Tänder hit och tänder dit...

Det var vid frukosten häromdagen som jag fick för mig att kolla om det var fler tänder på gång för Lillasyster. Kanske var det tandsprickning som orsakat den senaste tiden gnäll och gråt? Jo men visst! Fyra nya tänder på gång i överkäken och i underkäken hade en liten tand tittat ut bredvid de två som funnits där ett tag. Fem nya tänder på samma gång! Då kan man väl få vara lite kinkig;)

Vid tandborstningen några minuter senare fick jag för mig att kolla om det fanns några lösa tänder hos Storasyster. Och minsann - de små mjölktänderna därnere, de som precis fått sällskap hos Lillasyster, de var nu lösa på Storasyster. Den ena var faktiskt väldigt lös. Nu vickar hon så ofta hon kommer åt och jag för min del kan nästan känna i min egen kropp, känslan av att ha en lös tand att vicka på.

Jag blev alldeles upprymd och fick lust att både skratta och gråta på en och samma gång. Mjölktänder som kommer och mjölktänder som försvinner... Än en gång blev jag påmind om hur livet pågår mitt framför mina ögon. Alldeles nyss var det ju Storasyster som fick sina första tänder. Och nu ska hon tappa dom. Hon håller på att bli stor (och ägnar just nu mycket tid åt att fundera på hur tandfen ska komma in i vårt hus den dagen som hon tappar sin första tand) precis som Lillasyster också håller på att bli stor.

Senare samma dag räknade jag Benjamins tänder. Bara det att jag fick komma åt att räkna dem är faktiskt inte alls självklart. Länge hade vi ingen aning om hur många tänder han hade, än mindre kom vi åt att borsta dem. Jag räknade till 16 tänder vilket är precis som det ska.(Och vad gäller tandborstningen så är den inte mer krånglig än för många andra barn i samma ålder.)

Osökt kommer jag in på någon som i sammanhanget är mycket mer intressant att berätta. Benjamin har börjat använda sina tänder! Han biter i mat. Havreringar, knäckebröd, skorpor, majskrokar. Han biter så det knakar och knastrar och munnen fylls av smulor. Han är noga med att spotta ur alla smulorna men han kräks inte. Och han är inte nämnvärt bekymrad. Tvärtom gör han det om och om igen. Han tycker det är roligt. Och jag tycker att det är roligt. Vi leker tillsammans men jag tror att han är lika medveten som jag om att det mitt i leken ryms ett stort allvar.

Själv har jag, apropå tänder, lyckats skapa en ny vana i mitt liv. Efter att i många år haft en slags ambition om att använda tandtråd åtminstone lite då och då (men så gott som aldrig gjort det) är nu borstningen med mellanrumsborsten nästan lika självklar som den vanliga tandborstningen. Det är jag väldigt stolt och nöjd med (och för alla er som forfarande dras med dåligt samvete över den där tandtråden som bara ligger och samlar damm kan jag rekommendera att prova en mellanrumsborste. Mycket smidigare!)

Nu är glada julen slut, slut, slut.

I lördags var det julgransplundring. Först bakade vi ut den sista pepparkaksdegen och drack upp den sista glöggen tillsammans med de sista lussebullarna. (Alla utom Benjamin förstås. Han får oss att påminnas om att julen faktiskt inte handlar om mat!)

Sen dansade vi runt granen innan vi klädde av den och kastade ut den i kylan. Men han kommer igen, vår gamle vän, för det har han ju lovat.

Tills dess gläds jag av minnen från julen och njuter av bilder på tomten och hans allra sötaste små nissar!

Benjamin skrattade högt när han såg vad som fanns i paketet!

En morgontur i pyamas, inte ens julgranen har vaknat ännu...

Oväntad men uppskattad julklapp inköpt på second-hand. Det gillar jag!

En sista dans innan julgranen kastas ut!

Gott nytt år!

Det har visst blivit ett nytt år...  2013. Säger dom som vet. Våra planer för nyårsafton försvann en efter en på grund av egna och andras sjuka barn och deras trötta föräldrar. När det dessutom regnade oavbrutet i tre dygn blev jag extra trött. Jag gick faktiskt och la mig vid 10-tiden på nyårsaftonen. Och tänk- det blev ett nytt år trots att jag inte märkte det! "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Att det blivit ett nytt år märks i alla fall på vår nya årsplan som hänger på väggen i köket. Så gott som alla 365 rutorna på den 50 x 70 centimeter stora årsplanen är tomma. Storasyster har visserligen noggrant fyllt i de viktigaste dagarna: "Klara 1", "Benjamin 3" och "Frida 6", i övrigt är det tomt. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Jag gillar årsplanen, vi har haft en likadan i flera år nu. Jag gillar att varje dag bara är en liten ruta. Lagom att fylla i en, eller kanske två saker per dag. För att påminnas om att det är ungefär det man hinner. Jag gillar att ha alla dagar på ett ställe. För att påminnas om att ett år går ganska fort. Eller påminnas om att det kommer fler dagar när jag blir stressad över det jag inte hinner med (och det är inte lite det!) "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Det händer emellanåt att jag bara står och tittar på årsplanen. Det som vi kallar tid. Jag tittar för att få grepp över dagarna, veckorna och månaderna som rusar fram. Jag tittar för att få överblick över dagarna (och livet i dem). Minnas dagar som gått och se fram mot dagar som kommer. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Men nu är ju nästan alla rutor fortfarande tomma så det är inte mycket att se på... Det är tomt! Inga läkarbesök. Inga viktkontroller. Ingen Bvc. Ingen mer träff med psykologen. Inga besök hos logopeden. Ingen kallelse till småbarnsteamet. Ingen remiss till Folke Bernadotthemmet. Tomt på tider. (Men ändå fullt upp - tro inte annat;) Det ska bli intressant att se vilka tider av den här karaktären jag kommer att se tillbaka på när jag rullar ihop årsplanen för 2013 för att sätta upp årsplanen för 2014. Och framför allt intressant vad dessa tider kommer att föra med sig. Den som lever får se. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Gott nytt år!

