Tänkte alltså skriva om kräk. Undrar lite om man verkligen kan göra det. Man ska kanske tänka sig för... Vad ska till exempel framtida arbetsgivare tro om någon som skriver om kräk;) Och vem är egentligen intresserad av kräk? Det kan ju till och med vara en aningen osmakligt att läsa om kräk. Nåja, eftersom det varit en kräkvecka så kan jag inte undgå att skriva om kräk. Jag vill vänligt men bestämt be framtida arbetsgivare samt känsliga och ointresserade läsare att hoppa över detta inlägg;)
Jo, nu är det alltså kräk igen. Det började i torsdags för en vecka sedan när Benjamin hade sovit middag i vagnen. Eftersom han brukar äta som bäst när han är lugn och halvslumrande så förberedde jag en flaska när jag såg att han började vakna till. När han såg flaskan kräktes han... Det gav upphov till veckans första omgång av tvätt i vår älskade Öko-Lavamat. Det skulle komma att bli betydligt fler...
Trots kräkningarna och trots sträckningen i ryggen jag ådrog mig så jag skulle dra av honom den första omgången med nerspydda kläder, så bestämde vi oss för att fullfölja våra planer att åka till Danmark.
Veckan fortsatte med tre dagar då Benjamin i stort sett inte kräktes alls under dagtid. Några dagar hade han till och med riktigt god aptit. I början av vår kräkvecka har han varit pigg och glad som vanligt på dagarna. Han har interagerat med en jämnårig i Varberg, han har roat och charmat våra danska släktingar, han har gungat på lekplatsen hos mormor och morfar och lekt med hönsen hos kusinerna. Illamåendet och kräkningarna har däremot kommit på natten. En eller flera gånger varje natt (och ibland även på dagtid) utspelas följande scenario: En hostning, följt av lite gnyende. Gnyendet tilltar och vi vaknar. Några hostningar till och vi håller andan. Ett hulkande som får mig att tänka på hur jag lät på nätterna då gravidillamåendet var som värst. Och så... det omisskännliga ljudet av att Benjamin kräks. Så ett illtjut. Uppenbarligen är det hela mycket obehagligt för honom. Vi rusar upp och utför det numera väl inarbetade teamarbetet: En torkar av det värsta med papper och handdukar medan en håller fast Benjamins händer för att han inte ska kleta runt i kräket. En duschar och torkar den hulkande och skakande pojken. Den andre assisterar med ren pyjamas, byter till rena lakan och fyller på den alltmer överfulla påsen med tvätt.
Kräkningar tilltar i mängd och frekvens under veckan. De flesta och mesta kräkningarna har som tur är varit sedan vi kom hem igen efter vår lilla rundresa. Häromnatten när Benjamin låg ren och nyduschad på rygg på skötbordet mitt i natten kommer ännu en kräkning. Att se den illaluktande, gryniga massa välla upp ur hans mun och rinna ut över hela ansiktet var mer än jag klarade av. Det var så äckligt och på något sätt overkligt som en sämre skräckfilm så jag skrek till av rädsla och vämjelse. Maken fick ta över och jag övergick till att byta lakan och fylla på tvättmaskinen istället. Jag tror vi kört minst 10 tvättar sen vi kom hem...
De senaste dagarna har Benjamin kräks det mesta av det han ätit. Det är en pina för oss att se hur han skriker av hunger men inte får behålla det han får i sig. Det är inte roligt för honom, den lille illamående stackaren som blivit alltmer trött och orkeslös av denna ofrivilliga fasta. Igår och idag har han nog sovit mer än han varit vaken. Idag slumrade han till och med till i gungan! På eftermiddagen och kvällen idag har vi bara gett honom vätskeersättning och vatten och nu verkar det som denna kräkvecka börjar lida mot sitt slut. Skönt! För så här vill vi ju inte ha det:
Jag måste bara tillägga att detta är helt vanliga kräkningar, sådana man har när man till exempel är magsjuk eller ätit nåt dåligt. Att han, som vi uppfattat det hela, inte har varit magsjuk eller ätit nåt dåligt (vad skulle det vara;)? är en annan sak. Det är alltså inte fråga om de kaskader av kräk som ibland kunde komma då vi sondmatade honom.
nämen lille skrutt...
SvaraRadera