Eventualiteten

Jag hade klottrat ner tre ord för mig själv på en liten lapp. På lappen stod; utvecklingen, kalorierna och kräkningarna. Inte för att det var någon risk att jag skulle kunna glömma vad jag ville att vi skulle ta upp på läkarbesöket i fredags utan mer för att jag skulle få ordning på mina tankar.

Tre ord alltså: Utvecklingen. Kalorierna. Kräkningarna. I just den ordningen hade jag skrivit.

Men jag berättar i omvänd ordning.

Kräkningarna. Varför kräks Benjamin? Den enklaste anledningen är att en del är har mer lättretliga kräkreflexer. Som Benjamin. Själv kräks jag nästan aldrig. (Får aldrig magsjuka. Kräktes totalt två gånger under mina 27 graviditetsmånader (varav ungefär 15 månader var med konstant illamående...) En gång kräktes jag när jag ätit ris på en pizzeria i Söderköping. Sen kan jag inte minnas fler gånger jag kräkts överhuvudtaget.) Men det är jag det. Inte Benjamin. Hans kräkreflexer är bland det mest välutvecklade hos honom;) Och han har ju varit med om lite trauman kring munnen och svalget så det går kanske att godta som en anledning. En annan anledning är att eftersom Benjamin bara äter flytande så är det lättare att kräka. Det skvalpar liksom runt i magen på honom. Vi tog upp om reflux eller sura uppstötningar vilket han, utan resultat, medicinerades mot detta när han var liten. Men nu ska han också genomgå en gastroskopi för att se vad som händer i hans mage. Hans läkare ska också skriva en remiss på ett så kallat svett-test i syfte att undersöka om han producerar för mycket slem, vilket gör att ha hostar lättare vilket i sin tur oftast är det som utlöser en kräkning. Detta om kräkningarna vilka i sammanhanget är det minsta orosmomentet men som stundom gör vår vardag lite mer besvärlig än nödvändigt. Men pris ske Gud för tvättmaskinen!

Kalorierna. Benjamins läkare tittade på hans kurva (ni kan också ska få se den nån gång...) och konstaterade att vi får vara nöjda. Benjamins kropp har bestämt sig för att vara som den är. Han är varken mager eller tjock. Han är lite kortare och väger därmed naturligtvis lite mindre än de flesta jämnåriga. Men han är proportionerlig och har gång på gång visat att han går upp i vikt tillfredsställande efter en tillfällig dipp på grund av våra försök till flaskavvänjning eller en tids sjukdom. Och jag har redan slutat oro mig för vikten (eller snarare avsaknaden av vikt;)

När det gäller nödvändigt kaloriintag har vi hört allt från att 84 (!) till 100 kalorier per kilo och dygn är nödvändigt för att utvecklas. Benjamin får i sig ungefär 750 kalorier per dygn och väger nu 8600 gram. (Så kan ni räkna själva om ni har lust!). Vi ska prata med dietisten igen för att förhoppningsvis få bekräftat att han äter tillräckligt. Det verkar ju som sagt så på viktkurvan i alla fall.

Utvecklingen. Vi berättade såklart för läkaren om 18-månaderskontrollen och precis som vi misstänkte så har Benjamin redan genomgått alla de undersökningar och prover som man eventuellt skulle gjort med anledning av en remissen till barnläkare från Bvc. Ingen av dessa undersökningar och prover visade på någon avvikelse från det förväntade. Men alla utvecklingsstörningar kan heller inte förklaras. Förutom den konstaterade utvecklingsförseningen finns det två saker som skulle kunna peka i riktning mot en utvecklingsstörning. Det första är huvudomfånget. Jag nämnde ovan att Benjamin är proportionerlig. Det gäller längd och vikt. Kurvan för huvudomfånget ligger betydligt lägre och denna kurva börjar dessutom plana ut. Detta skulle kunna innebära att Benjamins hjärna inte utvecklas riktigt normal. Det andra är just ätstörningen. Läkaren nämnde att det är inte helt ovanligt att man hos barn med utvecklingsstörningar i efterhand kan se att det funnits problem kring maten och ätandet redan från början. Det är naturligtvis inget man kan använda som diagnosverktyg, men dock. Det skulle kunna vara ett litet tecken på en utvecklingsstörning.

När Benjamins läkare förstod att vi tänkt tanken om utvecklingsstörning sa hon försiktigt att hon tyckte det var klokt att vi börjat tänka tanken, att vi mentalt börjat förbereda oss. När hon sa det högg det till i hjärtat och inombords reagerade jag ungefär som en 3-åring:
Vill inte!
Villintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte!


Jag vill ta en stor fet hammare och slå sönder Benjamins eventuella utvecklingsstörning, jag vill slå så hårt jag kan så att skärvorna flyger åt alla håll och aldrig går att sättas samman igen.

Jag vill trycka ner den eventuella utvecklingsstörningen djupt under vattenytan så att den drunknar och sjunker till havets botten och aldrig går att hitta.

Jag vill kräva, strypa och förinta. Jag vill utplåna, radera och eliminera. Men jag kan inte. Kan inte göra något av detta. Jag är i detta helt och hållet maktlös. Kan bara vänta och se...

Och under tiden struttar den lille pojken runt och charmar alla i sin omgivning, helt ovetandes sin mammas vrede.