Måltidsgemenskap

Jag kan inte låta bli att reflektera över att samtliga fyra gånger som Benjamin har stoppat mat i munnen har varit då vi haft besök: Första gången hade vi en långfärdscyklist från USA på besök, och senare under dagen spontanbesök av två kyrktanter. Andra gången det hände var mina föräldrar på besök och fick se det som hände. I tisdags inträffade miraklet när vi fikade tillsammans med två härliga små barn och deras fina mamma. Så slutligen igår var det i samband med att vi drack kaffe och åt äpplekaka tillsammans med våra företrädare i huset som bott här i över 30 år. De fick för övrigt också se honom med stenar från grusgången i munnen. Det har heller aldrig hänt förut!!

Samtliga fyra gånger som Benjamin smakat på mat har det alltså varit tillsammans med gäster! Jag kan grunna ihjäl mig på om det bara är ren en tillfällighet eller om det finns något samband mellan ätandet och gästerna...

Är det just för att det är andra människor i närheten som han äter? Är det för att det är just dem som varit här? Är det för att det pratas mer än vanligt? Är det att vi är mer avslappnade och har mer fokus på våra gäster än på våra barn (så gott det nu går;)? Eller är det kanske själva måltidsgemenskapen som inspirerar honom?

Vi tycker om när huset är fullt med folk (fast det är klart att det skulle bli lite jobbigt i längden om det visar sig att Benjamins ätande är beroende av att det finns andra än familjen i huset;) och nu när jag gjort denna reflektion blir det ju ännu roligare att ta emot besök.

"Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." (Nej nej, det var inget citat från NoTube det där , det var Bibeln;) Jodå, det har hänt. Åtminstone fyra gånger! Och vi vet dessutom om det - vi vet att ni som hälsat på oss de dagar som Benjamin ätit - ni är änglar!

Välkomna!