En sjua. En nia. En etta och en nolla.
7910 gram
Dagens viktnotering och veckans viktnedgång är helt rimlig med tanke på senaste tidens magsjuka och förkylning. Idag har Benjamin ätit bra igen. Slutsumman kommer att landa på över 6 dl.
Men siffran åtta (8) var liksom en magiska gräns. 8 kilo! Yes! Och nu ligger han under denna magiska gräns igen. Fast....det är klart, ser man det från den positiva sidan så får vi ju vara med om att passera denna magiska gräns en gång till. Tänkte inte på det...Det blir ju kul!
För övrigt kan jag tillägga den totalt oviktiga och irrelevanta upplysningen att 8 kilo är medelvikten för en 6-månaders bebis!
fredag 9 december 2011
torsdag 8 december 2011
Marathon in patience!
Följande dialog utspelades för ett tag sedan i vår kontakt med Notube:
Jag: "This is certainly a lesson in patience, isn´t it?"
Notube: "It´s a Marathon in patience!"
Det sammanfattar läget ganska bra just nu. Tålamod, tålamod, tålamod!
Tålamod med baciller och virus: Magsjukan byttes ut mot förkylning och en envis hosta. Benjamin hostar så att han kräks. Inte så mycket som förra veckan men tillräckligt för att vi inte vågar ge honom den energirikaste maten. Så vi hoppas att den vanliga vällingen i alla fall gett några gram i rätt riktning på vågen i morgon.
Tålamod med maten: Succén med ostbågarna för ett tag sedan var en snabbt övergående trend. Två dagar. Sedan var ostbågarna inte spännande längre! Nu åker de bara ner på golvet.
Tålamod på längre sikt: "Upp till ett år..." Det kunde det ta för laryngomalacin att försvinna så läkare då för drygt ett år sedan. Det kändes som en evighet! Skulle vi verkligen orka sondmata vår son ända fram till sommaren? Ironiskt nog höll vi ut i 1 år och 2 dagar. Så gammal var Benjamin när vi slutade sondmata. Kanske nästa sommar? Kanske har vi då bara en bebis som håller på att lära sig äta? Kanske kan vi då lita på att Benjamin klarar ett självständigt ätande och då definitivt tacka nej till den där knappoperationen som ligger på sjukhuset och vilar. (Må den vila i frid!)
Och för den som undrar över vad som händer nu: Vi inväntar en viktökning på minst 0,5 men helst upp till 1 kilo. Benjamin behöver komma ikapp sin -3 kurva igen. Förhoppningsvis, om han kommer igång att dricka igen har han gjort det redan till jul. Och då ska det ätas! Följande plan ligger som förslag från Notube:
"...There is nothing better than a big family around for eating!
I think it would be the perfect opportunity to "forget" giving him his bottle
for most of the day and see how he fits into the family meals and gatherings.
Before this he can still "fill up" on bottles, but stop them as soon as the
family arrives and the house fills up. Does this make sense for you?
The best is always to change ones idea about something in your mind (that he
should learn to eat "normally" but not to make too much fuss about it towards
Benjamin himself."
Jag: "This is certainly a lesson in patience, isn´t it?"
Notube: "It´s a Marathon in patience!"
Det sammanfattar läget ganska bra just nu. Tålamod, tålamod, tålamod!
Tålamod med baciller och virus: Magsjukan byttes ut mot förkylning och en envis hosta. Benjamin hostar så att han kräks. Inte så mycket som förra veckan men tillräckligt för att vi inte vågar ge honom den energirikaste maten. Så vi hoppas att den vanliga vällingen i alla fall gett några gram i rätt riktning på vågen i morgon.
Tålamod med maten: Succén med ostbågarna för ett tag sedan var en snabbt övergående trend. Två dagar. Sedan var ostbågarna inte spännande längre! Nu åker de bara ner på golvet.
Tålamod på längre sikt: "Upp till ett år..." Det kunde det ta för laryngomalacin att försvinna så läkare då för drygt ett år sedan. Det kändes som en evighet! Skulle vi verkligen orka sondmata vår son ända fram till sommaren? Ironiskt nog höll vi ut i 1 år och 2 dagar. Så gammal var Benjamin när vi slutade sondmata. Kanske nästa sommar? Kanske har vi då bara en bebis som håller på att lära sig äta? Kanske kan vi då lita på att Benjamin klarar ett självständigt ätande och då definitivt tacka nej till den där knappoperationen som ligger på sjukhuset och vilar. (Må den vila i frid!)
Och för den som undrar över vad som händer nu: Vi inväntar en viktökning på minst 0,5 men helst upp till 1 kilo. Benjamin behöver komma ikapp sin -3 kurva igen. Förhoppningsvis, om han kommer igång att dricka igen har han gjort det redan till jul. Och då ska det ätas! Följande plan ligger som förslag från Notube:
"...There is nothing better than a big family around for eating!
I think it would be the perfect opportunity to "forget" giving him his bottle
for most of the day and see how he fits into the family meals and gatherings.
Before this he can still "fill up" on bottles, but stop them as soon as the
family arrives and the house fills up. Does this make sense for you?
The best is always to change ones idea about something in your mind (that he
should learn to eat "normally" but not to make too much fuss about it towards
Benjamin himself."
lördag 3 december 2011
För ett år sedan!
Idag är det precis ett år sedan Benjamin fick diagnosen laryngomalaci och vi började sondmata honom.
Vilken lättnad det var; ett svar på gåtan Benjamin! I och med sonden skulle varken vi eller han behöva kämpa så mycket med maten. Vi lade alla teorier om allergier och överkänsligheter på hyllan och kunde äntligen tömma frysen på all bröstmjölk. Laryngomalacin skulle växa bort inom ett år och då skulle han kunna äta utan besvär och således inte behöva sonden längre. Punkt slut.
Jag undrar ibland hur Benjamins 3 första månader i livet påverkat honom och hans utveckling. Hade något blivit annorlunda om vi börjat sonda tidigare? Hänger hans utvecklingsförsening ihop med kampen för maten de första månaderna? Vad skulle blivit annorlunda om man upptäckt "missbildningen" i halsen och börjat sondmata honom tidigare? Frågor som aldrig får några svar.
Jag vet inte om det bara hade varit positivt att börja sondmata honom tidigare. Men jag tror att vi skulle slutat sondmata honom tidigare. Jag tror att laryngomalacin växte bort ganska tidigt under våren. Det var bara det att vi sökte svaret på fel ställe. Vi väntade på att han skulle börja äta ordentligt och det skulle vara tecknet på att laryngomalacin vuxit bort. Men han började ju aldrig äta ordentligt... Jag är ganska övertygad om att det inte berodde på laryngomalacin utan på att han utvecklat ett sondberoende. Men en tydligare plan för sondavvänjning än att "bara" vänta in ätandet, det fanns inte.
Kanske gör jag det för enkelt. Antingen eller liksom. Laryngomalaci och sondberoende. Det är de begrepp som jag känner till och vet något lite om. Vi vet inte om det finns fler faktorer som förklarar Benjamins ätproblem och utvecklingsförsening. Läkaren (som jag fortfarande inte litar på att hon helt och fullt känner till Notubes definition på sondberoende och inser de problem ett sondberoende innefattar) letar efter fler orsaker och håller öppet för att det kan finnas fler förklaringar.
Och visst... Benjamin hade inte alla typiska symptom på laryngomalaci. Han svarar inte riktigt som förväntat på metoden för avvänjning och matträning från Notube.
Benjamin är och förblir en liten gåta!
Vilken lättnad det var; ett svar på gåtan Benjamin! I och med sonden skulle varken vi eller han behöva kämpa så mycket med maten. Vi lade alla teorier om allergier och överkänsligheter på hyllan och kunde äntligen tömma frysen på all bröstmjölk. Laryngomalacin skulle växa bort inom ett år och då skulle han kunna äta utan besvär och således inte behöva sonden längre. Punkt slut.
Jag undrar ibland hur Benjamins 3 första månader i livet påverkat honom och hans utveckling. Hade något blivit annorlunda om vi börjat sonda tidigare? Hänger hans utvecklingsförsening ihop med kampen för maten de första månaderna? Vad skulle blivit annorlunda om man upptäckt "missbildningen" i halsen och börjat sondmata honom tidigare? Frågor som aldrig får några svar.
Jag vet inte om det bara hade varit positivt att börja sondmata honom tidigare. Men jag tror att vi skulle slutat sondmata honom tidigare. Jag tror att laryngomalacin växte bort ganska tidigt under våren. Det var bara det att vi sökte svaret på fel ställe. Vi väntade på att han skulle börja äta ordentligt och det skulle vara tecknet på att laryngomalacin vuxit bort. Men han började ju aldrig äta ordentligt... Jag är ganska övertygad om att det inte berodde på laryngomalacin utan på att han utvecklat ett sondberoende. Men en tydligare plan för sondavvänjning än att "bara" vänta in ätandet, det fanns inte.
Kanske gör jag det för enkelt. Antingen eller liksom. Laryngomalaci och sondberoende. Det är de begrepp som jag känner till och vet något lite om. Vi vet inte om det finns fler faktorer som förklarar Benjamins ätproblem och utvecklingsförsening. Läkaren (som jag fortfarande inte litar på att hon helt och fullt känner till Notubes definition på sondberoende och inser de problem ett sondberoende innefattar) letar efter fler orsaker och håller öppet för att det kan finnas fler förklaringar.
Och visst... Benjamin hade inte alla typiska symptom på laryngomalaci. Han svarar inte riktigt som förväntat på metoden för avvänjning och matträning från Notube.
Benjamin är och förblir en liten gåta!
fredag 2 december 2011
Älskade, hatade magsjuka
Med tanke på hur jag själv har mått det senaste dygnet känner jag mig tämligen övertygad om att det är just magsjuka som Benjamin kräks av...
Stackars lille Benjamin har inte behållit många kalorier idag. Känner mig så tacksam över att magsjukan kom nu när han ätit upp sig lite och inte för två veckor sedan när vikten, orken och motståndskraften var som lägst. Känner mig också väldigt tacksam över att vi har egen tvättmaskin. Det senaste dygnet har badkaret fått tjänstgöra som tvättkorg...
Tack och lov är magsjukor ett övergående fenomen och förhoppningsvis kan Benjamin snart fortsätta sin uppåtgående karriär på vågen. Det ser vi fram emot!
Stackars lille Benjamin har inte behållit många kalorier idag. Känner mig så tacksam över att magsjukan kom nu när han ätit upp sig lite och inte för två veckor sedan när vikten, orken och motståndskraften var som lägst. Känner mig också väldigt tacksam över att vi har egen tvättmaskin. Det senaste dygnet har badkaret fått tjänstgöra som tvättkorg...
Tack och lov är magsjukor ett övergående fenomen och förhoppningsvis kan Benjamin snart fortsätta sin uppåtgående karriär på vågen. Det ser vi fram emot!
torsdag 1 december 2011
Vardag
Benjamin kräks. Tvättmaskinen går på högvarv. Kommunikationen med Notube går på lågvarv.
Magsjuka? Bättre det än om det är en reaktion mot den energirika maten. De närmaste dagarna får utvisa...
Vågen visade idag 70 gram mer än förra veckan och med tanke på allt kräkande verkar det ändå som att han fortsätter den fina viktökningen. Men ingen mer mat i munnen. Och matprotokollen är inte lika vackra att beskåda längre.
