Jag är i alla fall arg, ledsen och uppgiven. De osorterade tankarna fladdrar runt i mitt huvud som fåglar som inte hittar någon plats att vila på. Vad gör vi för mycket och vad gör vi för litet?
Några kommentarer från senaste inlägget från Notube har bitit sig fast:
"The change first has to be in the heads of the parents."
Det gäller inte bara Benjamin. Det gäller oss. Är vi för bekväma, för lata, för rädda att ändra vår inställning och våra beteenden? Vi träter på varandra för att vi inte inte vet vilket förhållningssätt vi ska välja. Vad krävs?
"Eating is not a game any more..."
Nej, det är det sannerligen inte. Vi har varit defensiva ett tag. Nu är det dags för en offensiv. Vi låter bli att ge honom flaskan på förmiddagen. Vi håller fast Benjamin och ger honom "smakportioner" med sked eller fingrar tills han kväljs. Masserar örtsås och potatismos på kinder och läppar. Jag vet inte om det är rätt. Hittar inte känslan i magen - gör vi honom en tjänst eller är det ett övergrepp?
"The older he gets, the difficulter it becomes!"
Det råder delade meningar om huruvida matvägrande barn börjar äta tids nog eller inte. Vem ska man tro på? Har vi tid att tro på de förstnämnda?
Och så mitt i alla tankar finns knytnäven i magen efter reportaget jag läste häromdagen om sondmatade barn i flyktingläger. De sondmatas för att de gett upp och slutat äta. Så småttigt mitt dåliga humör, min vrede, ledsenhet och uppgivenhet framstår i förhållande till dessa människor och deras armod. Vad har jag egentligen att inte vara glad och tacksam över?
Jag stannar där. För nu anar jag en plats inuti där mina nu något mer sorterade men fortfarande fladdriga tankar kan landa. En plats där min själ kan vila på gröna ängar och jag kan komma till ro. Vad har jag egentligen att inte vara glad och tacksam för?
Hej!
SvaraRaderaTack för en bra blogg.
Jag har själv en son som sondmatats p g a ätsvårigheter och följer regelbundet denna blogg, samt bloggarna om Frida och Signe.
När jag läser dina inlägg om notube kan jag inte låta bli att reagera på hur enkelspåriga många läkare verkar vara inför ett komplext problem.
Vi har nog haft lite omvänd problematik än ni. Vår son fick diagnosen multipel födoämnesallergi för ett år sedan, men hans ätsvårigheter fortsatte.
Läkarna har förklarat detta med vana, förstoppning, förkylning och sondberoende(!), men vi har starkt misstänkt att något var fel. I våras så fick han Nexium och plötsligt blev det en enorm förbättring (även om aptiten fortfarande inte är helt bra).
Vad jag vill säga är att för många barn är säkert sondberoende ett stort problem, men jag tycker inte att man bör utesluta att det kan finnas bakomliggande fysiska orsaker till att ett barn inte vill äta bara för att man inte har kunnat hitta något sådant. Att helt ogenerat säga att "förändringen måste börja i huvudet på föräldrarna" tycker jag är högst oseriöst. I synnerhet om man (om jag förstått det rätt) inte har träffat varken föräldrarna eller barnet.
Så tappa inte modet och framförallt klandra inte er själva. Lycka till med Benjamin!
/Lina