En lång men ändå för kort dag.

Ge mig några timmar till! Ett par, tre stycken räcker gott! Jag har en del att skriva om nämligen men just nu känns det inte som tiden räcker till. (Konstigt egentligen - att tiden inte skulle räcka till.... Tid är ju det enda som aldrig upphör att komma, varje dag, timme och sekund - den kommer ju hela tiden till oss!)

Nå, just nu räcker den inte till i alla fall. Tiden. Inte till att både skriva och sova när timmen redan är sen. Och eftersom sova trots allt är mer viktigt än att skriva så får det  bli ett kort inlägg. Jag vill bara skriva litegrann om allt det jag skulle vilja skriva mycket om i kväll...

Jag vill skriva om Benjamin och förskolan. Om inskolningen som är klar redan efter andra dagen. Om hur det gick vid maten (katastrof) och om hur det kändes att se honom pinna iväg med en fröken som hade honom i ena handen och en fruktskål i den andra. (Vi ska bjuda på isglass idag - har han smakat det?)

Jag vill skriva om mötet hos psykologen.Om hur det inte riktigt blev som jag skrev om igår men inte blev så tokigt ändå. Om hur rätt det kändes att ha en psykologkontakt som bas. För när det gäller Benjamin så är det mycket mer psykologi än medicin som krävs för att förstå honom. Om förhoppningarna att psykologen kan hjälpa oss att få till en helhetsperspektiv på Benjamin och maten och utvecklingen.

Jag vill skriva om lilla Stina, jämngammal med Benjamin, som slängde knappen igår. Knappen som fram till i somras var hennes enda sätt att få i sig näring. Om Stinas mamma som läste denna blogg i vintras och som vågat ta det mycket modiga steget att sluta sondmata och lämna över ansvaret till sin bevisligen högst kapabla dotter. Stina är ännu ett bevis på att sjukvården i Sverige har mycket kvar att lära om sondberoende och sondavvänjning.

Jag vill skriva om biten från Digestivekexet som under kvällsmaten lossnade och hamnade i Benjamins mun. Om den allra första biten mat i munnen utan att Benjamin samtidigt höll i den. Om hur han kväljdes och kväljdes och till slut kräktes för att strax efteråt åter nosa på kexet. Om hur vi förutan kontakten med Notube hade förfärats över kväljningarna och kräket för ärligt talat såg det inte särskilt behagligt ut. Men det är helt adekvata reaktioner från en liten man som aldrig förr haft den konsistensen i munnen. Det är ännu väldigt litet steg för mänskligheten men ett väldigt stort steg för Benjaminimalimaten.

Nu har det gått flera minutrar och jag ser fram mot nattens alla återstående minutrar som, om Jesus dröjer, kommer att komma allt medan jag sover min välbehövliga sömn.