Men magsjukan förklarar det mesta. Om det är det... Hoppas, hoppas hoppas det är det. Och hoppas hoppas hoppas ett ingen av alla fina människor jag mött idag blir magsjuka som tack för all hjälp i min vardag!
Magsjuka? Bättre det än om det är en reaktion mot den energirika maten. De närmaste dagarna får utvisa...
Vågen visade idag 70 gram mer än förra veckan och med tanke på allt kräkande verkar det ändå som att han fortsätter den fina viktökningen. Men ingen mer mat i munnen. Och matprotokollen är inte lika vackra att beskåda längre.
Men magsjukan förklarar det mesta. Om det är det... Hoppas, hoppas hoppas det är det. Och hoppas hoppas hoppas ett ingen av alla fina människor jag mött idag blir magsjuka som tack för all hjälp i min vardag!
tisdag 29 november 2011
En storasyster fyller år!
I morgon fyller Frida; världens finaste, tålmodigaste och stoltaste storasyster 4 år!
En storasyster som fått finna sig i en hel del, som fått stå ut med lite mer än man hade önskat. Som fick finna sig i att mamma och/eller pappa åkte till sjukhuset några dagar inte bara en, utan två, tre, fyra fem gånger. Som fick stå ut med att inte leka, busa eller gosa med sin lillebror på grund av "slangen". Som inte ville att lillebror skulle röra hennes kläder, saker eller ens vara på hennes matta på grund av allt kräkande. Som blivit undanskuffad och övergiven så många gånger när lillebror plötsligt dragit i sonden eller kräkts.
Sedan vi slutade sondmata för snart 3 månader sedan har visserligen deras relationen förändrats. Benjamin har utvecklats så mycket och de kan på ett nytt sätt umgås på samma villkor. Det är en fröjd att se hur de "kryper ikapp", hur Benjamin jagar Frida när hon cyklar på 3-hjulingen inomhus, hur de leker tillsammans i badkaret. (Med sonden kunde ju Benjamin knappast bada överhuvudtaget). Hur Frida skrattar när Benjamin försöker dra henne i håret och försöker tolka hans små läten.
När jag läser om en annan storasyster som idag för första gången har fått mata sin syster inser jag att det aldrig någonsin varit aktuellt heller för Frida. Hur hon så gärna velat hålla flaskan men blivit bortföst varje gång lillebror skulle äta- så rädda har vi varit om varje matningstillfälle... Fortfarande, fast det nu går mycket bättre har vi inte velat eller vågat låta henne mata. Och nu har hon har slutat fråga!
Frida är inte heller stor, varken i längd, vikt eller i maten. Det är på ett sätt ganska skönt, för det gör oss lite mer trygga i att Benjamin är som han är. Det är varken rimligt eller troligt att han blir nån tungviktare. Frida verkar ha förstått vilken makt det ligger i maten. Att inte vilja äta och inte tycka om... hur mycket uppmärksamhet man kan få av det! Det är ju verkligen inget ovanligt för en 4-åring i och för sig men det ligger ju nära till hands att tänka att det finns fler dimensioner i Fridas matnojjor. Men det får vara som det är! Vi har lärt oss nya beteenden vad gäller hennes måltider också. Och det är bara irriterande, inte oroande. Hon är ju bara vanligt tjafsig med maten...
Och i morgon fyller hon 4 år! Den rosa älv-dräkten och den bruna käpphästen väntar på henne. Det är viktigt med presenter! Det är viktigt med rosa rosor på prinsesstårtan! Det är viktigt att bli uppmärksammad. Men det är så svårt att inte ha dåligt samvete över all uppmärksamhet hon inte får. Och det är så lätt att låta saker och sötsaker ersätta det hon egentligen behöver: Lite tid och närvaro. Av en matvägrande sons trötta föräldrar, av deltidsarbetande och bloggande splittrade föräldrar och av en 4-årings ständiga prat och pockade på uppmärksamhet irriterade föräldrar....
