I helgen var vi på 4-årskalas för Benjamin och hans jämnårige kusin. Det var ballonger, serpentiner, kalastutor, såpbubblor, fiskedamm, skattjakt, tårta, presenter, bullar och en massa kusiner!
Jag är ju lite besatt av det här med barn och vikt som ni vet ;-) Kunder inte låta bli att notera att fem av kusinerna vägde sisådär 11-12 kilo och drog ungefär samma storlek. Det var Benjamin som alltså nu är 4 år och Lillasyster på 2, 5 år. I samma viktklass finns även kusinen på 1,5 år och de två "småkusinerna" på ett halvår.
Det där med att ange ålder på barnkläder är ju inte så lite missvisande! Vad gäller Benjamins kusiner, som ju ändå är släkt, gäller ju samma storlek från 6 månader - 4 år.
Jag noterar detta faktum att kusinerna på ett halvår drar förbi Benjamin i vikt och tänker... just ingenting. Jag tycker det är lite lustigt, skojar gärna om det och kan naturligtvis inte låta bli att lägga märke till det. I övrigt regerar jag inte särskilt mycket rent känslomässigt. Benjamin är en liten pojke på många sätt och han berör mig på många sätt. Men just vikten känns i det närmaste helt ovidkommande och så lär det vara åtminstone fram till nästa läkarbesök :-)
söndag 14 september 2014
onsdag 10 september 2014
Artikeln i Metro
Gårdagens Metro innehöll en artikel med rubriken "Fler söker vård för barn som inte vill äta".
Egentligen borde jag väl bli lite glad att problematiken uppmärksammas men nej... Jag blir bara provocerad! Och arg. Jag tror att det handlar om två saker.
För det första blir jag arg för att det inte någonstans nämns något om sondavvänjning. Jag fattar såklart att man inte kan vänta sig mer av en kortfattad artikel i Metro men ändå... det kan inte vara en långsiktig lösning att sondmata ett barn som kan äta själv! Jag hoppas innerligt att den charmerande lilla flickan i artikeln inte bara har fått en knapp på magen utan också en plan för hur hon så småningom kan bli av med den.
Sen blir jag arg för att det är en logoped från Folke Bernadotte regionhabilitering som intervjuas i artikeln. (För övrigt logoped nummer 5 som jag skrivit om tidigare). De skriver på sin hemsida "Vi tror inte att barn börjar äta mer för att man slutar ge sondmat". Vi är många som vet motsatsen! Vi är ju inte riktigt överens; jag och logopederna från Folke Bernadotte... enkelt uttryckt.
Tänk om jag hade fått vara med i artikeln själv! Med Benjamin bredvid bilden på den lilla flickan och mamman med den stora sondsprutan. För att ge lite perspektiv.
Men jag kan ju i alla fall länka detta inlägget i kommentarsfältet till artikeln. Alltid är det nån som läser. Välkommen hit i så fall. Välkommen att läsa om Benjamins väg mot att äta riktig mat.
Egentligen borde jag väl bli lite glad att problematiken uppmärksammas men nej... Jag blir bara provocerad! Och arg. Jag tror att det handlar om två saker.
För det första blir jag arg för att det inte någonstans nämns något om sondavvänjning. Jag fattar såklart att man inte kan vänta sig mer av en kortfattad artikel i Metro men ändå... det kan inte vara en långsiktig lösning att sondmata ett barn som kan äta själv! Jag hoppas innerligt att den charmerande lilla flickan i artikeln inte bara har fått en knapp på magen utan också en plan för hur hon så småningom kan bli av med den.
Sen blir jag arg för att det är en logoped från Folke Bernadotte regionhabilitering som intervjuas i artikeln. (För övrigt logoped nummer 5 som jag skrivit om tidigare). De skriver på sin hemsida "Vi tror inte att barn börjar äta mer för att man slutar ge sondmat". Vi är många som vet motsatsen! Vi är ju inte riktigt överens; jag och logopederna från Folke Bernadotte... enkelt uttryckt.
