Blodpudding!

• Vatten
• Fullkornsmjöl av råg
• Vetemjöl
• Fett från nöt
• Blodpulver av nöt och gris
• Socker
• Koksalt
• Bindväv från nöt
• Kryddor (bl a lök, kanel, koriander)
• Animaliskt protein från gris
• Potatisfiber
• Arom
• Konserveringsmedel E250

Nä, ibland är det bättre att inte läsa innehållsförteckningar.... Det tar liksom bort lite av aptiten. Men flickorna älskar blodpudding. Jag gillar det också (om jag inte läser innehållsförteckningen precis innan). Vi brukar passar på att äta blodpudding när PappaB är bortrest vilket han har varit hela veckan. 

Blodpudding är lättlagat.  Dessutom väldigt praktisk mat att ha med som lunch/mellanmål. Flickorna knaprade glatt på varsin skiva kall blodpudding på festivalen idag;) 

Men anledningen till att jag skriver om blodpudding är naturligtvis att Benjamin har ätit av den. Det har nu gått 11 veckor sedan Benjamin tog sitt livs första tugga Sedan dess har han i princip bara ätit kakor och kex. Han har smakat lite annat och en gång överraskat med att äta "massa" korv. Blodpudding smakade han hos mormor redan för ett par veckor sedan. Jag har haft det i åtanke sedan dess och igår stekte jag alltså ett helt kilo för att ha i beredskap. 

Igår smakade han några bitar. Idag lossnade det! Han har säkert ätit minst 25 små bitar. Han återvände till sin plats (där det alltid står något ätbart framme) efter måltiden och knaprade i sin några till. Sedan fortsatte han av bara farten att till kvällsmat äta 3 pannkaksbitar också i samma storlek (3x3 cm).

Jag hoppas att Benjamin har kommit över ännu en tröskel nu. Det här med kakor och kex börjar faktiskt kännas lite enahanda (särskilt som det kom en kallelse till tandhygienist häromdagen).

Två nya medlemmar i 10-kilos klubben!

Idag var det 18-månaders kontroll för Lillasyster. Vågen visade exakt 10 000 gram. Vi passade på att slänga upp Benjamin på vågen också och jag kunde inte låta bli att le när jag såg att vågen stannade på... 10 004 gram!

Härligt, tycker jag, att Benjamin inte lät Lillasyster passera honom på målsnöret till 10-kilosklubben! Måste bero på den hela kärleksmumsen han åt vid fikat idag (vilket för övrigt var ungefär det enda han åt idag (men han har ju lyckligtvis druckit desto mer))

Det är förresten 15 månader sedan Benjamin vägde prick 9 kilo. Ett kilo på 15 månader... Med denna takten kommer han att väga 87,6 kilo när han är 100 år om jag inte räknar helt fel (vilket det är fullt möjligt att jag gör!) Och 87,6 är väl en helt godkänd vikt för en 100-åring?

Föresten skulle jag tro att de där 4 grammen som Benjamin väger mer än Lillasyster består av mollusker. Många, stora och fula mollusker.  men de håller på att ge sig - det är nog inte fler än 100 stycken kvar nu...

Sociala färdigheter

Jag måste bara få dela en kommentar som en vän, som är psykolog, lämnade på facebook efter gårdagens inlägg om kalasmat.

"Det var härligt att se Benjamin peka och säga "titta", hålla upp kakan så att vi andra skulle se den, 
småprata socialt, följa turtagning i samtal och mycket mer. Alltså vilja dela upplevelser med andra och 
samspela på ett ömsesidigt sätt. Yrkesskadad som jag är så är det sådant som gör mig mest förtjust."

Hon beskriver precis det som jag ville beskriva när jag skrev att Benjamin är "hur social som helst", fast hon gör det mer konkret. Och faktiskt är det denna utveckling som också gör mig mest förtjust. Om ett par veckor får vi återkoppling på den neuro-psykiatriska utvecklingsbedömningen som gjorts på Benjamin under sommaren. Jag är faktiskt inte ett dugg nervös!

Kalasmat!

Hur gick det då? Smakade Benjamin någon bulle vid födelsedagsfikat?

Nej, någon bulle gick inte ner. Men det gjorde inget för under den gångna födelsedagshelgen har Benjamin istället festat loss på många av morfars knapriga bondkakor, några bitar av farmors goda tigerkaka, flera bitar kladdkaka, några tuggor av den kladdiga rabarber- och jordgubbskakan, en hel chokladboll och massor av små kex!

Det går verkligen framåt med ätandet nu!

Benjamin är inte lika försiktig längre, han stoppade till exempel hela chokladbollen i munnen på en och samma gång. Sedan gick han där och tuggade och tuggade en låååång stund. Han äter inte lika långsamt heller, nyss åt han till exempel två små bitar kladdkaka i ett svep. 