En storasyster som fått finna sig i en hel del, som fått stå ut med lite mer än man hade önskat. Som fick finna sig i att mamma och/eller pappa åkte till sjukhuset några dagar inte bara en, utan två, tre, fyra fem gånger. Som fick stå ut med att inte leka, busa eller gosa med sin lillebror på grund av "slangen". Som inte ville att lillebror skulle röra hennes kläder, saker eller ens vara på hennes matta på grund av allt kräkande. Som blivit undanskuffad och övergiven så många gånger när lillebror plötsligt dragit i sonden eller kräkts.
Sedan vi slutade sondmata för snart 3 månader sedan har visserligen deras relationen förändrats. Benjamin har utvecklats så mycket och de kan på ett nytt sätt umgås på samma villkor. Det är en fröjd att se hur de "kryper ikapp", hur Benjamin jagar Frida när hon cyklar på 3-hjulingen inomhus, hur de leker tillsammans i badkaret. (Med sonden kunde ju Benjamin knappast bada överhuvudtaget). Hur Frida skrattar när Benjamin försöker dra henne i håret och försöker tolka hans små läten.
När jag läser om en annan storasyster som idag för första gången har fått mata sin syster inser jag att det aldrig någonsin varit aktuellt heller för Frida. Hur hon så gärna velat hålla flaskan men blivit bortföst varje gång lillebror skulle äta- så rädda har vi varit om varje matningstillfälle... Fortfarande, fast det nu går mycket bättre har vi inte velat eller vågat låta henne mata. Och nu har hon har slutat fråga!
Frida är inte heller stor, varken i längd, vikt eller i maten. Det är på ett sätt ganska skönt, för det gör oss lite mer trygga i att Benjamin är som han är. Det är varken rimligt eller troligt att han blir nån tungviktare. Frida verkar ha förstått vilken makt det ligger i maten. Att inte vilja äta och inte tycka om... hur mycket uppmärksamhet man kan få av det! Det är ju verkligen inget ovanligt för en 4-åring i och för sig men det ligger ju nära till hands att tänka att det finns fler dimensioner i Fridas matnojjor. Men det får vara som det är! Vi har lärt oss nya beteenden vad gäller hennes måltider också. Och det är bara irriterande, inte oroande. Hon är ju bara vanligt tjafsig med maten...
Och i morgon fyller hon 4 år! Den rosa älv-dräkten och den bruna käpphästen väntar på henne. Det är viktigt med presenter! Det är viktigt med rosa rosor på prinsesstårtan! Det är viktigt att bli uppmärksammad. Men det är så svårt att inte ha dåligt samvete över all uppmärksamhet hon inte får. Och det är så lätt att låta saker och sötsaker ersätta det hon egentligen behöver: Lite tid och närvaro. Av en matvägrande sons trötta föräldrar, av deltidsarbetande och bloggande splittrade föräldrar och av en 4-årings ständiga prat och pockade på uppmärksamhet irriterade föräldrar....
fredag 25 november 2011
Glad advent!
En liten sång att nynna på i helgen!
(Alltså, det är meningen att man ska klicka på länken här ovanför. Inte försöka lista ut vilken adventsmelodi som texten nedan passar till;) Ska inte avslöja vem det var som försökte med "Bereden väg för Herran" osv osv..)
Benjamin, sluta aldrig kämpa
Benjamin, åh nej
Jag vet att jag klarar alla hinder
Benjamin, med dig
(Alltså, det är meningen att man ska klicka på länken här ovanför. Inte försöka lista ut vilken adventsmelodi som texten nedan passar till;) Ska inte avslöja vem det var som försökte med "Bereden väg för Herran" osv osv..)
Benjamin, sluta aldrig kämpa
Benjamin, åh nej
Jag vet att jag klarar alla hinder
Benjamin, med dig
torsdag 24 november 2011
Nån slags chocktillstånd!