Tänk om jag hade fått vara med i artikeln själv! Med Benjamin bredvid bilden på den lilla flickan och mamman med den stora sondsprutan. För att ge lite perspektiv.
Men jag kan ju i alla fall länka detta inlägget i kommentarsfältet till artikeln. Alltid är det nån som läser. Välkommen hit i så fall. Välkommen att läsa om Benjamins väg mot att äta riktig mat.
onsdag 23 juli 2014
Högsommarvärme
Vem orkar egentligen äta särskilt mycket i denna högsommarvärme?
Själv sitter jag just nu med ett glas vin och en skål med jordnötter och njuter av solens sista strålar. Tidigare idag har jag bara ätit yoghurt och bröd... Benjamin har inte ätit något av det. Några kikärtor pillade han i sig vid lunch, annars är det bara näringsdryck som gäller. Och potatis. Det brukar han nästan alltid äta.
Det känns som det står stilla men Benjamin och maten. Men jag gör så gott jag kan för att ta det med ro. Tidigare i somras träffade vi ett antal andra familjer som vi träffar en gång om året. I år var det någon som påminde mig om vilka framsteg Benjamin gjort. För tre år sedan sondmatade vi honom. Det var precis innan vi fick höra om begreppet sondberoende. För två år sedan var det bara näringsdryck i nappflaska som gällde. Förra året hade han precis börjat knapra på kex och kakor och åt en hel massa ärtor. Och så nu; en Benjamin som kan äta det mesta (trots att han naturligtvis väljer det han föredrar, dvs näringsdrycken.)
Det var bra för mig att få den påminnelsen. Det är tillräckligt bra. Just nu. Mitt mål är att han inte ska dricka näringsdrycker överhuvudtaget ("konstgjord steril sörja" som jag brukar kalla det när jag är på det humöret). Men det målet är just nu bara mitt eget. Jag delar det inte med sjukvården och kanske inte ens med min egen man. Därför är det just nu inget realistiskt mål. Jag nöjer mig med att det är tillräckligt bra. Det får vara så. Åtminstone så länge denna högsommarvärme varar...
Under tider roar Benjamin och Lillasyster sig med att spruta vatten på varandra. De väger för övrigt precis lika mycket. Benjamin är något längre och Lillasyster har något större fötter och händer och... huvud.
Vi väntar på svar från proverna för tillväxthormon som togs häromveckan.)
Själv sitter jag just nu med ett glas vin och en skål med jordnötter och njuter av solens sista strålar. Tidigare idag har jag bara ätit yoghurt och bröd... Benjamin har inte ätit något av det. Några kikärtor pillade han i sig vid lunch, annars är det bara näringsdryck som gäller. Och potatis. Det brukar han nästan alltid äta.
Det känns som det står stilla men Benjamin och maten. Men jag gör så gott jag kan för att ta det med ro. Tidigare i somras träffade vi ett antal andra familjer som vi träffar en gång om året. I år var det någon som påminde mig om vilka framsteg Benjamin gjort. För tre år sedan sondmatade vi honom. Det var precis innan vi fick höra om begreppet sondberoende. För två år sedan var det bara näringsdryck i nappflaska som gällde. Förra året hade han precis börjat knapra på kex och kakor och åt en hel massa ärtor. Och så nu; en Benjamin som kan äta det mesta (trots att han naturligtvis väljer det han föredrar, dvs näringsdrycken.)
Det var bra för mig att få den påminnelsen. Det är tillräckligt bra. Just nu. Mitt mål är att han inte ska dricka näringsdrycker överhuvudtaget ("konstgjord steril sörja" som jag brukar kalla det när jag är på det humöret). Men det målet är just nu bara mitt eget. Jag delar det inte med sjukvården och kanske inte ens med min egen man. Därför är det just nu inget realistiskt mål. Jag nöjer mig med att det är tillräckligt bra. Det får vara så. Åtminstone så länge denna högsommarvärme varar...
Under tider roar Benjamin och Lillasyster sig med att spruta vatten på varandra. De väger för övrigt precis lika mycket. Benjamin är något längre och Lillasyster har något större fötter och händer och... huvud.
Vi väntar på svar från proverna för tillväxthormon som togs häromveckan.)
måndag 16 juni 2014
Kapitulerar
Idag är det precis ett år sedan Benjamin började äta mat. Ett år sedan premiären som bestod av tre Digestivekex i bilen på väg från mormor till farmor. Jag kommer aldrig glömma ögonblicket när han i satt i mitt knä med kexet i handen och jag hörde hur han åt. Hörde hur Benjamin för första gången i sitt liv svalde något annat än flytande föda.
Jag hade tänkt skriva mitt sista blogginlägg idag. Tänkte att det skulle passa bra liksom. Ett år senare. Funderade på olika formuleringar när jag cyklade hem från tåget efter jobbet. Väl till mods. Sista inlägget. Matresan avslutad. Trallalalala!
Men.... nu blir det inte så. Läkaren som träffade Benjamin idag (när jag var på jobbet) tyckte tydligen inte alls att resan var slut. Matdagboken visade ju att näringsintaget ligger i nederkant. Och kurvan för huvudomfånget planar ut mer och mer vilket förbryllade läkaren lite. "Det är inte säkert ett Benjamin fungerar som andra barn i dessa avseenden." Långa utläggningar om sambanden mellan näringsintag, hjärnans utveckling, huvudomfånget och antagligen lite till... jag var ju (tyvärr) inte där och hörde orden själv. Tyvärr! Jag trodde "bara" att det var blodprov på tillväxthormon som stod på agendan idag. Så då tyckte jag lika gärna att jag kunde jobba.
Minst två flaskor näringsdryck per dag - utöver den mat han äter, vill läkaren att Benjamin får i sig. Helst tre flaskor om det är en dålig dag. Det är sex deciliter det!
Jag kapitulerar nu! Jag tar inte striden. Jag ger mig. Jag låter bli att ställa alla frågorna, det finns ändå inga svar. Jag bara gör som läkaren säger. Mer näringsdryck... Men tre flaskor om dagen.... Det kommer aldrig att gå!
Jag ville så gärna att det skulle ta slut nu. Ville inte fortsätta kampen med att få Benjamin att äta mer. Ville att det skulle vara bra nu. Men jag kapitulerar inför faktum. Benjamin behöver äta mer!
Jag hade tänkt skriva mitt sista blogginlägg idag. Tänkte att det skulle passa bra liksom. Ett år senare. Funderade på olika formuleringar när jag cyklade hem från tåget efter jobbet. Väl till mods. Sista inlägget. Matresan avslutad. Trallalalala!
Men.... nu blir det inte så. Läkaren som träffade Benjamin idag (när jag var på jobbet) tyckte tydligen inte alls att resan var slut. Matdagboken visade ju att näringsintaget ligger i nederkant. Och kurvan för huvudomfånget planar ut mer och mer vilket förbryllade läkaren lite. "Det är inte säkert ett Benjamin fungerar som andra barn i dessa avseenden." Långa utläggningar om sambanden mellan näringsintag, hjärnans utveckling, huvudomfånget och antagligen lite till... jag var ju (tyvärr) inte där och hörde orden själv. Tyvärr! Jag trodde "bara" att det var blodprov på tillväxthormon som stod på agendan idag. Så då tyckte jag lika gärna att jag kunde jobba.
Minst två flaskor näringsdryck per dag - utöver den mat han äter, vill läkaren att Benjamin får i sig. Helst tre flaskor om det är en dålig dag. Det är sex deciliter det!
Jag kapitulerar nu! Jag tar inte striden. Jag ger mig. Jag låter bli att ställa alla frågorna, det finns ändå inga svar. Jag bara gör som läkaren säger. Mer näringsdryck... Men tre flaskor om dagen.... Det kommer aldrig att gå!
Jag ville så gärna att det skulle ta slut nu. Ville inte fortsätta kampen med att få Benjamin att äta mer. Ville att det skulle vara bra nu. Men jag kapitulerar inför faktum. Benjamin behöver äta mer!
fredag 6 juni 2014
Matdagboken godkänd!
Idag, på Sveriges nationaldag, är det precis ett år sedan vi slutade ge Benjamin näringsdryck i nappflaska!
Vad passar väl bättre idag än att skriva att matdagboken som vi skickade in för några veckor sedan blev godkänd. Dietisten ringde häromdagen och talade om det. Energi, proteiner, vitaminer och mineraler, intaget är generellt i lägsta laget, men ändå ok.
En hyfsat stor andel av vitaminer och mineraler kommer från näringsdryckerna, så vi fortsätter väl med dem. Däremot försöker vi lämna det kaos och den osäkerhet som mötet med den sjuka sköterskan gav. Det enda positiva det mötet ledde till var att vi gjorde matdagboken och fick det svart på vitt, orden som känns så främmande och ovana; Benjamin äter inte för lite.
Benjamin äter inte för lite! Däremot är han ganska liten. Eftersom vi nu enligt konstens alla regler har uteslutet att det beror på att han inte äter tillräckligt så går man vidare i felsökningsschemat ;-)Vi har nämligen fått en kallelse för att kolla Benjamins tillväxthormoner igen.
Vad passar väl bättre idag än att skriva att matdagboken som vi skickade in för några veckor sedan blev godkänd. Dietisten ringde häromdagen och talade om det. Energi, proteiner, vitaminer och mineraler, intaget är generellt i lägsta laget, men ändå ok.
En hyfsat stor andel av vitaminer och mineraler kommer från näringsdryckerna, så vi fortsätter väl med dem. Däremot försöker vi lämna det kaos och den osäkerhet som mötet med den sjuka sköterskan gav. Det enda positiva det mötet ledde till var att vi gjorde matdagboken och fick det svart på vitt, orden som känns så främmande och ovana; Benjamin äter inte för lite.
Benjamin äter inte för lite! Däremot är han ganska liten. Eftersom vi nu enligt konstens alla regler har uteslutet att det beror på att han inte äter tillräckligt så går man vidare i felsökningsschemat ;-)Vi har nämligen fått en kallelse för att kolla Benjamins tillväxthormoner igen.
söndag 18 maj 2014
Dag 329-332
Nu är det snart ett år sedan vi slutade ge Benjamin näringsdryck i nappflaska! På dag 8 började han dricka ur mugg och på dag 10 började han äta.
Sedan har det gått lite upp och ner men dag103 åt han sin första portion mat, 1 dl pytt-i-panna och på dag 174 började han äta den konsistens dittills varit svårast men som nu är favoriten framför andra, mos och puré.
Och nu? Ja, den som är intresserad kan ju läsa den matdagbok som vi fört dag 329-332. Den är inskickad till dietist och nu väntar vi på respons.
Jag hoppas naturligtvis att den ska vara av en sådan karaktär att avsnittet om Benjamin och maten kan anses vara avslutat. Men jag vet inte, jag har under resan tappat bort mitt sunda förnuft vad gäller vad barn borde äta eller inte äta. Den kanske är katastrof. Men... när jag läser noga så tror jag väl inte det. Den största frågan är nog snarare om dietisten anser att Benjamin klarar sig utan näringsdryckerna. Vi får väl se..
Sedan har det gått lite upp och ner men dag103 åt han sin första portion mat, 1 dl pytt-i-panna och på dag 174 började han äta den konsistens dittills varit svårast men som nu är favoriten framför andra, mos och puré.
Och nu? Ja, den som är intresserad kan ju läsa den matdagbok som vi fört dag 329-332. Den är inskickad till dietist och nu väntar vi på respons.
Jag hoppas naturligtvis att den ska vara av en sådan karaktär att avsnittet om Benjamin och maten kan anses vara avslutat. Men jag vet inte, jag har under resan tappat bort mitt sunda förnuft vad gäller vad barn borde äta eller inte äta. Den kanske är katastrof. Men... när jag läser noga så tror jag väl inte det. Den största frågan är nog snarare om dietisten anser att Benjamin klarar sig utan näringsdryckerna. Vi får väl se..
Matdagbok
Dag 329
08:00: 1 dl Semper fullkornsgröt 2 år, 2 msk grädde, 40 gram äpple
10:30: 2 st digestivekex, 4 gram bregott, 50 gram mellanmjölk
12:30: 5 gram rå morot, 18 gram kidneybönor, 6 gram kokt blomkål med ostsås
15:00: 1 st smörgåsrån, 60 gram kladdkaka
17:30: 250 gram risgrynsgröt (gjord på frebini energy naturell), 15 gram smör, 1 dl mellanmjöl, 1 msk socker, 1/5 msk kanel
19:30 70 ml frebini energy fibre vanilj
Dag 330
08:00: 1 dl Semper fullkornsgröt 2 år, 1/2 msk grädde, 1/2 msk nutrini multifibre naturell, 25 ml vatten
12:30: 5 st kikärtor, 5 st majskorn, 10 st kidneybönor, 16 gram wienerschnitzel, 50 gram kokt potatis, 55 gram potatismos
15:00: 150 gram äpplejuice, 30 gram kladdkaka, 10 gram typ grädde på kladdkakan
19:00: 1 dl mellanmjölk, 1 dl vatten, 58 gram blodpudding, 15 gram digestivekex, 2 gram smör
Dag 331
07:30: 80 gram Semper fullkornsgröt 2 år, 1 msk grädde, 15 gram äpple, 1/2 dl mellanmjölk
09:30: 1/4 dl äpple
11:30: 0,5 dl ris med smör
15:00: 1 st digestivekex, 4 gram kaka, 30 gram gröna ärtor, 6 gram ost
18:00: 220 gram potatismos gjord på nutrini multifiber naturell, 2 msk smör, 20 st kidneybönor
19:30: 40 ml frebini energy fiber vanilj
Dag 332
07:30: 1 dl Semper fullkornsgröt 2 år, 2 msk nutrini naturell, 1,5 tsk solrosfrön, 75 ml vatten
09:30: 1/4 äpple
11:30: 1 dl ris med smör, 1/2 dl fiskpudding, 1 dl standardmjölk
14:00: 82 gram pannkaka (gjord på nutrini multifiber naturell), 1 tsk socker, 1 tsk kanel
17:30: 200 gram rotsakspuré (gjord på lika delar potatis, kålrot, rotselleri, blomkål, gul lök, morot), 2 msk flytande smör- och rapsolja, 2 msk nutrini multifiber naturell, 2 st kidneybönor, 25 ml vatten, 2 gram choklad (74% kakao)
19:00: 0,5 dl nutrini multifiber choklad
tisdag 6 maj 2014
Matdagbok
Under fyra dagar ska vi skriva ner exakt vad och hur mycket Benjamin äter. Matdagbok kallas det.
Syftet är att en dietist ska kunna beräkna energi-och proteinintag samt se om några näringsämnen eventuellt behöver kompletteras. En matdagbok gör det också lättare för dietisten att ge riktade råd.
Bra! Det något diffusa råd vi fick häromsist "mer mat" var ju inte särskilt konstruktivt... Det rådet kastade å enda sidan omkull mig och kunde å andra sidan inte tas på tas på allvar av mig.
Faktum är att det är första gången på flera år som någon frågar exakt vad och hur mycket Benjamin äter. Det är faktiskt ingen som har varit intresserad av det. Inte sedan vi försiktigt undrade om det inte var dags att sluta med sondmatningen för sisådär tre år sedan. När vi då berättade vad han åt självmant fick vi ju veta att det inte var aktuellt att sluta sondmata. Då visste vi fortfarande inte att själva nyckeln till ätandet var att först sluta sondmata...
Egentligen är vi rätt glada över att ingen frågat tidigare. Det gick ju en sommar och nästan en hel höst när Benjamin i stort sett bara år kakor och kex. Det var först när vi slutade att ge honom kakor och kex som han verkligen kom igång med annan mat också (Såklart! Enklaste matematiken för vem som helt men inte för oss...) Och då var ju rätt glada att ingen frågade!
