Gör som Jeanette!

Jag har en kollega. Jag har förvisso flera kollegor men det är bara en särskild en kollega jag vill skriva om idag. Min kollega har flera fina egenskaper varav en är att hon gärna pratar. Det är bra. Jag vill skriva om henne idag och uppmana er att göra som hon gjort. Nämligen prata! En gång pratade hon om oss. Så här gick det till:

"En kall januarikväll står en mamma vid en bandyrink och tittar på när sonen, Alvin, åker fram och tillbaka på sina skridskor tillsammans med lagkamraterna. Hon ser på sin pojke men tankarna är någon annanstans. De är hos Stina. Lilla Stina som kom till dem under dramatiska former för snart ett och ett halvt år sedan. Hon är deras mirakel, borträknad tidigt i gravditeten, men given en chans att leva trots allt. Hon blev opererad i sin mammas mage av specialister i ett annat land, och även om man ville ge Stina en chans var det många som tvivlade på att det skulle gå vägen. Tji fick dom. Stina hon levde och överlevde och levde igen och för detta är mamman så glad och så tacksam där hon står i strålkastarnas sken vid bandyrinken i januari.

Men ändå skaver det inombords. Ändå känns livet så oroligt, hopplöst och ledsamt ibland. För hon äter ju inte, lilla Stina. Inget alls. Hon har knapp på magen och kräks och kräks. Minsta förkylning och kräkningarna står som spön i backen. Om måltiderna blir för stora lika så. De har åkt skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset den senaste tiden och just nu matar de sin dotter nästan dygnet runt med hjälp av en matpump. Långsamt, långsamt pumpas sondmaten in i magsäcken via knappen och långsamt, långsamt har hoppet om att Stina någonsin ska börja äta förtvinat och nästan dött.

Med sonen för ögonen och dottern i tankarna börjar mamman prata med en annan mamma (detta är min kollega) som står där vid rinken. De känner inte varandra, har aldrig setts förut, men kommer i samtal och det hjärtat är fullt av talar munnen. Mamman berättar om sin Stina som är ett mirakel och som hon är så glad och tacksam för men som inte kan äta. Då berättar den andra mamman (min fina kollega) att hon känner till ett annat barn som inte kan äta. Benjamin. Hans mamma skriver en blogg om deras kamp för att få sin son att äta, kanske kan det vara något för henne att läsa… Citatet hämtat från Linaslivilimbo - läs hela inlägget här

Tro det eller ej men häromveckan slängde Stinas föräldrar faktiskt knappen som satt på Stinas mage. Hon behöver den inte längre. Stina äter nämligen själv! Vill du veta hur det gick till kan du läsa Stinas mammas blogg  här.

I somras hade vi förmånen att hälsa på Stina och hennes familj tillsammans med två andra familjer. Vi fyra familjer har (minst) fyra saker gemensamt och det är  har gemensamt är 1)att vi alla har ett barn som föddes 2010. 2) att just de fyra barnen har sondmatats 3) att vi inte längre sondmatar dem och 4) att vi gärna vill sprida kunskap och erfarenheter om sondberoende och sondavvänjning. Se vackra bilder på våra sondfria barn från vår familjeträff i somras här. 

Därför vill vi gärna att ni gör som min fina kollega. Prata! Skicka vidare! Inte om oss, det är inte nödvändigt. Men om att det finns något som heter sondberoende och sondavvänjning. Ni måste prata och vi måste prata för vet ni vad; svensk sjukvård gör det inte!