Alltså... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Jag är nog fortfarande i nåt slags chocktillstånd.
Jag var på Bvc idag. Tyckte att magen hade blivit så stor (Benjamins alltså - min ligger precis på genomsnittskurvan) och kinderna så runda.
Bvc-sköterskan var upptagen. Det dröjde och dröjde. Jag och Frida började bli hungriga så vi använde vågen i korridoren istället. Men den kunde jag inte lita på. Det kunde inte vara sant. Även om glädjetårarna trängde fram i ögonvrån försökte jag intala mig att vågen kunde vara trasig. Han kan inte väga mer än 8 kg när han i fredags (på sjukhusvågen) vägde 7255.
Vi väntade lite till. Tittade på alla bebisar som hade barnrytmik på familjecentralen. Men jag såg inte bebisarna. Såg bara deras kroppar. "Hur gammal kan den där vara? Hur mycket väger den? Och den?"
Till slut var det ledigt och vi fick låna den vanliga vågen. Jag blev helt stum när vågen stannade på precis 8000. Försöker fortfarande ta in och förstå detta faktum. Så mycket har Benjamin aldrig vägt tidigare!
Vad har hänt? Ja, det undrar jag också!
En stor förklaring är att han äter annat än tidigare. Vi har bytt mat till Nutrini (1-6 år) som har 50 % högre kaloriinnehåll än Infatrini som vi hade tidigare. Men det är inte allt. Han äter lite mer än tidigare. Det slutar oftast på över 600 ml, tittar jag tillbaka var det mycket sällan över 600.
Även om det inte borde påverka viktuppgången äter han också annorlunda än tidigare. Han dricker stora mängder åt gången. Nyss slukade han 170 ml i ett svep. Det är nog också rekord. Protokollen nuförtiden har 4-5 rejäla mål om dagen. Tidigare var det ett evigt duttande dagarna i ända. Även om vi förökte får det att gå lång tid mellan målen så att han skulle bli hungrig så drack han inga stora mängder.
Han karar att dricka från nappflaskor med större hål, maten kan komma fortare och han verkar inte bli störd av det längre. Det gör att måltiderna inte behöver ta så lång tid. Han äter snabbare än tidigare.
Och han har börjat stoppa mat i munnen. Han tuggar inte, sväljer inte men smakar! Ostbågen igår var lite mjuk, lite uppblött av saliv när vi väl slängde den.
Den stora viktuppgången har naturligtvis med den nya maten att göra. Men de andra förändringarna - har det med förra veckans "bantningskur" från Notube att göra??? Eller är de rena tillfälligheter??? Svaret på den frågan kommer vi väl aldrig att få. Men visst är det intressant?
Jag var på Bvc idag. Tyckte att magen hade blivit så stor (Benjamins alltså - min ligger precis på genomsnittskurvan) och kinderna så runda.
Bvc-sköterskan var upptagen. Det dröjde och dröjde. Jag och Frida började bli hungriga så vi använde vågen i korridoren istället. Men den kunde jag inte lita på. Det kunde inte vara sant. Även om glädjetårarna trängde fram i ögonvrån försökte jag intala mig att vågen kunde vara trasig. Han kan inte väga mer än 8 kg när han i fredags (på sjukhusvågen) vägde 7255.
Vi väntade lite till. Tittade på alla bebisar som hade barnrytmik på familjecentralen. Men jag såg inte bebisarna. Såg bara deras kroppar. "Hur gammal kan den där vara? Hur mycket väger den? Och den?"
Till slut var det ledigt och vi fick låna den vanliga vågen. Jag blev helt stum när vågen stannade på precis 8000. Försöker fortfarande ta in och förstå detta faktum. Så mycket har Benjamin aldrig vägt tidigare!
Vad har hänt? Ja, det undrar jag också!
En stor förklaring är att han äter annat än tidigare. Vi har bytt mat till Nutrini (1-6 år) som har 50 % högre kaloriinnehåll än Infatrini som vi hade tidigare. Men det är inte allt. Han äter lite mer än tidigare. Det slutar oftast på över 600 ml, tittar jag tillbaka var det mycket sällan över 600.
Även om det inte borde påverka viktuppgången äter han också annorlunda än tidigare. Han dricker stora mängder åt gången. Nyss slukade han 170 ml i ett svep. Det är nog också rekord. Protokollen nuförtiden har 4-5 rejäla mål om dagen. Tidigare var det ett evigt duttande dagarna i ända. Även om vi förökte får det att gå lång tid mellan målen så att han skulle bli hungrig så drack han inga stora mängder.
Han karar att dricka från nappflaskor med större hål, maten kan komma fortare och han verkar inte bli störd av det längre. Det gör att måltiderna inte behöver ta så lång tid. Han äter snabbare än tidigare.
Och han har börjat stoppa mat i munnen. Han tuggar inte, sväljer inte men smakar! Ostbågen igår var lite mjuk, lite uppblött av saliv när vi väl slängde den.
Den stora viktuppgången har naturligtvis med den nya maten att göra. Men de andra förändringarna - har det med förra veckans "bantningskur" från Notube att göra??? Eller är de rena tillfälligheter??? Svaret på den frågan kommer vi väl aldrig att få. Men visst är det intressant?
onsdag 23 november 2011
Gissa vad! Gissa vad!
- Majsmjöl
- Vegetabilisk olja
- Ostpulver (ost, jästextrakt, färgämne (E 160a, E 160c))
- Mjölkpulver
- Salt
- Stärkelse (potatis)
- Druvsocker
Och det var inne i den lilla munnen och vände. Inte en, inte två, utan flera gånger!
tisdag 22 november 2011
Gamla saker och nya bilder.
Ikväll, efter att Benjamin somnade gett efter ännu en dag med 900 kalorier, har jag gått på upptäcksfärd i huset. Samlat ihop saker som jag inte vill använda mer. Som jag inte ska använda mer! En del kan jag kasta, en del ska jag stuva in långt in i nåt förråd tills det blir dammigt och bortglömt. En del ska jag så småningom ge bort...
Jag hittade följande:
Jag hittade följande:
 |
| Resultatet av kvällens upptäcksfärd i skåp och lådor, skrymslen och vrår. |
- En amningspump. Förhatliga amningspump. Som jag verkligen avskydde den där förskräckliga amningspumpen. Jag blev aldrig kompis med den!
- Flera olika sorters nappflaskor. Dyrast var "Calma" från Medela. Jag var så förväntansfull när jag packade upp den: "Calma gör hela skillnaden!". Visst! Mest uppmärksamhet fick två-stegs-raketen, flasknappen med flera olika finesser - som faktiskt funkade hyfsat bra tills han började tugga sönder den.
- Sprutor, sprutor, sprutor.... Först små, sedan lite större, sedan jättestora!
- Tejp i det oändliga. De sista månaderna med sondmatning hade vi alltid tejp med oss. I varje väska, varje ficka. En utflykt utan extra tejp kunde, på ett ögonblick, förvandlas till en utdragen sond och en plåga för både oss och Benjamin när vi skulle sätta i den igen. Värst var när andra änden (den som skulle ner i magsäcken) kom ut genom munnen...
- Lackmuspapper. För att kontrollera att sonden låg i magsäcken och inte i lungorna.
- Sist men inte minst: Sonden. Eller slangen som vi kallar den. Två stycken hittade jag, hängande vid skötbordet, med tejpen kvar och allt. Den sista har hängt där sedan 5 september, den andra ännu längre. Äckligt eller hur? Nu ska de glada ankorna slippa det sällskapet!
När jag stuvat undan all denna utrustning, både fysiskt och mentalt ska jag istället försöka att hitta en annan bild i mitt inre. En vacker bild där vår älskade Benjamin äter och gläds över maten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)