Ögonblick från min vardag...

Det var bara lillasyster som satt kvar i sin stol i köket efter maten igår, både Benjamin och storasyster hade redan avslutat måltiden. Köket såg ut som vanligt, det vill säga allt annat än rent. Jag stod vid diskbänken och försökte få undan den värsta oredan.

Då ser jag Benjamin i ögonvrån, noggrant och omsorgsfullt plockar han upp bitar under lillasysters stol. Små bitar av potatis och äpple. En efter en plockar han upp bitarna. Böjer sig under stolen, sträcker sig och... ger maten till lillasyster som glatt fortsätter sin måltid.

Det var fint och sorgligt på samma gång. Benjamin vet att lillasyster gillar mat. Han vet att hon äter! Han såg att det låg mat på golvet och hjälpte henne genom att plocka upp den. Han är så fin, omtänksam och hjälpsam den lille mannen.

Och samtidigt som glädjen över Benjamins omsorg om sin syster sticker det till i mig. "Det är ju du som ska äta Benjamin! Det är du som ska stoppa i dig maten från golvet eller tallriken eller var du nu än hittar mat." En kort stund, innan han gav maten till lillasyster hann jag bli förväntansfull. "Nu! Kanske nu! Äter han..." Det är som jag aldrig lär mig att Benjamin inte äter. Där och då blev jag medveten om hur tröttande det är.  Tröttande att hoppas. Tröttande att tro att han en vacker dag kommer att börja äta på riktigt.

Det var som att ögonblicket ville säga mig något. Jag fick tag på en känsla eller en tanke som verkade viktig för mig. Jag var helt och hållet där och då. Mitt bland disken och matrester! I mig själv.

Då kommer storasyster! "Titta mamma vad kort jag är!" "Ja titta", sa jag, eftersom hon hade tagit av sig den ärvda träskon som hon klampat omkring med tidigare. "Så kort du blev när du tog av dig skon." (Just skon i singularis...den andra träskon blev nog kvar hos sin förra ägaren häromdagen misstänker jag).

"Nej! Ser du inte mamma, så kort jag är här!" säger storasyster igen och pekar... på sitt hår! Och då ser jag!  Hon har klippt av luggen. Den långa lockiga luggen. Luggen som hon sparat ut och som snart nådde bakom öronen. Den var borta!

Ögonblicket av medveten närvaro var plötsligt borta. Lika borta som luggen.

Då gick jag och satte på kaffe!