Komposten

För 2 år sedan fick jag en Grön Johanna i födelsedagspresent (Jodå, det stod på önskelistan!) I den har vi glatt hivat i mängder med inte alltid så finfördelat köksavfall men inte så mycket annat. Så gör man inte. Det insåg jag med all önskvärd tydlighet idag när jag för första gången skulle tömma min kompost.

Det såg ju så bra ut. Överst krälade fullt med tjocka feta fina maskar (och små smala, taniga fina maskar också för den delen (sista meningen tillägnad alla er därute med små smala, taniga men ack så fina barn som inte äter sig tjocka och feta)).  Så här ska en kompost se ut, har jag tänkt, när jag hivat i ännu en hink potatisskal och en och annan möglig matrest.

Men skenet bedrog. Underst var en illaluktande kletig sörja tillsammans med en och annan hel potatis. Det blir definitivt bakläxa vad gäller kompostering!

Men komposttömningen blev nu inte bara en välbehövlig lektion i kompostering utan också en resa bakåt i tiden.

Mitt emellan maskarna och geggamojan hittade jag nämligen några saker som alls inte påbörjat någon nedbrytningsprocess. Det var en röd skopa en vit skopa och en gul skopa. Dessa skopor skulle naturligtvis inte vara i komposten, de hade hamnat där av misstag, troligen tillsammans med potatisskalen.

De där skoporna kom från olika olika ersättningsprodukter för spädbarn. Den gula skopan (eller om det var den vita) fanns i burkarna med Nutramigen, den mjölkfria ersättningen som var den första åtgärd som vidtogs när jag sökte hjälp för Benjamins matproblem. Sen provade vi Neocate, en annan ersättning, det var den vita skopan (eller om det var den gula). När väl Laryngomalaci konstaterades kunde jag ge honom bröstmjölk och vanlig ersättning igen. Baby-Semp - alltså den röda skopan. Jag tror att skoporna användes ungefär i den ordningen. Men jag är inte säker. Turerna med olika ersättningar och olika skopor under hösten 2010 framstår i mitt minne ungefär lika rörigt som det var i komposten. Ingen ordning, ingen struktur. Bara en illaluktande kletig sörja.

Komposten, den får börja om från början. Men hösten 2010 har redan varit. Det går inte att börjar om från början när det gäller Benjamins start i livet. Den är som den är, en enda röra av olika sjukhusbesök, teorier och ersättningar. Det jag förhoppningsvis lärt mig är att tro mer på mig själv. För jag trodde aldrig på allergi-teorierna. Det verkade alltför orimligt. Vi hade inte behövt någon annan skopa än den röda skopan från Baby-Sempen -den vanliga ersättningen. Jag visste att det inte var någon allergi, det var bara det att jag inte hade något annat alternativ att tro på. Jag visste inte att det fanns något som laryngomalaci. Nu vet jag- och ni vet - och om ni någonsin hör talas om en bebis som får panik vid amning/matning så minns att ni hört det förut; Layngomalaci. Inga fler bebisar ska behöva vänta 3 månader för att få den diagnosen.

Ni kanske undrar vad som hände sedan? Efter diagnosen laryngomalaci började vi sondmata Benjamin i väntan på att struphuvudet skulle stabiliseras och hans ätande skulle normaliseras... Och väntar... det gör vi som ni vet fortfarande, inte på struphuvudet utan på ätandet. Skoporna hamnade i insamlingen för plastförpackningar, den gröna Johannan tömdes helt och är nu redo att ta emot finfördelat köksavfall blandat med till exempel trädgårdsavfall. Den misslyckade komposten lade jag i ett hål i marken, täckte med tidningspapper, lade på jordärtskockor  och ett lager med höstlöv. Det blir sommarens största trädgårdsexperiment det!