Onyanserat!

Jag tycker själv att jag brukar skriva ganska nyanserat. Försöker ha flera perspektiv, se saker från den andres synvinkel, vara lite lagom diplomatisk, förstående och just... nyanserad.

Men när jag tänker på mötet med den sjuka sköterskan (ni hör redan med den benämningen är jag ute på hal is...) häromdagen så finns det ingen möjlighet att vara nyanserad. Jag tycker det mesta hon sa var ganska korkat och jag tänker nu vräka ur mig all min irritation över henne.

Min ursäkt för att kunna göra det är att jag inte själv var med på mötet häromdagen. Jag har aldrig träffat sköterskan, har ingen relation till henne, hoppas att jag aldrig kommer att träffa henne (vilket jag högst sannolikt kommer att göra) Det var dessutom första gången som denna sköterska träffade Benjamin, hon visste inget om hans långa resa och fantastiska utveckling. Det ursäktar henne inte, 
ger henne bara ett alltmer pinsamt skimmer. Frågan är väl vem som är mest onyanserad förresten.... Jag eller den sjuka sköterskan....

Benjamin vägde alltså 11 kg (med kläder och blöja på) vilket innebär att han viker av nedåt från sin kurva därnere på - 4 standardavvikelser någonstans. På detta reagerade hon så här:

• "Han väger för lite!" sa hon när hon såg viktkurvan. Tittade du möjligen på på Benjamin också? Om du gjort det hade du sett hur fin och välproportionerlig han är. Finlemmad och liten. Små händer, små fötter, litet huvud, allt är litet. Precis som viktkurvan. Men inte ett dugg mager faktiskt!

• Han är pigg och har mycket energi berättade pappaB som var med vid besöket. "Även hjärnan behöver energi för att utvecklas" sa sköterskan då. Exakt vad  du menade med det? Insinuerade du att Benjamin är sen i utvecklingen för att han fått för lite mat? Förstår du vad du säger? Har du belägg för vad du säger? Finns det någon forskning som visar på att hjärnan kan ta skada av för lite näring utan att barnet först bli trött, magert och utmärglat? Jag vill i så fall väldigt gärna veta det!

• "Att ingen har reagerat tidigare. Att det fått gå så långt!" Ja, kära du! Reagerat är just vad vi gjort! Eftersom ingen av dina kollegor trodde på att han kunde äta tillräckligt själv så fick vi själva tro på det. När varken du eller dina kollegor reagerar på barn att barn tvångsmatas tills de kräks så är det väl tur att vi är några som börjat göra det. Det enda som händer när du uttrycker dig som du gör är att vi får dåligt självförtroende och i värsta fall börjar tvivla på vårt barns förmåga. Det är just för att vi inte låtit någon reagera på vikten som vi har kommit så här långt!

• Sköterskan jämförde Benjamin med lillasyster och kommenterat hennes runda, välmående kinder. Jag kan bara upplysa om att lillasyster är två år! Hon har sitt bebishull kvar! Tjocka lår och putande mage. Om du inte visste det så är överviktiga barn ett större problem än undernärda i vårt land. Hade du verkligen varit nöjd om Benjamin sett ut som hon?

• Sköterskan passade på att slå ett slag för näringsdryckerna, dem kan Benjamin inte få för mycket av? Nähä? Inte? Om du hade velat veta lite mer om Benjamins bakgrund så hade du kanske uttryckt dig lite annorlunda. Det var när vi slutade ge dem som han började äta mat. Sterila näringsdrycker i all ära men vad är det mot potatis och äpple som är Benjamins favoriter just nu!

• De är så bra de där näringsdryckerna, inte bara för det höga energiinnehållet utan även för alla spårämnen som kan vara svåra att få sig genom vanlig mat. Tack för omsorgen! Men vad händer med alla andra stackars normalätande barn som mest äter pasta. Vad ska det bli av dem utan alla spårämnen. Jag bara undrar...

• Och du! Att överhuvudtaget föreslå knapp på magen som ett alternativt är så dumt att jag inte kan ta det på allvar. Jag undrar faktiskt om det ens finns någon läkare som skulle göra det, sätta knapp på ett barn som äter massa mat. Du försökte förklara hur smidigt det är med knapp, att det är så praktiskt att kunna fylla på lite extra mat där. Så urbota dumt! Försök med någon annan - eller förresten gör inte det!

Det enda konstruktiva vi fick med oss från mötet var att blanda i mer fett i maten och vara noga med fem mål mat om dagen, ordentliga mellanmål alltså både på förmiddagen och eftermiddagen. Och visst, tror du att det hjälper så visst! Vi ger det en chans.