Vem är du?

Det känns som den här bloggen börjar närma sig sitt slut... Jag har under hösten övervägt huruvida jag ska fortsätta blogga och i så fall hur. Men jag tror att Benjaminimalimaten har fyllt sina syften nu.

Jag vet ännu inte riktigt när jag slutar, det finns några saker som jag gärna vill förmedla innan jag skriver det  sista inlägget.

Jag kommer till exempel berätta när jag får ett svar på min anmälan till socialstyrelsen.  Det har jag ingen aning om när det svaret kommer. Jag vill på något sätt också skriva om den respons jag fått jag när jag berättade för hela världen att Benjamin äter och varför.

Och så vill jag rysligt gärna också berätta när Benjamin ätit sin första glass. (För... glass - det äter väl alla barn ;-) Det har jag heller ingen aning om när det kommer att hända.

Innan jag avslutar tänkte jag också ge både trogna och sporadiska läsare chansen mer explicit att berätta vilka ni är. Kanske finns det några minuter över så här i mellandagarna (eller senare) att göra en kommentar på det här inlägget och ge en kort respons. Det skulle jag uppskatta. Som en liten namnsdagspresent till Benjamin kanske, det är ju ändå hans namnsdag idag :-)

Vem är du?
Varför läser du detta?

Ps. Enklaste sättet att skriva en kommentar är att logga in som "anonym".

God Jul!

Jag tillhör visserligen dom som helst vill fira jul när det är just jul och inte advent...

Benjamin sover gott omringad av sina nya bilar!

Men när det väl är jul är ändå ambitionen att granen ska vara klädd, julhälsningarna skickade och pepparkakorna klara. Och som de flesta andra i vårt land brukar vi öppna julklappar just på julafton.

Det är ändå ganska mysigt att så här på juldagen, när julfirandet (för oss som inte firar jul i advent ;-)just har börjat, få klä färdigt granen och pynta några pepparkakor med non-stop och skicka julhälsningar. För att vi helt enkelt inte hann med det tidigare...

Benjamin blev alldeles uppslukad av sina julklappar som han fick igår att han fick spara ett par julklappar till idag. När de första julklapparna väl var uppackade fanns det inget i världen som kunde skilja honom från dem. Inte fler paket, definitivt inte varken julmat eller julgodis och inte heller sömnen.

För övrigt småsprang Benjamin direkt till sina bilar det första han gjorde när han vaknade 06:02 i morse.

Notera pepparkakan på väg in i munnen
- årets julkort är såklart vald med omsorg;-)

Så den digitala julhälsningen (den som jag inte hunnit skicka tidigare):

Benjamin 
med systrar och föräldrar
önskar just nu att ni har en riktigt 

God Jul!

Potatismos med händerna

I dag åt vi potatismos till kvällsmat. Den skulle absolut ätas med händerna tyckte Benjamin. Lite onödigt när det nu finns skedar kan man tycka men så var det...

Vill Benjamin äta potatismos med händerna så får han göra det!

En av de viktigaste framgångsfaktorerna för att låta barn lära sig äta är att släppa kontrollen.

Släppa kontrollen över vikten, kalorierna och mängden mat. Men också släppa kontrollen över vad, var och hur barnen äter.  Att äta potatismos med händerna. Det är helt ok!


Ps. Ärtorna däremot. De lade Benjamin omsorgsfullt på skeden för att sedan äta med sked...

Födelsedagstårta

I helgen fyllde storasyster 6 år.  Hon går i förskoleklass, tappar tänder och knäcker läskoden. Hon är ömsom liten som en bebis och ömsom arg som en tonåring.

I helgen var det kalas. Med tårta.

Ni som följt bloggen vet ju att det varit ledsamt att Benjamin inte åt. Alldeles särskilt har det känts ledsamt just på kalas. Och alldeles särskilt just när det serverats tårta. Tårta är så förknippat med gemenskap och sällskap. Tårta äter man tillsammans! Därför har det varit särskilt ledsamt att Benjamin inte äter just på kalas. Och just tårta.

Men nu har han för första gången i sitt liv ätit tårta. Med sked. Långsamt och omsorgsfullt. Sked efter sked. Tårta!

Så här såg det ut idag när Benjamin och Lillasyster åt upp resterna av tårtan!