Det tänker jag oftast på...

I förra inlägget "Läsarens val" frågade jag vad ni vill att jag ska skriva om. Magdalena svarade först; genom en kommentar på facebook skrev hon:

"Skriv om det du tänker oftast på, det som känns som det allra viktigaste att bearbeta och dela med dig av. Vet inte om det är ett tips som hjälper dig, men hoppas det."

Nu har jag ägnat två dagar åt att tänka på vad jag oftast tänker på. (Och således oftast tänkt på vad jag oftast tänker på...)

Tyvärr är det så med mig som jag antar att det är med de flesta småbarnsföräldrar, att tankarna lite för sällan är i nuet och lite för ofta är några led längre fram, vare sig dessa gäller mat, sömn (främst min men också barnens;) eller andra mer eller mindre livsnödvändiga göromål (som att blogga till exempel;). För så här är det; om jag nu tänker på vad som kommer sedan så fungerar allt det praktiska mycket bättre. Om jag nu ser till att förbereda för det som kommer sedan så kommer det som ska komma sedan komma just då och inte ännu senare då det antagligen redan är för sent eller i alla fall alltför försenat. Hängde ni med?

Och då har i alla fall antingen jag eller någon av barnen redan blivit för trött eller blivit för hungrigt eller bara blivit gnällig i största allmänhet. Så om jag ser till att ligga steget före med vad det nu är som ska göras så blir det bättre för alla. Rent praktiskt alltså. Där är svaret: jag tänker mest av allt på allt det praktiska...

Men något går förlorat på vägen. (Framför allt jag själv.) Ögonblicken. Ögonblicken av glädje och frid. När barnen leker, sover, äter (!) skrattar eller gråter.

Jag övar mig varje dag i att försöka ta tillvara på ögonblicken. Och då - då Magdalena, behöver jag inte tänka på något alls. Då bara finns vi tillsammans. Jag och min familj och mina vänner. 

Det tänker jag ofta på. Att ögonblicken av glädje och frid finns där. Hela tiden! Det är egentligen inga ögonblick. Det är livslång nåd. För att leva med barn är verkligen en nåd! 

Så ibland är jag någonstans mittemellan. Vare sig fjorton led längre fram i planeringen av dagens praktiska sysslor eller i ett nådens ögonblick. Då tänker jag ofta på vad Benjamin i sin tur tänker på. Vad rör sig egentligen i hans lilla lilla (alldeles för lilla om man ser till Bvc-kurvornas linjer) huvud. När han backar, när han snurrar, när han går runt med en plastbalja framför ögonen, när han lägger båda händerna på sitt huvud och skrattar, när han förundrat snurrar på snurrstolen, när han studerar en penna i flera minuter. 

Så tänker jag på om hans hjärna ser ut som barns hjärnor ska se ut (ni vet vad jag menar).  I några dagar efter förra läkarbesöket kände jag mig övertygad om att Benjamin har någon slags utvecklingsstörning. På ett sätt var det faktiskt riktigt skönt! Då kunde jag släppa tankarna på om. Jag kunde använda Benjamins egna måttstock och glädjas över alla fantastiska framsteg som han gjort den senaste tiden och den utveckling som sker hela tiden. Men sedan kom tvivlet tillbaka; han kanske inte är utvecklingsstörd, han kanske bara är väldigt utvecklingsförsenad. Frågan om han är utvecklingsstörd kom tillbaka och med den en ständig värdering av Benjamins beteenden. Jag bytte måttstock och började åter använda den måttstock man använder på barn med normal utveckling. Då blev det svårare att se honom för då tvingas mina tankar in i ett värderade; är det beteendet normal? Gör andra barn så? Finns det andra  barn som heller inte gör det han gör?

En vän till mig som genom egna erfarenheter känner igen mina tankar och funderingar sa nyligen att oron kring och frågorna för Benjamin troligen alltid kommer att finnas hos mig. 

Det tänker jag ofta på. Att oron och frågorna finns där. Hela tiden! Det är en livslång nöd. För att leva med ett barn som troligen kommer att behöva särskilt stöd är verkligen en nöd.

Nåd och nöd. Hela livet. Eller "Livsnåden och livsnöden" för att citera en känd författare;)

Och föresten- tack för tipset Magdalena. Du är klok. Det ska jag ta med mig nästa gång jag får skrivkramp.