Den som gapar efter mycket...

Benjamin och hans systrar var lite sjuka i början av veckan. Förkylningar och lite stök i magen. När man är sjuk har man ju sällan någon vidare värst bra aptit och matintaget hade varit snålt för alla tre under några dagar. Så är det bara!

Men idag hade det tydligen vänt för Benjamin vad gäller aptiten. Jag hade varit borta under dagen då Benjamin hade gjort slut på en hel påse med 5 dl av den sorten med lite för hög kopparhalt. Sedan slukade han 2 dl av den sorten med lite för hög halt av mangan. Vid kvällsmat hade han alltså fått i sig hela 7 dl. Mer än väl tillräckligt! Men matintaget under dagen hade gjort mig både glad och ivrig så jag hade hällt upp en flaska till med 2 dl av en av sorterna som innehåller lite för mycket bly.

Eftersom Bosse skulle vara borta på kvällen var det jag som hade kvällspasset. Jag brukar passa på att låta barnen bada sådana kvällar. Det är praktiskt för man vet liksom var man har dem då... Dessutom gillar dom att bada alla tre. Det är en ren fröjd att se dom leka i badkaret. Storasyster lekte djursjukhus med plastgrodorna. Lillasyster och Benjamin övade sig i att dricka badvatten ur mugg. (Det går bäst för lillasyster kan jag ju tillägga.)

Benjamin var tröttast så han fick komma först upp från badet. Medan jag smorde in hans molluskelbeklädda kropp gav jag honom flaskan för att se om han möjligen ville ha mer. Det ville han! Han fick ligga en lång stund på skötbordet klunka i sig. Ju mer han klunkade desto gladare blev jag. (Jag blir alltid glad när Benjamin dricker. Det fanns en tid när han knappt gjorde det... men idag blev jag nästan upprymd när han närmade sig 8 dl på en dag...) Bebisar har för övrigt en förmåga som försvinner med tiden, nämligen att ligga på rygg och dricka samtidigt. Det kan Benjamin fortfarande.

När jag hjälpte honom att sätta sig upp hann jag tänka tanken att ta det försiktigt eftersom han ätit så mycket. Mer hann jag inte tänka förrän han hulkade till. Och sedan kom det.... Som en fontän sprutade maten ur honom. Det blev alldeles tyst. Så ännu en kaskad. Innan Benjamin börjar gråta...

Några sekunder och dagens matintag har halverats. Jag blir handlingsförlamad och står alldeles stilla en lång stund. Dels för att avvakta ännu mer och dels för att jag inte vet var och hur jag ska börja. Det är kräk överallt. Kräk på Benjamin som jag fortfarande håller ett stadigt tag om. Kräk på skötbordet som han ju fortfarande sitter på. Kräk på pyamasen, på handduken. Kräk på mig. Hela mig. Allt från inneskor till underkläder. Kräk på blöjförrådet, på blöjpåsen, på golvet, på badrumsmattorna, på väggen, på duschdraperiet, på pottan och framför allt kräk på golvet.

Doften av kräk gör mig lätt illamående och jag stänger av alla känslor och låter en mycket handlingsinriktad och praktiskt del av mig själv ta över i kaoset. Men var ska jag börja?

Storasyter uppfattade att detta var ett kräk utöver det vanliga. Hon märker mina dilemma, kliver upp ur badet, ber om ett par stumpor (så att hon kan kliva i kräket) och börjar hjältemodigt att torka bort det värsta så att jag kan klä av och sätta ner Benjamin i badet igen. Klä av mig själv, fylla en tvättmaskin och ta fram en ren handduk till lillasyster som uppenbarligen tröttnat på att vara ensam i badet.

Till slut kom de i säng i alla fall alla tre. Trötta, rena, torra och mätta(!) Först efteråt lade jag märke till att jag fullföljde resten av nattningen i bara underkläderna;)

Hur blev det såhär? Vad var det som hände? Varför kunde jag inte nöja mig med att vid kvällsmat konstatera att Benjamin ätit bra idag. Varför hällde jag överhuvudtaget upp en flaska till? Varför erbjöd jag honom den  liggandes på rygg? (Det fanns en tid då jag tyckte att ryggläge fungerade bäst för Benjamin eftersom Laryngomalacin till viss del var lägesberoende men det var ju två år sedan den försvann)

Vad är det som gör att vi föräldrar -jag är nämligen övertygad om att jag inte är ensam - lite för ofta vill att våra barn ska äta lite till. Det gäller inte bara vi som har barn som faktiskt har ätsvårigheter. Det gäller också friska barn.  Jag vet för jag har två sådana barn och jag gör det där också; "Bara en sked till.. En till mamma, en till pappa. Oj här kommer ett flygplan... in i munnen med det!"

Varför slår min tävlingsinstinkt till med full kraft? Det är väl ingen tävling heller? Eller vinner jag kanske något fint pris om Benjamin äter 9 dl på en dag? I så fall är jag lååångt ifrån det priset idag.

Den som gapar efter mycket...