Förra veckan var Benjamin förkyld med feber och hosta. Sånt händer. Alla barn blir förkylda och då vill dom oftast inte äta. Helt normalt... Också helt normalt att föräldrarna blir lite oroliga och försöker med alla medel få barnen att äta eller dricka vad de vill. Glass och saft och sådana nyttigheter.
Förra veckan, när Benjamin var sjuk kändes det faktiskt som vi blivit lite normala när det gäller Benjamin och maten. Klart han inte vill äta när han är sjuk. Det kändes gott att verkligen känna att det var ok!
Men sen vändes den normala oron till den där svidande känslan av kombinationen av ovisshet och oro. Benjamin är frisk igen. Det vill säga han har ingen feber och är pigg och glad. Utom... just det - när han ska äta. De senaste dagarna har han fått kväljningar bara han ser nappen eller flaskan. Det har han inte gjort tidigare. Och matlusten har inte riktigt återvänt. Vi har börjat föra protokoll igen och det är inget roligt. Inte alls de mängder han behöver. Och så kräks han. Igår var det blodstimmor i kräket. Jag kastade mig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen som ganska snart lugnade mig. vid upprepade kräkningar kan slemhinnorna retas så att det blir en liten repa som ger blodstimmor i kräket.
Det var ju lugnande besked. Men ändå. Jag tycker synd om Benjamin som kräks så det blöder. Jag tycker synd om honom som gråter av hunger men kväljs när han får mat.
Och så tycker jag synd om mig själv! Jag ska strax gå till barnmorskan för troligen sista gången. Jag ska föda barn vilken dag som helst. Jag vill bara sitta vid fönstret i solen och dricka te. Inte torka blodfärgat kräk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar