Vi sondmatade Benjamin i ganska precis 9 månader. Under hela denna tid stötte vi aldrig på begreppen sondberoende eller sondavvänjning! Inte förrän i mitten av augusti...
...då min svägerska nämnde om flickan som börjat äta. Vi hade hört talas om henne tidigare. Hon åt ingenting och kräktes våldsamt. Då trodde jag inte att hon och Benjamin hade något gemensamt - förutom att de sondmatades. Nu är jag övertygad om att de led av samma tillstånd, samma diagnos - sondberoende.
När vi hörde och läste om sondberoende och sondavvänjning förändrades vår inställning till Benjamins problematik radikalt! Jag vill till och med använda ordet paradigmskifte. Så omvälvande var mötet med de enstaka barnen från Sverige och de många barnen runt om i världen vars berättelser vi fick förmånen att ta del av via nätet. Vi började sakta med säkert se Benjamins problematik med andra ögon. Vi ändrade sakta men säkert vår inställning till hans matvägran. Och vi såg Benjamin, inte sonden, tejpen, kräket, oförmågan, oviljan, problemen. Vi såg det friska!
Vi har förstått att begreppen sondberoende och sondavvänjning är mer eller mindre okända i Sverige. Vi har också förstått att förhållningssättet och metoden från notube är så gott som okänt inom sjukvården i Sverige. Vi har också förstått att det finns läkare som känner till men inte tror på förhållningssättet och metoden.
Idag har jag, hör och häpna, läst om en läkare som överhuvudtaget inte verkar vilja, kunna, förmå se det friska hos ett barn som gått från ett totalt beroende av sondmatning till ett självständigt och naturligt ätande. http://linaslivilimbo.bloggplatsen.se/2011/10/15/6451496-ett-e-brev-e-som-i-enough/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar