Länge länge kändes inte som om Benjamin förstod någonting. Att han inte kunde säga några ord var en sak - det är många 1,5-åringar som inte har något språk och inte har några ord. Att han inte förstod några ord kändes mycket svårare att hantera. Att han alls inte reagerade på något särskilt sätt vid några särskilda ord eller uttryck.
Kanske har han varit fullt upptagen med att lära sig gå. För går det gör han. Går och går och går. Runt runt. Fram och tillbaka. Hit och dit. Till synes helt planlöst men säkert flera kilometer om dagen.
Men nu börjar det hända saker med förståelsen. För en tid sedan började Benjamin klappa händerna. (Kunde inte låta bli att googla på detta, vid 8-9 månader brukar man kunna förvänta sig att barn klappar i händerna) Han härmade när någon klappade i händerna. Och så en dag härom veckan frågade jag om vi skulle klappa händerna. Till min stora glädje och förvåning klappade han! Utan att jag klappade först! Och när mormor frågade om han skulle klappa Klara så klappade han händerna. Han förstår ordet klappa!
Inte nog med det! Han förstår ordet vinka. Då flaxar han okontrollerat med båda armarna och strålar av glädje över att vi förstår varandra.
Och han kan dansa. Då vickar han på huvudet fram och tillbaka så att han ibland tappar balansen. Dansar gör man lättast genom att hålla varandra i händerna. Då kan man dansa ordentligt utan att fall omkull!
Och så nappen! Har han nappen i munnen och jag ber om den så får jag den (nja... inte alltid, den är ju rätt skön att ha i munnen också - men han förstår!)
Fyra ord som betyder något. Det är de fyra första. Nu kommer jag snart att tappa räkningen. För nu kommer nog ordförståelsen komma i rasande takt.
Att klappa händerna, vinka och dansa tillsammans med Benjamin är för närvarande min största källa till glädje. Det riktigt bubblar av lycka i mig. Glädjen består inte bara i det att Benjamin faktiskt förstår. Att han visar att han kan. Visst det gör mig glad, eller snarare lättad. Den verkligt starka känslan av glädje, den som bränner så det gör ont inuti, glädjen som nästan är svår att härbärgera, som flödar genom och ut ur mig- det är glädjen över själva mötet som uppstår i den ömsesidiga kommunikationen. Mötet med den människa som är mitt barn. Min Benjamin!
 |
| Klappa händerna när du är riktigt glad! |
Åh, tårarna rinner och jag klappar i händerna jag med! Går ni på någon musikstund? Kanske skulle musikterapi/musikstund funka med Benjamin?
SvaraRaderaÅåååå.
SvaraRaderaJag bara ler. Med njuren, med levern, men munnen, med hjärtat. Ingenting går upp mot mötet med den man älskar. Jag unnar dig det så.
Kramar Ingrid
Åh nu rinner tårarna här med! Vad härligtvatt läsa<3 maria
SvaraRaderaTack för era fina kommentarer! Carina; jo, Frida har gått i barnrytmik i Saronkyrkan nästan varje termin sedan vi flyttade från (!) Göteborg. Och Benjamin har hängt med. Men än så länge har det mesta varit så lååångt över hans nivå att vi inte kunnat bedömma om han uppskattar det eller inte. Men vi skulle vilja fortsätta med något åt det hållet med bara honom... Men var?
SvaraRaderaLogoped kan säkert ge tips på sånger och ramsor som kan väcka Benjamins intresse och stimulera hans kommunikativa utveckling.
RaderaDen anonyma kommentaren var från mig (Rachel) för det var för krångligt att lägga in adress. Som svar på frågan "var?" Annars låter det härligt att klappa i händerna och dansa tillsammans, fint att fånga just detta som gör det möjligt att möta Benjamin efter hans förutsättningar.
SvaraRaderaAlltså, jag tror att Benjamin har uppfattat mer än du kanske anar. Eller så är det det du gjort nu... :-) Jag ska fundera lite på var man kan vara med. Men är ni redan med i Saron så fortsätt där. De är duktiga.
SvaraRadera