På kvällen igår hände dessutom något som jag inte kan komma ihåg att det hänt tidigare. Benjamin ville verkligen inte sova - han ville fortsätta kalaset! Undra på det! Han har verkligen haft roligt.  Han har varit tillsammans med de andra barnen, han har lekt, stojat, busat, pratat, dansat, skrattat, sjungit och varit hur social som helst. 

Det verkar som det går framåt med hela utvecklingen nu!

Ja, jag är mycket nöjd med min födelsedagshelg, hur skulle jag kunna vara annat? Tacksam för vänner, familj och för min fine lille Benjamin som bit för bit erövrar världen!

Korv!

Idag har Benjamin ätit korv! Han tuggade och svalde säkert 3 cm wienerkorv. Det är rekord. Hans i särklass största måltid i sitt liv (dryck, kex och kakor undantaget).

Jag skar pyttebitar av korven (utan skinn) och placerade ytterst på teskeden, en i taget. Teskeden la jag sedan på Benjamins tallrik. Sedan tog han skeden och förde den mot sin mun och lyckades (oftast) med konststycket att få in korven i munnen.

"Mer!"

Mer fick han och mer åt han. Med händerna, med skeden och någon gång med munnen direkt mot tallriken, som en hund. Men han accepterar aldrig att bli matad!

Någon gång skar jag för stora bitar (över 0,5 cm i diameter) och då spottade han ut efter ett tag. Men jag  skar så gärna - glömde nästan bort att äta själv så ivrig jag blev.

Tre centimeter wienerkorv! Nu är Benjamin verkligen på gång!

Baka bullar!

Så många gånger vi har bakat med Benjamin. Vi har till och med funderat på att bygga ett pepparkakshus som han kunde få bo i. I hopp om att detta skulle hända!

Jag låter bilderna tala för sig själva. Se och njut!

Och jodå! Bullarna blev goda, väldigt goda! Bakade med mycket kärlek. Fast de har har inte velat smaka. Ännu! Kanske blir det en födelsedagspresent till mig på lördag. Att han äter en bulle! Eller två...

Motivation, gratulation och till sist en livsviktig fråga.

Innan hade vi en pojke på 2, 5 år som inte åt.... Nu har vi en pojke på snart 3 år som äter!

Anledningen till att han äter är helt enkelt (men ack så gruvligt svårt) att vi inte erbjöd honom nappflaskan som han drack sig mätt genom tidigare. Det tog 10 dagar. Sedan började han äta.

Jag har funderat mycket på den mentala process som föregick beslutet att göra denna flaskavvänjning. Jag har också funderat mycket på varför vi inte gjorde detta tidigare (jo, vi försökte ju för 1,5 år sedan, men efter det...)

Det finns naturligtvis många orsaker till både det ena och det andra. Somligt förstår jag och somligt förstår jag inte. Hade jag förstått allt hade jag väl varit professor i motivationspsykologi. Minst!

Tänk er att ni har en vän som vill samla in pengar för att i ska kunna resa till ett annat land för att göra en "behandling" som knappt finns att tillgå i Sverige. Tänk er också att ni vet att det finns de som klarat att göra det på egen hand. Utan att betala uppemot 150 000 kr.Vad hade ni gjort?

I en sådan situation hade vi bara ett alternativ. Att försöka själva först innan vi gav vår vän klartecken att starta en förening för att samla in pengar till en behandling i Graz. Vår stolthet gav oss liksom ingen annan möjlighet. Vi blev motiverade att ge alla andra alternativ en chans och fick en knuff i ryggen att försöka på egen hand. Och det lyckades!

Vår vän ville hjälpa oss. Det gjorde hon också. Fast inte på det sättet som hon tänkt och var fast besluten att genomföra. Men genom att göra det hon gjorde öppnades andra vägar till en lösning. Vi fick den extra motivation som vi behövde.

Vår vän fyller år idag. Detta inlägg är mitt sätt att säga tack och grattis! Du vet vem du är! 


Stort grattis på födelsedagen!!!

Och till alla oss andra en fråga: hur är vi engagerade i våra vänner och våra medmänniskor?  Är beredda att lägga tid, pengar, drivkraft till något som gagnar andra mer än oss själva?

Eller är vår egen tid, våra egna pengar, våra egna drivkrafter bara just vårt eget?

Nej tack!

"Nej" och "tack" är två ord som Benjamin använt relativt länge. Nu har han börjat sätta ihop dem till "Nej tack!" Att han utvecklar sitt språk är i sig verkligen roligt.

Men det blir lite lustigt ibland. Tänk er en 3-åring svara artigt på frågor som:

- Vill du ha glass?
- Nej tack!

- Vill du ha godis?
- Nej tack!

Men på frågan om han vill ha kaka, kex eller mjölk så nickar han oftast.