Nu har det hänt igen!!!

Igår hände det igen! Benjamin åt! Eller ja... åt och åt. Det ger en felaktig bild om jag använder ord som äta, stoppa in i munnen, tugga eller svälja. Men visst - han åt -  på sitt sätt. Som en nybörjare, som en 2-årig nybörjare. Han tog en liten bit Digestivekex och tog den långsamt till munnen. Han öppnade munnen och förde in kexbiten några millimeter. Sedan smackade han med läpparna så att kexbiten blev lite smulig, sedan undersökte han smulorna med tungspetsen och läpparna för att efter det spotta och fräsa. Detta upprepades flera gånger. Han tappade kexbiten, tog upp den igen och nuddade den mot läpparna. Jag såg tydligt att det låg kexsmulor på läpparna och på tungspetsen. Kanske var den en minut, kanske var det flera minuter. Det var i alla fall betydligt längre tid än när det hände förra gången vilket var i fredags. Det tog också längre tid innan han kräktes.

Kräket ser vi för övrigt som ett positivt tecken. Kväljningar och kräkningar är vanligt i början när barn börjar äta. Det bör blir bättre snart säger Notube. Det är som en tröskel han måste över. Han är så modig den lille mannen som utmanar sig själv så han kräks.

Nu finns det bara ett Digestivekex kvar i paketet. Men det spelar ingen roll. Vi kan köpa nya, vi kan prova annat. För Benjamin har valt en ny väg. Eller ja...väg och väg. Det är snarare en knappt skönjbar, nästan helt igenvuxen stig som Benjamin till slut efter mycket möda äntligen hittat. Det går långsamt, det går väldigt långsamt. Det gör det ju när man försöker gå på igenvuxna stigar. Men han har hittat den! Och ju mer han går på den, desto lättare blir det. Ju mer han vågar gå på denna stig desto mer kommer han att äta. Till slut kommer stigen faktiskt bli en väg. Kanske inte en motorväg, kanske inte ens en asfalterad men den kommer i alla fall vara utmärkt på kartan. Kartan i Benjamins hjärna.