För liten...

Tveksamt om jag blev så mycket klokare efter gårdagens möte med sjuksköterskan...

En sak blev i alla fall tydlig för mig. Det är inte vikten i förhållande till längden som är problemet för sjukvården. Benjamin är ju inte mager. Han är liten. 88 cm lång och 11 kg tung om jag inte minns fel. Proportionerlig. Kanalparallella vikt- och längdkurvor som ligger på -4 standardavvikelser från genomsnittet. Men det är just själva litenheten som tydligen är problemet.

Somliga barn är stora och andra är små. Jag frågade om inte också små barn ryms inom normalspannet. Svaret jag fick var ett mycket tydligt nej. Att vara så liten (obs - inte mager eller smal) som Benjamin är inte normalt. Det är en avvikelse. Som beror på sjukdom, kromosomförändring, dvärgväxt eller något annat. Att vara 88 cm lång och väga 11 kg vid 3,5 års ålder är alltså inte normal. 

Jaha! Eller möjligen nähä! 

Jag satt där med Benjamin i knät, lyfte upp hans tröja, nöp i hullet och frågade om hon på fullaste allvar kunde använda ett ord som svält.  Jo, det tyckte hon att hon kunde. 

Jag känner att vi har långt kvar innan vi förstår varandra, sjuksköterskan och jag. Hennes resonemang övertygande mig inte. Jag har faktiskt svårt att ta henne på allvar, och hon känner förmodligen av det; hon poängterade nämligen flera gånger att "vi vill ju bara Benjamins bästa!" 

Sådana uttalanden har ingen som helst positiv inverkan på mig, de ter sig tvärtom som lite löjliga. Jag tar det som en självklarhet att hon vill Benjamins bästa. Det ska hon inte ens behöva säga! Jag behöver inte (bara) någon som vill väl, jag behöver någon som kan förklara för mig, jag behöver fakta och forskning. Övertygande resonemang i kombination med lång erfarenhet.

Eller... vad är det jag behöver? Egentligen behöver jag väl att någon som kan sin sak som säger att Benjamin är Benjamin. Att han äter det han behöver äta. Att han, liksom alla andra barn, är självreglerande vad gäller energiintag. Någon som utplånar känslan av skuld och självförebråelse. Någon som med bestämdhet avvisar alla tankar på samband mellan utvecklingsförsening och lågt energi- och näringsintag. 

Att någon som intresserat lyssnar på min berättelse om Benjamin och maten och ger mig lite bekräftelse. Någon som säger att allt är bra som det är. Att vi kan gå vidare nu...

Vattenlek och chokladboll

Vi har varit och badat idag. Benjamin älskar att bada. Han är helt orädd i vattnet och simmar glatt omkring i sina armpuffar som han förlitar sig fullständigt på. Förutom vanligt bad deltar han i en grupp som kombinerar vattenträning med sång och rytmik i en varmvattenbassäng. Han trivs som fisken i vattnet (!) Första gången han var där skrattade han hela tiden.

Man blir hungrig av att bada. Efter två timmars vattenlek vräkte Benjamin i sig en och en halv chokladboll.

Ett barn som kan äta en och en halv chokladboll på en gång -finns det inte anledning att tro att det barnet faktiskt har en förmåga att själv få sig den energi det behöver?

Ett barn som överhuvudtaget orkar hålla igång som Benjamin gör i vattnet i två timmar - är det inte lite galet att ens tänka tanken att det barnets hjärna skulle kunna skadas av för lågt energiintag?

På måndag ska vi träffa sjuksköterskan igen. Jag tror inte att vi kan visa upp några brantare längd-och viktkurvor än förra gången. Men vi kan trots allt fortfarande visa upp ett barn som äter!