Det händer ibland att jag tycker illa om dig. Ibland tänker jag fula tankar om dig. Jag tänker: "Jävla blogg. Jag vill inte vara tillsammans med dig längre. Jag vill inte berätta mer om min son. Vill inte längre blotta mina tankar och känslor. Det som skulle vara en blogg om en pojke som lär sig äta har blivit en blogg om en pojke som inte lär sig äta. Och inte riktigt hänger med i utvecklingen... Dumma blogg. Det är ditt fel alltihop..." Så tänker jag. Ibland.
Men oftast tycker jag om dig. Ibland längtar jag efter dig. Längtar efter den tysta timmen efter det att Benjamin och hand systrar somnar och disken är avklarad (även om det alltsomoftast är lite si och så med det sistnämnda...) När det är tyst och jag kan tänka färdigt mina tankar. Tänka och skriva. Sortera och formulera. Då och då tar jag ett glas vin och en bit choklad tillsammans med dig. Jag är säker på att du gillar det lika mycket som jag;)
Det händer också att jag tycker lite för mycket om dig. När jag kommer på mig själv med att summera dagen i form av ett blogginlägg. När jag umgås mer med dig än med min man. När jag känner ett behov av att kolla eventuella reaktioner på ett blogginlägg direkt när jag vaknar på morgonen. Eller när prestigen tar överhand och jag sitter och filar på en formulering längre än vad som är rimligt. Så blir det också ibland.
Självklart tänker jag ofta på vad som är klokt och inte klokt att skriva. Du är ju trots allt inte en dagbok utan en helt öppen och blogg som vem som helst kan läsa. Verkligen vem som helst. Tanken svindlar... Det är lätt att vara efterklok men svårt att vara före-klok. Jag gör så gott jag kan och hoppas att jag inte behöver ångra dig eller något jag skrivit. Min huvudregel är att jag skriver det jag känner och tycker. Det jag ser och hör. Det jag uppfattar och förstår just nu. Det luriga med dig är att jag omöjligen kan förutse alla sammanhang jag eventuellt kommer att ångra det jag skriver. Men jag väljer att skriva ändå. Jag väljer att dela med mig. För att jag vill. Den allra svåraste avvägningen vad gäller det som jag ändå kan förutse är att skriva så att jag med stolthet och glädje kan visa dig för Benjamin och hans systrar när den tiden kommer.
Nu är det på sin plats att göra en liten utvärdering av vårt första år tillsammans. 169 inlägg har det blivit och 200 kommentarer. En djupare kvantitativ utvärdering i form av statiskt följer sist i detta inlägg. Det visar bland annat att vi haft som mest haft 3928 sidvyer på en månad (augusti 2012). En hel del sidvyer är troligen är misstag kan man sluta sig till efter att ha granskat varifrån våra läsare kommer. (Jag vet att jag har läsare i Schweiz, Israel och Danmark och Norge men USA, Finland och Ryssland?...) och även vad man googlat på. Till exempel är det 10 stackars trädgårdsintresserade googlare kommit till dig efter att ha sökt på "Köksträdgård".
Även om jag hyser en viss fascination över statistik så ger denna kvantitativa utvärdering inte så värst mycket. Det ger mig mer att konstatera att mina tre syften med dig faktiskt uppnåtts.
1. Först och främst har jag verkligen fått skriva av mig om alla tankar och känslor som är förknippade med att ha barn som inte äter och som inte riktigt följer med i utvecklingen.
2. Jag vet att det finns de som av olika anledningar vill följa med i vad som händer med Benjamin och maten. Tack vare dig är det möjligt.
3. Sist men inte minst vet jag att det finns åtminstone ett par stycken som genom våra erfarenheter fått hopp om en sondfri tillvaro. Ödmjukt önskar jag att ni blir fler!
Ett år. Tänk vad vi har delat du och jag kära blogg. Sorger och bedrövelser men också glädjeämnen och lyckorus. Lite spännande ska det bli ett se vad vi kommer att blicka tillbaka på när ännu ett år har gått. Om vi håller ihop så länge, du och jag. Men det tror jag nog...
Just det - jag har en ettårspresent till dig. En ny bild. Det var väl på tiden! Varsågod!
Här är statistiken:
Sidvyer per månad:
