Tänder hit och tänder dit...

Det var vid frukosten häromdagen som jag fick för mig att kolla om det var fler tänder på gång för Lillasyster. Kanske var det tandsprickning som orsakat den senaste tiden gnäll och gråt? Jo men visst! Fyra nya tänder på gång i överkäken och i underkäken hade en liten tand tittat ut bredvid de två som funnits där ett tag. Fem nya tänder på samma gång! Då kan man väl få vara lite kinkig;)

Vid tandborstningen några minuter senare fick jag för mig att kolla om det fanns några lösa tänder hos Storasyster. Och minsann - de små mjölktänderna därnere, de som precis fått sällskap hos Lillasyster, de var nu lösa på Storasyster. Den ena var faktiskt väldigt lös. Nu vickar hon så ofta hon kommer åt och jag för min del kan nästan känna i min egen kropp, känslan av att ha en lös tand att vicka på.

Jag blev alldeles upprymd och fick lust att både skratta och gråta på en och samma gång. Mjölktänder som kommer och mjölktänder som försvinner... Än en gång blev jag påmind om hur livet pågår mitt framför mina ögon. Alldeles nyss var det ju Storasyster som fick sina första tänder. Och nu ska hon tappa dom. Hon håller på att bli stor (och ägnar just nu mycket tid åt att fundera på hur tandfen ska komma in i vårt hus den dagen som hon tappar sin första tand) precis som Lillasyster också håller på att bli stor.

Senare samma dag räknade jag Benjamins tänder. Bara det att jag fick komma åt att räkna dem är faktiskt inte alls självklart. Länge hade vi ingen aning om hur många tänder han hade, än mindre kom vi åt att borsta dem. Jag räknade till 16 tänder vilket är precis som det ska.(Och vad gäller tandborstningen så är den inte mer krånglig än för många andra barn i samma ålder.)

Osökt kommer jag in på någon som i sammanhanget är mycket mer intressant att berätta. Benjamin har börjat använda sina tänder! Han biter i mat. Havreringar, knäckebröd, skorpor, majskrokar. Han biter så det knakar och knastrar och munnen fylls av smulor. Han är noga med att spotta ur alla smulorna men han kräks inte. Och han är inte nämnvärt bekymrad. Tvärtom gör han det om och om igen. Han tycker det är roligt. Och jag tycker att det är roligt. Vi leker tillsammans men jag tror att han är lika medveten som jag om att det mitt i leken ryms ett stort allvar.

Själv har jag, apropå tänder, lyckats skapa en ny vana i mitt liv. Efter att i många år haft en slags ambition om att använda tandtråd åtminstone lite då och då (men så gott som aldrig gjort det) är nu borstningen med mellanrumsborsten nästan lika självklar som den vanliga tandborstningen. Det är jag väldigt stolt och nöjd med (och för alla er som forfarande dras med dåligt samvete över den där tandtråden som bara ligger och samlar damm kan jag rekommendera att prova en mellanrumsborste. Mycket smidigare!)