Men nu mäter och väger vi. Varenda gram och milliliter. Vi hade till och med vågen framme på restaurangen i söndags! Vi räknar noga och dokumenterar! Det är faktiskt ganska roligt. Särskilt när man får skriva 250 gram risgrynsgröt!
Syftet är att en dietist ska kunna beräkna energi-och proteinintag samt se om några näringsämnen eventuellt behöver kompletteras. En matdagbok gör det också lättare för dietisten att ge riktade råd.
Bra! Det något diffusa råd vi fick häromsist "mer mat" var ju inte särskilt konstruktivt... Det rådet kastade å enda sidan omkull mig och kunde å andra sidan inte tas på tas på allvar av mig.
Faktum är att det är första gången på flera år som någon frågar exakt vad och hur mycket Benjamin äter. Det är faktiskt ingen som har varit intresserad av det. Inte sedan vi försiktigt undrade om det inte var dags att sluta med sondmatningen för sisådär tre år sedan. När vi då berättade vad han åt självmant fick vi ju veta att det inte var aktuellt att sluta sondmata. Då visste vi fortfarande inte att själva nyckeln till ätandet var att först sluta sondmata...
Egentligen är vi rätt glada över att ingen frågat tidigare. Det gick ju en sommar och nästan en hel höst när Benjamin i stort sett bara år kakor och kex. Det var först när vi slutade att ge honom kakor och kex som han verkligen kom igång med annan mat också (Såklart! Enklaste matematiken för vem som helt men inte för oss...) Och då var ju rätt glada att ingen frågade!
Men nu mäter och väger vi. Varenda gram och milliliter. Vi hade till och med vågen framme på restaurangen i söndags! Vi räknar noga och dokumenterar! Det är faktiskt ganska roligt. Särskilt när man får skriva 250 gram risgrynsgröt!
tisdag 8 april 2014
För liten...
Tveksamt om jag blev så mycket klokare efter gårdagens möte med sjuksköterskan...
En sak blev i alla fall tydlig för mig. Det är inte vikten i förhållande till längden som är problemet för sjukvården. Benjamin är ju inte mager. Han är liten. 88 cm lång och 11 kg tung om jag inte minns fel. Proportionerlig. Kanalparallella vikt- och längdkurvor som ligger på -4 standardavvikelser från genomsnittet. Men det är just själva litenheten som tydligen är problemet.
Somliga barn är stora och andra är små. Jag frågade om inte också små barn ryms inom normalspannet. Svaret jag fick var ett mycket tydligt nej. Att vara så liten (obs - inte mager eller smal) som Benjamin är inte normalt. Det är en avvikelse. Som beror på sjukdom, kromosomförändring, dvärgväxt eller något annat. Att vara 88 cm lång och väga 11 kg vid 3,5 års ålder är alltså inte normal.
Jaha! Eller möjligen nähä!
Jag satt där med Benjamin i knät, lyfte upp hans tröja, nöp i hullet och frågade om hon på fullaste allvar kunde använda ett ord som svält. Jo, det tyckte hon att hon kunde.
Jag känner att vi har långt kvar innan vi förstår varandra, sjuksköterskan och jag. Hennes resonemang övertygande mig inte. Jag har faktiskt svårt att ta henne på allvar, och hon känner förmodligen av det; hon poängterade nämligen flera gånger att "vi vill ju bara Benjamins bästa!"
Sådana uttalanden har ingen som helst positiv inverkan på mig, de ter sig tvärtom som lite löjliga. Jag tar det som en självklarhet att hon vill Benjamins bästa. Det ska hon inte ens behöva säga! Jag behöver inte (bara) någon som vill väl, jag behöver någon som kan förklara för mig, jag behöver fakta och forskning. Övertygande resonemang i kombination med lång erfarenhet.
Eller... vad är det jag behöver? Egentligen behöver jag väl att någon som kan sin sak som säger att Benjamin är Benjamin. Att han äter det han behöver äta. Att han, liksom alla andra barn, är självreglerande vad gäller energiintag. Någon som utplånar känslan av skuld och självförebråelse. Någon som med bestämdhet avvisar alla tankar på samband mellan utvecklingsförsening och lågt energi- och näringsintag.
Att någon som intresserat lyssnar på min berättelse om Benjamin och maten och ger mig lite bekräftelse. Någon som säger att allt är bra som det är. Att vi kan gå vidare nu...
torsdag 3 april 2014
Vattenlek och chokladboll
Vi har varit och badat idag. Benjamin älskar att bada. Han är helt orädd i vattnet och simmar glatt omkring i sina armpuffar som han förlitar sig fullständigt på. Förutom vanligt bad deltar han i en grupp som kombinerar vattenträning med sång och rytmik i en varmvattenbassäng. Han trivs som fisken i vattnet (!) Första gången han var där skrattade han hela tiden.
Man blir hungrig av att bada. Efter två timmars vattenlek vräkte Benjamin i sig en och en halv chokladboll.
Ett barn som kan äta en och en halv chokladboll på en gång -finns det inte anledning att tro att det barnet faktiskt har en förmåga att själv få sig den energi det behöver?
Ett barn som överhuvudtaget orkar hålla igång som Benjamin gör i vattnet i två timmar - är det inte lite galet att ens tänka tanken att det barnets hjärna skulle kunna skadas av för lågt energiintag?
På måndag ska vi träffa sjuksköterskan igen. Jag tror inte att vi kan visa upp några brantare längd-och viktkurvor än förra gången. Men vi kan trots allt fortfarande visa upp ett barn som äter!
Man blir hungrig av att bada. Efter två timmars vattenlek vräkte Benjamin i sig en och en halv chokladboll.
Ett barn som kan äta en och en halv chokladboll på en gång -finns det inte anledning att tro att det barnet faktiskt har en förmåga att själv få sig den energi det behöver?
Ett barn som överhuvudtaget orkar hålla igång som Benjamin gör i vattnet i två timmar - är det inte lite galet att ens tänka tanken att det barnets hjärna skulle kunna skadas av för lågt energiintag?
På måndag ska vi träffa sjuksköterskan igen. Jag tror inte att vi kan visa upp några brantare längd-och viktkurvor än förra gången. Men vi kan trots allt fortfarande visa upp ett barn som äter!
tisdag 25 mars 2014
Tillbaka till ruta 2
Jag skäms över vårt beteende. Jag vet att vi gör fel. Vi trugar, hotar, lockar, tvingar, häller litervis med smör och grädde i maten och erbjuder näringsdryck i parti och minut. Benjamin reagerar genom att överhuvudtaget inte sitta med vid våra måltider och genom att... inte äta. Såklart.
Jag vet precis när vi hamnade här! Det var dagen efter mötet med den sjuka sköterskan. Precis då förvandlades Benjamins matsituation från ett lustfyllt ätande till ångestladdade panikåtgärder.
Jag trodde att vi hade kommit längre. Jag trodde att våra tillkämpade insikter i vad gäller Benjamin och maten skulle stå pall för lite mer. Men inte...
Det räckte med ett möte med en sjuk sköterska för att rasera allt. Allt som vi byggt upp under många månader. Vi är tillbaka på ruta 2 vilket betyder att Benjamin visserligen stoppar mat i munnen men i allt väsentligt livnär sig enbart på näringsdryck.
Så skört var det! Så lite behövdes för att få våra måltider att förvandlas till ett inferno av ångest. Eller lite och lite förresten.... Ett indirekt hot om att Benjamins utveckling kommer att påverkas negativt på grund av för lågt näringsintag. Det kan väl få den starkaste på fall eller?
Hon tryckte på den allra mest ömma punkten. Frågan som jag å ena sidan kan bortfärda som ohållbar men å andra sidan får mig att skaka inuti. Frågan som jag värjer mig mot för att ingen kan eller vill ge något tydligt svar. Frågan som rör sambandet mellan näringsintag och utveckling...
Har Benjamins hjärna i något skede, tidigare eller nu, tagit skada av att han får i sig för lite näring?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)