Lillebror har blivit storebror!

För en vecka sedan blev Benjamin storebror! Storebror! Till en lillasyster liksom värsta superhjälten kom till världen farandes med ena handen först. (Äter som värsta superhjälten gör hon också;)

3030 gram och 50 centimeter underverk har ännu inte talat om vad hon heter!

Jag har under den gångna veckan samlat på mig åtskilliga uppslag till inlägg och skulle kunna skriva...

... om min tredje och jobbigaste förlossning. (Fast jag bör nog tillägga att de andra två nog varit relativt enkla...) Men denna gången var jag, som ni förstår, tröttare redan från början.  Orkade inte hantera värkarna lika hjältemodigt som första gången då jag kämpade på hemma med två alvedon fram till krystvärkarna började. Om hur lillasyster ett tag låg med både en hand och en armbåge vid huvudet och hur det då förbereddes för kejsarsnitt. Om hur hon senare drog tillbaka en arm och värkarbetet fortsatte ge resultat. Om hur jag såhär efteråt är glad över en vaginal förlossning som trots allt förlöpte helt utan komplikationer!

... om timingen. Timingen i att värkarbetet satte igång samtidigt som invigningen av Clarion Hotel Post- hotellet utanför mitt jobb vid Drottningtorget i Göteborg som hela hösten haft en stor display med nedräkning till invigningen och som vi skämtat om var nedräkningen till att bebisen skulle komma. Timingen i att jag ringde mormor som skulle vara barnvakt 10 minuter innan hennes buss gick vilket gjorde att hon precis han ta på ytterkläderna för att gå till bussen. Hon hade mer bråttom iväg då än vad vi hade till sjukhuset några timmar senare. Timingen i att det natten före varit så fullt på förlossningen att de hänvisat mammor till andra sjukhus. Timingen i att den nyrenoverade BB-avdelningen hade blivit invigd dagen innan så det stod ljuvliga tulpanbuketter, ståtliga orkidéer, vackra krukväxtgrupper lite här och var och förgyllde BB-vistelsen.

... om viktfixeringen som spiller över på lillasyster. Om hur jag, i smyg, blir stolt och glad över att lillasyster vände i vikt redan på BB. Hur jag noterar att hon idag på premiärbesöket på Bvc vägde 20 gram mer än vid födelsen.

... om den mycket annorlunda känslan det är att uppleva att Benjamin är stor. Hur överväldigade stor han är jämfört med lillasyster! Hur orden groteskt och makabert passar för att beskriva upplevelsen av att byta blöja på Benjamin när man under några dygn på BB vant sig vid lillasysters lilla pytterumpa.

... om hur olika hela livet ter sig med en bebis som äter pålitligt utan problem jämfört med en som äter sporadiskt och panikslaget. Jag har under den senaste veckan, i ljuset av hur bebistillvaron ser ut nu, många många gånger undrat hur jag orkade då... Hur orkade jag tiden på BB som var ett litet helvete? Hur orkade jag när varje amingstillfälle var en kamp? Hur klarade jag av natt efter natt? Svaret är att jag inte gjorde det. Jag orkade faktiskt inte. Men jag var ju tvungen.

... om glädjen över att ha ett barn som äter normalt. Amningen fungerar bättre än man någonsin kan önska! Jag njuter i fulla drag och har inte upphört att förundras över hur finurligt det fungerar, med sugreflexer, mjölkproduktion och samspelet däremellan. Om hur lillasyster fyller mig med kärlek så överväldigande att det saknas ord.

... om sorgen som emellanåt kommer över mig med väldig kraft. Om tårarna av glädje och lättnad när lillasyster till skillnad från storebror låg länge och väl och snuttade direkt efter förlossningen. Om hur det en sen kväll på BB brast och den förlösande gråten fick fritt utlopp när en barnmorska oskyldigt frågade hur jag upplevde att amningen fungerade. Om smärtan när jag tänker på hur storebror kämpade för att få i sig mat trots den panikartade känslan av att inte få luft. Om hur lyckan blandas med vemod när jag ser lillasyster somna mätt och belåten, det gjorde aldrig storebror. Han somnade av utmattning, troligen varken mätt eller belåten. Åh du lille storebror - vilken tuff start du fick! Tänk att du är så nöjd och glad som du ändå är idag. 

Om det och om mycket mer skulle jag kunna skriva...

Men jag nöjer mig med att skriva att livet är och förblir ett mirakel. En gåta. En gåva.

Och avslutar med en dikt från morfar:

Vem är du?
En hemlighet, en liten kropp.
Slumrande människobarn.
Helighet.
Söker tröst och hopp.


Träd fram! Vem är du?
Hur ska världen fara fram med dig?
Och hur ska du förändra den?
Vad finns förborgat i din själ?


Vad ska du bli?
Vad ska man kalla dig?
Hur ska du tala?
Vad ska du se?


Snart ska du gråta
efter något du inte vet.
Vem är du? Var kommer du ifrån?
Gåta.
Morfar tror du blir ett helgon.


Vad har du?
En far och en mor
en syster, en bror
ett hus där du bor.
Tre dagar.
Du är ju riktigt stor.