lördag 28 december 2013

Vem är du?

Det känns som den här bloggen börjar närma sig sitt slut... Jag har under hösten övervägt huruvida jag ska fortsätta blogga och i så fall hur. Men jag tror att Benjaminimalimaten har fyllt sina syften nu.

Jag vet ännu inte riktigt när jag slutar, det finns några saker som jag gärna vill förmedla innan jag skriver det  sista inlägget.

Jag kommer till exempel berätta när jag får ett svar på min anmälan till socialstyrelsen.  Det har jag ingen aning om när det svaret kommer. Jag vill på något sätt också skriva om den respons jag fått jag när jag berättade för hela världen att Benjamin äter och varför.

Och så vill jag rysligt gärna också berätta när Benjamin ätit sin första glass. (För... glass - det äter väl alla barn ;-) Det har jag heller ingen aning om när det kommer att hända.

Innan jag avslutar tänkte jag också ge både trogna och sporadiska läsare chansen mer explicit att berätta vilka ni är. Kanske finns det några minuter över så här i mellandagarna (eller senare) att göra en kommentar på det här inlägget och ge en kort respons. Det skulle jag uppskatta. Som en liten namnsdagspresent till Benjamin kanske, det är ju ändå hans namnsdag idag :-)

Vem är du?
Varför läser du detta?

Ps. Enklaste sättet att skriva en kommentar är att logga in som "anonym".

20 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, så har jag lyckats ta bort en kommentar... Det var inte riktigt meningen Anna men ditt inlägg har jag klistat in nedan igen!

      Jo, den picknicken minns jag! Flera av mina vänner med barn i samma ålder fick vara med på sådana där picknickar.

      Det är och förblir en gåta varför Benjamin "fastnade" vid nappflaskan när vi drog sonden och varför flaskavvänjningen misslyckades vid första försöket. Trots alla tappra picknickkompisar :-)

      Anna skrev:

      "Hej! Jag lärde känna dig och din familj på öppna förskolan för några år sedan och har följt er/Benjamins spännande resa på bloggen sedan den startades tror jag. Minns att han hade sonden i näsan när vi var på utflykt till Ängkullens Ridskola och att det var innan ni började strida för att bli av med den? Måste ha varit våren 2011. Var hemma hos er en gång under hösten samma år och då hade ni kontakt med Graz och jag fick se er kämpa med att inte ge Benjamin det han mest av allt ville ha.... sin flaska. Vi testade att ha picknick på golvet i köket för att försöka visa honom att andra barn äter och att det är naturligt. Ett försök som inte lyckades den gången men ni gav inte upp för det. Ni har varit otroligt modiga och starka! Har läst bloggen av ren nyfikenhet i allmänhet och givetvis av intresse i synnerhet för hur det går för lilleman med mat och dryck. Tack för att du har skrivit och delat med dig så mycket av dina tankar till oss läsare! Du är otroligt bra på att sätta ord på känslor och tankar. Man gläds med er och Benjamins framgångssaga.
      Kramar till er från familjen Olsson genom Anna :)

      Radera
  2. Hej!

    Det här är Katarina som var på Berget. Jag blev tipsad om bloggen av Magdalena och har tittat in regelbundet. Jag har varit dålig på att kommentera, tror bara att jag gjort det en gång. Men jag har följt bloggen med stort intresse och känt både sorg och glädje när jag läst om Benjamins väg mot att börja äta. Förstår att det varit tufft för er, ni har haft många svåra beslut att fatta och ni har varit både kloka och modiga på vägen.

    Jag önskar er ett gott nytt år med många nya framsteg för Benjamin!




    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina!
      Roligt att du har följt oss.
      Det är sant det där med att vi haft svåra beslut att fatta - så är det ju när livet inte är spikrakt, eller hur?
      Kanske har det verkat som vi varit kloka och modiga - fast vi ofta känt oss väldigt villrådiga och rädda. Jag hoppas i alla fall att jag blivit något lite mer klok och modig under resans gång...

      Radera
    2. Fast mod handlar ju om att göra just det som man är rädd för. :-)

      Radera
    3. Så sant! Då kanske vi lite modiga i alla fall då... Kram!!!

      Radera
  3. Jag är Lina. Träffade dig i Björkekärrs kyrka. Har tyckt att det har varit spännande att följa fina Benjamin♡ jag har hejat på och bett för honom. Gott nytt år! Kram Lina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh hej fina Lina!
      Det var ju rysligt länge sedan vi sågs! Kul att du läser och då vet du i alla fall lite hur vi har det - fast det måste ju tilläggas att vårt liv inte bara kretsar kring Benjamin och maten även om det ibland kan verka så genom bloggen...
      Tack för alla dina böner! Fortsätt gärna med det - det behöver vi!

      Radera
  4. Hanna från Finland och känner alltså inte er. Jag tror det började via Heja Abbe och så kom jag in på Frida filur och därifrån kom jag hit!
    Jag tycker det har varit så intressant att följa med er resa och följer gärna med in i framtiden också ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Hanna!

      Kul att du skrev här, jag har sett i statistiken att bloggen har läsare från Finland och undrat vem det kan vara... mig veterligen känner jag ingen som bor i Finland. Eller gör jag det?

      Däremot har faktiskt denna bloggen en viktig koppling till Finland. Åsa, som skrivit bloggen om sin dotter Adina som åkte till Graz och lärde sig äta (thegrazjourney.wordpress.com), kommer nämligen från Finland. Denna blogg inspirerade sedan Lina vars dotter Signe också lärde sig att äta (linaslivilimbo.bloggplatsen.se). Det var för övrigt också Åsa som startade Facebook-gruppen Knappbarn. Så nu vet du det!

