I veckan har en intressant artikel publicerats i läkartidningen. En av författarna är Ingalill Eek, logoped på Folke Bernadotte regionhabilitering. Jag har läst allt som Ingalill skrivit och som finns tillgängligt i folkbiblioteken, jag har däremot inte läst någon vetenskaplig publikation tidigare.
Jag och Ingalill är inte överens när det kommer till möjligheterna till sondavvänjning. Det är mycket tydligt bara genom hur Ingalill benämner det som jag kallar sondavvänjning: "Att stressa systemet, dra ner på näringen för att öka hunger."
Stressa systemet. Ja, Ingalill - det är det vi gör, vi som nu gläds över att våra barn äter och njuter av mat! Vi har stressat systemet under en kort period och vunnit något som var oändligt mycket mer värt - ett barn som äter.
Verkligen tråkigt att du Ingalill inte kan eller vill se att sondavvänjning faktiskt kan fungera. Åh vad jag önskar att du kunde kliva ner lite från barrikaderna. Vi behöver ju dig och dina erfarenheter, dina kunskap och behandlingsmetoder. Vi behöver kombinera dessa med det vi kallar sondavvänjning.
Nu skriver jag i affekt. Jag har precis fått syn på artikeln. Skriver av mig de tankar som kommer överst när jag ögnar igenom artikeln. Jag ska ta mig tid att läsa artikeln mer ordentligt, det lovar jag!
För egentligen är jag väldigt glad över att problematiken uppmärksammas. Jag vet att jag genom artikeln kommer att närma mig ett svar på frågan som jag haft i mitt hjärta och i mitt huvud alltsedan den där första timmen på BB då jag instinktivt kände att något inte stämde med hans beteende vid mitt bröst.
Frågan är enkel men svaret som ni söker efter är svårt: Varför äter inte barnet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar