Jag måste bara få dela en kommentar som en vän, som är psykolog, lämnade på facebook efter gårdagens inlägg om kalasmat.
"Det var härligt att se Benjamin peka och säga "titta", hålla upp kakan så att vi andra skulle se den,
småprata socialt, följa turtagning i samtal och mycket mer. Alltså vilja dela upplevelser med andra och
samspela på ett ömsesidigt sätt. Yrkesskadad som jag är så är det sådant som gör mig mest förtjust."
Hon beskriver precis det som jag ville beskriva när jag skrev att Benjamin är "hur social som helst", fast hon gör det mer konkret. Och faktiskt är det denna utveckling som också gör mig mest förtjust. Om ett par veckor får vi återkoppling på den neuro-psykiatriska utvecklingsbedömningen som gjorts på Benjamin under sommaren. Jag är faktiskt inte ett dugg nervös!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar