliter till lunch. Och två deciliter till kvällsmat. Och så naturligtvis mängder av chanser att äta annan mat på annat sätt. Till exempel kommer vi att ge honom hans vanliga mat i en mugg istället för i flaskan.
Det var ärligt talat ganska jobbigt förra gången. Då för ett och ett halvt år sedan. När vi försökte avvänja Benjamin från flaskan. Eftersom vi inte såg de minsta tecken på beteendeförändring så avbröt vi efter en vecka.
Vi har haft svårt att bestämma oss...
"Klart vi kan", tänker jag.
"Det är klart att vi kan flaskavvänja Benjamin själva. Det är ju bara att låta bli att ge honom flaskan. Hur svårt kan det vara? Vi är bara lata och fega!"
Och sekunden efter tänker jag:
"Men varför har vi då inte gjort det tidigare??? Vi hittar ju på 1000 och en anledningar till att inte göra det! Det måste ju bero på något. Att vi inte vill eller tror på metoden. Och gör vi inte det så ska vi inte försöka."
Vi har inte alla förutsättningar att klara det här. Vi har inget yttre stöd och någon sakkunnig som tror på oss och på Benjamin. Vi vet inte var vi ska göra av den inre stress och påfrestning det innebär att inte ge sitt barn mat? Vi har framför allt ingen som hjälper oss att avgöra när det är rätt att gå vidare i avvänjningen eller när det är rätt att ge flaskan?
Men vi har fyra dagar. Fyra dagar som är lediga tillsammans. Två dagar fyllda med goda vänner och två dagar helt utan plikter och planer.
Jag vet ärligt talat inte om vi kommer att klara det. Kommer vi att stå vi ut? Klarar vi det mentalt? Fyra dagar. Vi ger det fyra dagar. Ser vi någon förändring så går vi vidare. Ser vi ingen förändring avbryter vi.
Vi måste ju prova, eller hur?
Intet ont anande.
Vet inget om att hans föräldrar inte kommer att ge honom någon mat på flaskan imorgon. Bara vatten. Och någon deciliter till lunch. Och två deciliter till kvällsmat. Och så naturligtvis mängder av chanser att äta annan mat på annat sätt. Till exempel kommer vi att ge honom hans vanliga mat i en mugg istället för i flaskan.
Det var ärligt talat ganska jobbigt förra gången. Då för ett och ett halvt år sedan. När vi försökte avvänja Benjamin från flaskan. Eftersom vi inte såg de minsta tecken på beteendeförändring så avbröt vi efter en vecka.
Vi har haft svårt att bestämma oss...
"Klart vi kan", tänker jag.
"Det är klart att vi kan flaskavvänja Benjamin själva. Det är ju bara att låta bli att ge honom flaskan. Hur svårt kan det vara? Vi är bara lata och fega!"
Och sekunden efter tänker jag:
"Men varför har vi då inte gjort det tidigare??? Vi hittar ju på 1000 och en anledningar till att inte göra det! Det måste ju bero på något. Att vi inte vill eller tror på metoden. Och gör vi inte det så ska vi inte försöka."
Vi har inte alla förutsättningar att klara det här. Vi har inget yttre stöd och någon sakkunnig som tror på oss och på Benjamin. Vi vet inte var vi ska göra av den inre stress och påfrestning det innebär att inte ge sitt barn mat? Vi har framför allt ingen som hjälper oss att avgöra när det är rätt att gå vidare i avvänjningen eller när det är rätt att ge flaskan?
Men vi har fyra dagar. Fyra dagar som är lediga tillsammans. Två dagar fyllda med goda vänner och två dagar helt utan plikter och planer.
Jag vet ärligt talat inte om vi kommer att klara det. Kommer vi att stå vi ut? Klarar vi det mentalt? Fyra dagar. Vi ger det fyra dagar. Ser vi någon förändring så går vi vidare. Ser vi ingen förändring avbryter vi.
