Läkarbesöket

Benjamin stod mest vid dörren och ropade "Dä" (där) vilket sannolikt betydde att han ville tillbaka till rutschkanan i väntrummet. Lillasyster visade tecknet för sova och var allmänt klängig.

Läkaren var lite konfunderad precis i början när han var osäker på vilket av barnen som egentligen var Benjamin och om de var tvillingar;)

I övrigt gick mötet med läkaren från småbarnsteamet bra. Läkaren var tydlig med att han såg ätstörningen och utvecklingen som två spår vad gäller insatser. Det var positivt! Vad gäller ätstörningen var han uppriktig med att det inte fanns adekvat hjälp att få i vår region och såg en remiss till Folke Bernadottehemmet mest som en formalitet att klara av.

När det gäller utvecklingen så kommer vi förutom läkaren även träffa logoped, psykolog och pedagog också under våren. Eventuellt en arbetsterapeut också. Och kanske sjukgymnast. Dessa kommer sedan tillsammans diskutera hur de uppfattat situationen och komma fram till någon slags gemensam plan för uppföljning.

Jag är tillfreds med denna insats. Jag är glad för att få professionella bedömningar. Jag har vänner som tänker annorlunda. Som tycker att både barn och föräldrar ska få vara ifred och inte behöva utsättas för bedömningar och granskningar och kanske även diagnoser. Som menar att det kommer visa sig vilka eventuella särskilda behov som finns och att man kan ta ställning till det då. Som menar att en diagnos kan leda till med skada än nytta.

Så tycker inte jag. Jag tycker det känns skönt att bli tagen på allvar i våra frågeställningar. Jag tror inte att en eventuell diagnos kommer att tvinga in Benjamin i ett fack. Jag hoppas däremot att denna utredning kan bli ett stöd för oss att ge Benjamin de bästa förutsättningar att bli en trygg pojke med god självkänsla och gott självförtroende. Oavsett om det landar i en diagnos eller inte.