      Radera
  5. Åsa, mamma till Emil som är 3 år (2 månader äldre än Benjamin) med samma problematik. Vi sitter fast med den förbannade nappflaskan, men du har fått mig en bit på vägen. Jag följer dina råd och tips och vi slåss emot Västra Götaland, anmälan är gjord ifrån vår sida också. Då vi sökt hjälp sedan Emil var 6 månader gammal.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Åsa!
      Det finns alltså fler som fastnat i nappflaskan. Jag minns att NoTube skrev att deras erfarenhet är att det nästan bara är pojkar som gör det...

      Ja, saknas både erfarenhet, resurser och kompetens att hantera denna problematik inom sjukvården. Men jag tror och hoppas att det kommer att förändras. Det gläder mig att ni också gjort en anmälan - många bäckar små!!

      Jag önskar er lycka till med Emil och maten!!!

      Hör gärna av dig om du vill bolla fler tankar - jag har mailat till dig!

      Radera
  6. Bolla och är tvåbarnsmamma från Stockholm, hamnade här via Abbe och Lina, läser och gläds över era framsteg. Första barnet ständigt lite smalt i bvc:s kurv-värld vilket ledde till kräk och tårar och en insikt om att kurvvor inte är hela världen. Lycka till i framtiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, de där kurvorna är ju inte så lätta! Jag blir väldigt provocerad, märker jag, när jag hör andra ojja sig över sina barns viktkurvor. Men det säger verkligen mer om mig mig än om de andra...

      Radera
  7. Hej Benjamin!
    Jag är din mammas kusin och när vi var små så kände vi varann väl. Sen när vi blev vuxna tappade vi den mesta kontakten och snubblade mest över varann när det var dags för födelsedagskalas för någon av våra föräldrar. Och varje gång sa vi att det skulle vara kul att träffas någon mer gång men det dröjde tills nästa kalas i alla fall (och de kom ju inte så ofta).
    Sen hittade vi varann på Facebook via vår gemensamma kusin Gunilla och när din mamma började berätta om dig på bloggen började jag lära känna både dig och din mamma. Jag har läst och torkat tårar och bett och skrattat och blivit arg och blivit glad och blivit jätteglad. Min dotter Karin brukar förresten stanna till när hon ser att jag har er sida uppe och be mig berätta hur det går. Hon har bra koll både på dig och dina systrar även om hon hunnit träffa er en gång hittills.
    Många kramar från Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mia!

      Jag har ingen aning om vem du är men jag vet att dina böner har blivit hörda! Jag är ju fortfarande liten och ovetande om begreppet tid. Men att fundera på vilka jag kommer att lära känna och tappa kontakten med för att sedan lära känna igen på vilka kommunikationskanaler om sisådär 50 år - det är svindlade tankar.

      Förresten fyller mamma 40 i sommar - hon funderar på att bjuda in till öppet hus - om ni har lust att ta en tur till västkusten igen är ni välkomna!

      Det där Facebook verkar vara en bra sak förresten... Hoppas jag får bli din vän där om 10 år ;-)

      Hälsa Karin!!!

      Kram från din kusinson Benjamin

      Radera
  8. Hej Sofia. Jag kommenterar inte så ofta, men jag har nog läst nästan varje inlägg du skrivit. Även om jag aldrig träffat Benjamin har jag brytt mig om honom så oerhört mycket. JAg har beundrat din styrka och envishet och gråtit flera gånger när det varit svårt. DIn förmåga att skriva gör ju sitt till. Kram och lycka till i fortsättningen. Karin Amandusson (nu Piläng) från Berget

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin!
      Så glad och rörd jag blir av det du skriver! Att du bryr dig om honom - som du inte ens har träffat. Så fint! Han behöver människor som bryr sig om honom. Och när träffades vi egentligen senast? 10 år sedan? Jag hoppas att du får träffa Benjamin (och att jag får träffa dig) någon gång innan det gått 10 år till. Familjedagar på Berget? Varma kramar tillbaka till dig och din familj!

      Radera
  9. Hej!
    Jag hamnade på din blogg när jag googlade på svårigheter att äta och sedan blev jag fast... Jag blev berörd och fascinerad av hur ni tänkte, kämpade och fortsatte med livet mitt i allt det svåra. Anledningen till att jag googlade var att min nu nioåriga dotter då börjat med en ny medicin mot sin envisa epilepsi och fick helt ändrade smakupplevelser. Från att ha varit en vanlig tjej med god aptit och nyfikenhet på det mesta i matväg, blev hon en mycket sparsmakad ung dam, som med förtvivlan upptäckte att alla gamla favoriter plötsligt smakade annorlunda och inte alls var goda. Det blev lite bättre efter ett tag, men nu har hon fått en ny medicin, som gör att hon knappast att äta alls och verkligen kämpar för att få i sig små portioner av det hon egentligen gillar. Så nu kör hon lite Benjamininspirerad diet, med pepparkakor - eller bara kakor... ;) - chokladbollar, våfflor och, som idag, två hembakade semlor, som klara höjdpunkter och mutor för att i alla fall få i sig lite vettig mat.
    Din blogg har givit mig många leenden och styrka att, som ni, fortsätta med vardagen, trots att den försöker sätta fälleben för oss allt som oftast.
    Jag tänker fortsätta läsa så länge du skriver. Allt gott i framtiden! Hälsningar Christina Spaander

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Christina!
      Kul att du hittade hit! Chokladbollar, våfflor och semlor - massor med nyttigheter! Tänker på en bok av Jesper Juul; "Nu ska vi äta". Kanske kan den vara något för er att läsa?
      Lycka till med allt!!!

      Radera