Vi måste ju prova, eller hur?
måndag 3 juni 2013
Svar på brevet...
Förra måndagen kom det ett brev från Benjamins nye läkare. Resten av veckan ägnade jag åt att prata med logopeder. Igår skrev jag mitt svar. Det blev så här:
Ps. Namnen är utbytta mot vilken logoped i ordningen jag haft kontakt med.
"Hej N!
Tack för ditt brev!
Jag har haft kontakt med logoped NN (nummer 2) på Mun-H-Center igen. Vi träffade logoped nummer 2 senast i februari 2012. Hon konstaterade då ganska snabbt att Benjamin inte har något fel på sin munmotorik. Detta var en bekräftelse på att inte finns någon oralmotorisk anledning till att varför han inte äter. Vi pratade en hel del om smakträning, om desensibilisering via massage och vibration samt olika hjälpmedel som kunde underlätta detta. Vi tyckte dock inte att vi fick med oss särskilt mycket mer än vad vi redan fått genom den första logopedkontaken vi då redan haft på det mellanstora sjukhuset och genom det vi inhämtat på egen hand (Mun-H-Center och Folke Bernadotte Regionhabilitering har gett ut en del böcker och skrifter i ämnet som vi läst). Logoped nummer 2 hälsade att vi var välkomna att höra av oss igen. Vi har inte gjort det eftersom vi inte uppfattade att Mun-H-Center hade mer att ge oss i vår situation.
På min fråga om hur vi kan gå vidare betonade logoped nummer 2 att Mun-H-Center de i första hand är en tandklinik dit privatpersoner och professionella kan vända sig för råd och vägledning. Några längre behandlingar utför de dock inte.
Vi behöver hjälp och Benjamin behöver hjälp! Det finns inga fysiska eller medicinska hinder för honom att äta. Anledningen till att han inte äter ligger alltså på ett annat plan. Vi tror att vi måste få hjälp av ett tvärprofessionellt team som träffar oss och Benjamin flera dagar i sträck för att komma vidare. Denna behandling finns på Folke Bernadotte Regionhabilitering (FBR) och på BarnReHabSkåne (BRH)! Logoped nummer 2 var tydlig med att man på Mun-H-Center varken har den kompetens eller de resurser som FBR och BRH har.
Jag har också talat med logoped NN (nummer 5) på FBR i Uppsala. Eftersom de tar emot remisser från hela landet så har hon överblick på vilka resurser som finns runtom i landet och hon bekräftade att det i regionen inte finns motsvarande behandling.
NN (Logoped nummer 4) har förmedlat en kontakt med logoped NN (nummer 6) på BRH i Skåne. När jag jämför vad logoped nummer 5 berättar om FBR och vad logoped nummer 6 berättar om BRH så uppfattar jag att de arbetar ungefär likadant. FBR är mer känt eftersom de har publicerat mer material (vilket vi läst en hel del). Eftersom BRH har kortare väntetider är vi mycket intresserade av en remiss dit. Det finns ytterligare några detaljer i arbetsmetoderna som gör att vi hellre kommer till BRH än FBR. Jag har talat med logoped nummer 4 om dessa och bryr mig därför inte om att skriva ner dem också.
Vi beklagar också att det i nuläget inte finns tillräckliga resurser i regionen för att arbeta med denna problematik. Nu är det snart semestertider. Vi är ytterst angelägna om att det skrivs en remiss innan sommaren. Vi har väntat tillräckligt länge för att få adekvat hjälp och väntetiderna på BRH är långa de med. Skulle det under tiden vi väntar på en tid på BRH visa sig att liknade resurser finns att tillgå i regionen är det väl bara bra.
Samtliga jag har talat med; logoped nummer 2 på Mun-H-Center, logoped nummer 5 på FBR, logoped nummer 6 på BRH och hennes chef NN hälsar att ni är varmt välkomna att ta kontakt med dem i ärendet.
Vi förväntar oss snar återkoppling på detta brev och vi vädjar om hjälp genom en remiss till BRH.
Med vänliga hälsningar
NN och NN"
Nu väntar vi med spänning på återkoppling!
Ps. Namnen är utbytta mot vilken logoped i ordningen jag haft kontakt med.
"Hej N!
Tack för ditt brev!
Jag har haft kontakt med logoped NN (nummer 2) på Mun-H-Center igen. Vi träffade logoped nummer 2 senast i februari 2012. Hon konstaterade då ganska snabbt att Benjamin inte har något fel på sin munmotorik. Detta var en bekräftelse på att inte finns någon oralmotorisk anledning till att varför han inte äter. Vi pratade en hel del om smakträning, om desensibilisering via massage och vibration samt olika hjälpmedel som kunde underlätta detta. Vi tyckte dock inte att vi fick med oss särskilt mycket mer än vad vi redan fått genom den första logopedkontaken vi då redan haft på det mellanstora sjukhuset och genom det vi inhämtat på egen hand (Mun-H-Center och Folke Bernadotte Regionhabilitering har gett ut en del böcker och skrifter i ämnet som vi läst). Logoped nummer 2 hälsade att vi var välkomna att höra av oss igen. Vi har inte gjort det eftersom vi inte uppfattade att Mun-H-Center hade mer att ge oss i vår situation.
På min fråga om hur vi kan gå vidare betonade logoped nummer 2 att Mun-H-Center de i första hand är en tandklinik dit privatpersoner och professionella kan vända sig för råd och vägledning. Några längre behandlingar utför de dock inte.
Vi behöver hjälp och Benjamin behöver hjälp! Det finns inga fysiska eller medicinska hinder för honom att äta. Anledningen till att han inte äter ligger alltså på ett annat plan. Vi tror att vi måste få hjälp av ett tvärprofessionellt team som träffar oss och Benjamin flera dagar i sträck för att komma vidare. Denna behandling finns på Folke Bernadotte Regionhabilitering (FBR) och på BarnReHabSkåne (BRH)! Logoped nummer 2 var tydlig med att man på Mun-H-Center varken har den kompetens eller de resurser som FBR och BRH har.
Jag har också talat med logoped NN (nummer 5) på FBR i Uppsala. Eftersom de tar emot remisser från hela landet så har hon överblick på vilka resurser som finns runtom i landet och hon bekräftade att det i regionen inte finns motsvarande behandling.
NN (Logoped nummer 4) har förmedlat en kontakt med logoped NN (nummer 6) på BRH i Skåne. När jag jämför vad logoped nummer 5 berättar om FBR och vad logoped nummer 6 berättar om BRH så uppfattar jag att de arbetar ungefär likadant. FBR är mer känt eftersom de har publicerat mer material (vilket vi läst en hel del). Eftersom BRH har kortare väntetider är vi mycket intresserade av en remiss dit. Det finns ytterligare några detaljer i arbetsmetoderna som gör att vi hellre kommer till BRH än FBR. Jag har talat med logoped nummer 4 om dessa och bryr mig därför inte om att skriva ner dem också.
Vi beklagar också att det i nuläget inte finns tillräckliga resurser i regionen för att arbeta med denna problematik. Nu är det snart semestertider. Vi är ytterst angelägna om att det skrivs en remiss innan sommaren. Vi har väntat tillräckligt länge för att få adekvat hjälp och väntetiderna på BRH är långa de med. Skulle det under tiden vi väntar på en tid på BRH visa sig att liknade resurser finns att tillgå i regionen är det väl bara bra.
Samtliga jag har talat med; logoped nummer 2 på Mun-H-Center, logoped nummer 5 på FBR, logoped nummer 6 på BRH och hennes chef NN hälsar att ni är varmt välkomna att ta kontakt med dem i ärendet.
Vi förväntar oss snar återkoppling på detta brev och vi vädjar om hjälp genom en remiss till BRH.
Med vänliga hälsningar
NN och NN"
Nu väntar vi med spänning på återkoppling!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)