Drömmen har blivit verklighet!!!

Schh! 

Jag vågar inte prata så högt. Jag är nämligen rädd att jag ska väckas ur min dröm. Rädd att det ska vara något övergående, något som förvinner och  flyr iväg så som bara drömmar kan göra.

Det har ju hänt tidigare. Att verkligheten visade sig vara en dröm. Att de ansatser att äta som Benjamin gjort aldrig upprepades. Kommer ni ihåg?

Den 25 oktober förra året var det en bit palsternacka, den 23 november förra året var det ostbågar, den 26 mars var det ett pommes strips, ostbåge och ölkorv och vid några tillfällen i våras var det med hjälp av nappen.

Jag underdriver inte när jag säger att detta är det enda ätbara som Benjamin frivilligt stoppat i sin mun i hela sitt snart 2 år långa liv.

Tills idag mina vänner. Tills idag!

Drömmen har pågått sedan imorse... Jag väcktes av den härliga nyheten att Benjamin haft både en, två och tre ostbågar i munnen under frukosten. Senare under dagen fick jag se miraklet med egna ögon. Det var vid eftermiddagskaffet (för övrigt den enda riktigt fasta rutinen vi har i detta huset - eftermiddagskaffet vid tre-tiden). Eftersom vi hade spontanbesök rotade vi fram chokladwafers ur gömmorna.

Jag njöt av kaffet, chokladwafers och sällskapet. Var upptagen i samtal på min högra sida så jag såg inte vad som hände på min vänstra sida.

Det var som om världen stannade när jag vände mig om och fick se vad som pågick. Tårarna började rinna och jag fick hålla för munnen för att inte släppa fram gråten ljudligt. Ville inte störa det vackra som höll på att hända.

"Varför gråter du mamma?" frågade storasyster.
"Jag gråter för att jag är glad Frida. Jag är glad för att Benjamin äter. Jag gråter för att jag är glad!"

Där satt nämligen Benjamin och slickade på chokladen! Det var definitivt inget misstag, ingen tillfällighet. Han slickade om och om igen, undersökte kexet och chokladen med läpparna och tungan. Inte nog med detta. På kvällen visade Benjamin uppenbart intresse för både ost, majs, kidneybönor och tacobröd. Men då åkte det som vanligt i golvet ganska snart;)

Idag har det alltså hänt. På riktigt. Måndagen 13 augusti 2012. Benjamin smakar på mat! Två gånger lossade bitar av choklaswafers respektive ost och hamnade i hans mun. Då kväljdes han, men kräktes inte. I övrigt kom inga bitar i munnen, han tuggade inget och svalde inget. Men han smakade! Han åt!

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag börjar bli trött. Men innan jag kryper ner i min säng ska jag som vanligt titta på mina små underverk som sover gott i sina sängar. Klappa dem på huvudet och stoppa om dem. Jag ska stanna en stund extra vid Benjamins säng. Jag ska stanna och be en bön att det inte är en dröm. Att det fortsätter imorgon och dagen efter det och dagen efter det och så vidare tills minnet av denna dagen förbleknat och vi inte längre kommer ihåg hur det är att ha ett barn som inte äter.

God natt!