På förskolan hade ha ätit en hel äppleklyfta och sedan gick han hela eftermiddagen och gnagde på ett äpple här hemma.
Under kvällsmaten höll Benjamin i gaffeln, jag stoppade på bitar av blodpudding, han stoppade i munnen! Säkert 5-6 bitar. Sedan blev jag för ivrig och ökade storleken till ca 5 mm. Då kväljdes han och spottade ut.
Sedan fick mata honom med kladdkaka på sked. Jo, ni hörde rätt, jag fick mata honom! Jag höll fram skeden och han öppnade munnen och åt! Flera gånger!
Vi läste en bok samtidigt. Jag frågade "Var är apan?" "Var är tåget?" "Var är bollen?" och så vidare. Lillasyster pekade och Benjamin härmade! Vi hörde tydligt hur han sa både apa och tåg och hur han försökte säga flera andra ord också. Vi läste verkligen boken tillsammans!
Då vällde känslorna upp inom mig och jag önskade att stund skulle vara för evigt. Att få mata och höra Benjamin prata samtidigt. Det var ett ögonblick av himmelrike!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar