Jag satt där framför datorn på jobbet, tittade ut genom fönstret och log. En varm känsla av glädje och tacksamhet omfamnade mig när jag lyssnade på signalerna.
Det var exakt 2,5 år sedan. Första måndagen i september kl 15.00 klev jag ur bilen från BB med Benjamin i famnen. Signalerna ljöd. Sju sekunder långa signaler med fjorton sekunders tystnad emellan... Jag var hemma igen - med en liten son. En liten Benjamin. Tänk att han finns! Tänk att han finns hos oss!
Viktigt meddelande till allmänheten: Benjamin finns!
Vilken underbar och härlig förmåga du har att fånga guldkornsögonblicken!
SvaraRaderaOch det är så sant, det du skriver - mitt i allt det jobbiga, oroliga, svåra, ovissa och mitt bland alla varför, finns också ett stort TACK - tack till dig för den påminnelsen!
Kram
Christina
Och tack till dig för din kommentar!
RaderaJag hade ett missfall för ett antal år sedan. Näst efter sorgen över ett förlorat barn var just tacksamheten den känslan som var starkast. Efter ett tag ebbade sorgen ut men känslan av tacksamhet fanns kvar!
Ljuset lyser i mörkret!