torsdag 26 juli 2012

Hjulen har börjat rulla

Idag ringde Benjamins läkare som vi träffade igår. Hon hade funderat lite på Benjamin sa hon. Jag har lite svårt att återge hur hon resonerade och jag har inte den rätta sjukvårdsvokabulären. Dessutom har jag svårt att samla mina tankar. Men jag gör ett försök:

Benjamins läkare hade sedan igår tagit reda på mer om Folke Bernadotte regionhabilitering i Uppsala. De har ett specialistteam som arbetar med barn som kan men inte vill äta. Hon hade fått en positiv bild av det hon hade läst. Däremot trodde hon att det kunde bli svårt för Benjamin att få komma dit i nuläget. För att få komma till specialister i ett annat landsting krävs att det inte finns resurser att hjälpa honom på hemmaplan och att man fastställt att det verkligen är just det han behöver. För att göra denna bedömning krävs att Benjamin liksom kommer upp en nivå (eller kommer ett steg djupare, beroende på hur man vill uttrycka sig) i sjukhusvärlden. För Benjamins del innebär detta kontakt med en barnneurolog och sannolikt även en psykologutredning.

Det var ju bra. På det sättet att det händer något. Att hjulen har börjat rulla. Att Benjamins ätproblem tas på allvar. Visst. Bra.

Men det är inte i den positiva riktningen mina tankebanor och känslovirvlar gått denna varma, vackra sommardag. För det handlar nämligen inte enbart om ätproblemet. Det handlar om utvecklingen. Benjamins utveckling. Det känns som att läkaren gett en tydlig signal att hon bedömer att Benjamins utvecklingsförsening inte bara är en försening. Det känns ju inte bra. Inte bra. Alls.

Det känns som att någon tryckt på knappen som fått hjulen att börja rulla. Barnneurolog, utvecklingsbedömning, utredning, specialistteam...

Men jag vill inte att hjulen ska börja rulla, inte framåt. Jag vill bakåt. Jag vill backa. Jag vill stoppa, stanna! Backa tillbaka bandet. Jag vill till en punkt där någon lugnt och tryggt självklart säger att Benjamin kommer snart börja äta. Hans utveckling kommer helt säkert att komma ikapp. Han fick en tuff start i livet men nu har det rättat till sig och nu går vi vidare. Där vill jag vara. Den vägen vill jag välja. Kan någon lägga i backen tack! Nu! Innan hjulen rullar för fort!










3 kommentarer:

  1. Det blir inte alltid som man har tänkt sig men det blir ju bra, till slut... trots allt. Det är bara det att vägen dit är så lång och snårig. Man får ta det i etapper. Jag tänker på er och hoppas att ni får några besked, av det positiva slaget, snarast. Och du, det är bra att du skriver och delar med dig. Tycker jag. Kraaaaaaaaam

    SvaraRadera
  2. Ingrid Hoelstad26 juli 2012 22:34

    Åh, vad det griper tag i hjärtat. Anar hur det känns. Förstår förstås inte.
    Livet vill alltid framåt, envist strävande upp över hinder, ner i gyttjiga kärr, upp på moln, ner igen i platt fall. Men ständigt framåt.
    Förstår att det skrämmer dig. Ber att du ska få vila på en plats i själen där allt får stanna upp ett tag och nuet liksom får råda. Att allt som hjulen snurrar dig vidare till kommer när du själv är stark nog att ta det.
    Styrkekram i min svaghet
    / ingrid

    SvaraRadera
  3. Men kommer man till Uppsala får man hälsa på oss!

    Kram, Karin

    SvaraRadera