Modiga föräldrar

Jag är med i en grupp på facebook som heter knapphålet. Ett namn som vid första anblicken kanske leder tankarna till sådana hål som finns på kläder. Men namnet syftar till hål som finns på människor. Hål där det sitter eller har suttit en knapp genom vilken det lilla barnet får eller fått sin mat. Gruppen är till för oss som tror eller vill tro att våra barn kan äta själva och av fri vilja.

Just nu haglar inläggen i gruppen. Det är nämligen två barn vars föräldrar tagit det modiga beslutet att prova sondavvänjning. De sondar mindre och vet ni vad... barnen äter mer!!!

Inte mycket. Det handlar till exempel om 16 corn flakes. Men vi 47 medlemmar i denna gruppen vet att 16 corn flakes är helt fantastiskt! För att inte tala om 3 dl gröt. Tre deciliter!!! Det låter kanske enkelt det här med sondavvänjning men det är det sannerligen inte. Att sluta sondmata sitt barn är så grymt modigt. Och mod - det vet ni - är inte att inte vara rädd utan att göra något trots man är rädd.

Förutom att vi delar tips och erfarenheter så är det just nu många inlägg i stil med:"Heja er!", "Lycka till!" och "Kämpa på!" Jag har skrivit flera sådana inlägg. För jag hejar verkligen på dessa barn och deras föräldrar. Jag önskar dem lycka till och vet att de måste kämpa på. Det är ett maraton i tålamod och de kommer att gå igenom stunder av tvivel och förtvivlan. Men jag tror att de kommer att lyckas. Jag vill tro att varken Alve och Julia har kvar sin knapp när sommaren kommer! Då äter dom glass och smultron som alla andra barn. (Alla barn äter väl glass;)

Men mitt i glädjen över de andra så finns ett litet stråk av sorgsenhet, ja, kanske rent av lite avundsjuka. Varför började inte Benjamin att äta när vi slutade sondmata? Och när kommer han börja... jag har faktiskt svårt att tro att det blir vare sig glass eller smultron denna sommaren heller. Men ok, vi gör ett försök; "Heja Benjamin!"