Sidan 184

Jag kom till sidan 184. Sedan var jag tvungen att ta en paus för att torka bort tårarna och dricka en kopp te för att sortera tankarna.

"Inte förrän jag försökte tala insåg jag att halsen var skinnflådd och kliade. De hade förmodligen stuckit ner en slang för att pumpa magen fri från osmälta piller. De var aldrig varsamma. Jag hade sett hur de gjorde och ett par gånger hade jag varit så gott som vid medvetande när de gjorde det på mig. Som om de inte begriper att strupens väggar faktiskt är ganska ömtåliga och blir skinnflådda och ömmar om man brutalt trycker ner saker på det där viset." (Ur Godnatt Finaste av Dorothy Koomson)

Nej, det var inte för att huvudpersonen försökt ta livet av sig. Jag började gråta för att stycket påminde mig om vad vi gjort med Benjamin. Om och om igen. Stuckit ner en slang i halsen på honom. Brutalt. För det går inte att göra på något annat sätt. En av oss höll fast honom och den andre stack ner slangen. Snabbt och brutalt. Annars skulle han hinna bli panikslagen och skrika så mycket att vi inte skulle klara det. Ibland försökte vi göra det när han sov. Inte för att han skulle sova sig igenom det hela för det gjorde han aldrig, men för att få ner sonden runt den kritiska kröken i svalget innan han vaknade. Kröken var svårast för där skulle sonden ha precis rätt böjning. Annars fastande den. Eller vek sig dubbel. Det hände också emellanåt att sonden istället för att föras ner i magsäcken tittade ut genom munnen. Det verkade vara det som var allra värst för Benjamin.När den kom ut genom munnen...

Så där höll vi på. Var och varannan dag. I nio månader. (Fast mest i slutet, när han var liten bebis drog han inte ur den så ofta och gjorde heller inte lika stort motstånd när vi skulle föra in den igen.)

Nu är det snart 1,5 år sedan vi slutade sondmata Benjamin men smärtan kommer fortfarande över mig ibland. Ett tag plågade det mig nästan dagligen. Nu blir det alltmer sällan. Men när jag läste stycket på sidan 184 kom det över mig igen. Då kom tårarna och smärtan över det som vi utsatte Benjamin för.

Jag vet hur jag ska sortera tankarna. Jag vet att det inte var något ont uppsåt. Vi trodde att vi gjorde det bästa för Benjamin. Vi trodde inte att vi hade något val! Jag vet också att det finns barn som går igenom mycket värre saker för att bli friska. Det måste vara ofattbart jobbigt för deras föräldrar att se. Men det finns en skillnad. Det som plågar mig är ju att vi gjorde det i onödan. Att det var jag som gjorde det! Hans egen mamma. Trots att det inte hade behövts. Inte så länge!

Ibland känns det som att detta är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Mitt största misstag. Det trauma vi utsatte Benjamin för. Det är inte mitt fel men det är jag som bär smärtan. Det är inte jag som bär skulden men det är jag som ber om förlåtelse.