Glädje och oro.

Oj, vilken respons...


... jag fick efter mitt senaste inlägg om utvecklingen. Så många kommentarer; på facebook och på bloggen, meddelanden, samtal på telefon och IRL och till och med snigelpost i brevlådan. Det värmer!


Jag har varit tyst på bloggen sedan dess. Tyst för att läsa det ni skrivit och för att lyssna på vad ni sagt. Och tyst för att försöka lyssna på mig själv.


Det jag skrev om är uppenbarligen ett ämne som berör. Några av er har skrivit att ni gråtit när ni läst mina tankar om utvecklingen. Jag har också gråtit. När jag läst era kommentarer. Det är som att jag går igenom sorgen gång på gång. Sorgen över att det kanske är något som inte är som det ska. (Eller är det kanske just så det ska vara...)


Och det känns lättare. Lite lättare för varje kommentar, varje samtal och för varje gång jag berättat om vår oro. Lättare på tre sätt:


För det första har jag fått så mycket uppmuntran i att om det är så att Benjamin kommer att ha särskilda behov (så dum benämning, vem har inte särskilda behov?) så kommer det också vara välsignat.


För det andra så har jag under den gångna veckan förändrat mitt sätt att se på honom och förhålla mig till på honom. Från att känna att vi inte kan mötas till att se att det faktiskt går. På hans sätt och på hans nivå. Om vi frågar var magen är eller hur hunden låter så möts vi inte, men om vi pratar på hans sätt så svarar han. "Adda adda?" "Adda Adda!"Vi möts också i leken "Ge saker till varandra!" Igår gav vi varandra småstenar tills han kiknade av skratt. (Jag måste erkänna att jag tröttnade på den leken fortare än vad han gjorde, är ju trots allt van vid liiiite mer intellektuell stimulans;)


För det tredje har han utvecklats mycket bara på en vecka! Idag går han mest tills han faller. Igår kröp han mest tills han ställde sig upp. Njut av 8 sekunders gång här: Benjamin går . Häromdagen började han på allvar låtsas-köra en helikopter som en bil på golvet. Runt runt genom alla rum i vårt stora hus. Dessutom har han börjat klappa i händerna (!) och idag försökte han ta på sig Fridas snövit-klänning. 


Jo, jag är fortfarande rädd. Inte för att jag inte ska tycka om honom. Det har ni (och framförallt Benjamin själv) övertygat mig om att jag för alltid kommer att göra. Inte för att andra inte ska tycka om honom. Det har ni också övertygat mig om att ni kommer att göra. Men fortfarande rädd att han inte ska tycka om sig själv. Rädd att hans självförtroende ska bli dåligt. Men... det är kanske en rädsla som alla föräldrar bär på, hur högpresterande ens barn än är...


När jag skriver detta kommer jag att tänka på några ord... Barnen är vår glädje och vår oro... tänker jag. Så sant! Glädje och oro! Oro och glädje!

Barmhärtige Gud, barnen är vår framtid, vår oro, vår glädje. Därför ber vi till dig för Benjamin. Låt honom få växa upp i trygghet, frihet och gemenskap med andra. Ge honom den inre styrka som bär också i livets svåra stunder.

(Bön ur Svenska kyrkans dopritual)