Julmaten

Det var inte mitt fel att Benjamin hade svårt att äta när han var liten. Det är inte mitt fel att han fortfarande inte äter fast föda. Jag vet det. Det är inte mitt fel! Men jag kan ändå inte låta bli att le och stolt påpeka att lillasyster, 11 månader, minsann äter hon. Jag upphör inte att förvånas, fascineras och glädjas åt hennes matlust. Åt det fullkomligt naturliga sätt som barn upptäcker världen - genom att stoppa den i munnen.

Benjamins ovilja att smaka på mat framstår i ljuset av lillasysters matlust som så fullständigt onaturlig som den faktiskt är.

Jag blir glad, liksom upprymd när jag ser henne mumsa i sig läckerheter från julbordet och berättar gärna för alla som vill lyssna att hon faktiskt äter både brysselkål och Janssons!

(Och jag vill gärna berätta, för att övertyga mig själv, och  någon som eventuellt tvivlar, om att det faktiskt inte är mitt fel att Benjamin inte äter. Om det vore det så skulle ju lillasyster i rimlighetens namn inte heller äta...)

Storasyster, 5 år, äter också. Men absolut inte brysselkål och Janssons! Hon är en riktig liten gottegris, hennes ögon som lyser som solen när det vankas sötsaker. Hon har inga problem med att äta både lussekatt, pepparkaka, mandelkaka, fruktkaka, bondkaka samt alla sorters choklad och julgodis vid ett och samma tillfälle.

Benjamin har varken ätit brysselkål eller Janssons i jul. Inget annat heller för den delen. Men han roar sig ändå vid matbordet. Se här:

För säkerhets skull bör jag väl tillägga att snapsglaset redan var tömt när Benjamin fick det.

Två små sjuka....

I mellandagarna blev först Benjamin och sedan lillasyster sjuka. Febriga och hostiga. Trötta och eländiga. Ledsna och ynkliga. 

När jag tänker tillbaka på den gångna hösten så kan jag bara minnas att Benjamin varit sjuk en enda gång innan. Det är stor skillnad det om man jämför med förra vintern då det kändes som Benjamin var sjuk var och varannan vecka. Eller vintern 2011 då Benjamin var inlagd med RS-virus två gånger.

Idag har de i alla fall piggnat till båda två. Benjamin har varit på förskolan igen och lillasyster tyckte väl att hon hade vilat färdigt efter några dagar med feber och ville absolut inte sova på eftermiddagen. Storasyster är på semester hos mormor och morfar ett par dagar. Själv funderar jag på vart det gamla året tog vägen. På nyårsafton gick jag och la mig klockan 22. Det var nog det klokaste, men inte det roligaste,  jag kunde göra.

Funderingar på Benjamins namnsdag

Tack för  era kommentarer under året! Ni ska veta att jag uppskattar dem! Verkligen! Även om jag alltför sällan svarar tillbaka. Jag funderar ibland på om skulle fortsätta skriva om det inte vore för det gensvar jag får.

Ofta får jag kommentarer som går rakt in i hjärtat. Som gläder, värmer och berör. Ibland händer det att jag får kommentarer som är lite mer svårsmälta.

En sådan kommentar fick jag via facebook på mitt inlägg innan jul. Genom ett missförstånd hade en läsare uppfattat min text och bilden på de två vågskålarna som en "...inbjudan till att förväxla värdet/existensen med förmågan/avvikelsen". Den kommentaren fick mig att tänka. Först tänkte jag mest hur mitt inlägg kunde uppfattas på det viset? Jag tror ju att en människas värde ligger just i det att hon finns till, oberoende av förmågor och prestationer.

När vi så småningom rett ut missförståndet fortsatte mina tankar, fast nu på ett annat plan och egentligen frikopplat till själva kommentaren. Jag vill rannsaka mig själv: Finns det saker jag gör, säger, skriver som bottnar i tanken att människans värde faktiskt beror på hennes förmåga, prestation? I så fall vill jag veta det för att kunna ändra det. Jag vill att mina handlingsmönster reflekterar det jag tror på; ett orubbligt människovärde. Jag anar att det är ett livsprojekt....    

  
Jo, klart jag vill att Benjamin ska kunna äta. Klart jag vill att  han ska vara en kille med förmågor och begåvningar. Men jag vill inte att Benjamin ska vara någon annan än precis den han är - Benjamin! 

Som har namnsdag idag!

Namnsdagsbarnet själv har för övrigt blivit förkyld. Han snorar och har feber och... kräks!

God Jul!

Benjamin och hans systrar önskar alla läsare en riktigt god jul!

De två vågskålarna

Först var det det här med maten, att Benjamin inte äter. Sedan kom det här med utvecklingen, att Benjamin inte riktigt hänger med i utvecklingen. Två områden som jag (vilket ni vet...) under hela Benjamins liv av och till känt oro, frustration och rädsla inför och haft många funderingar över.

Det är som en sådan där gammeldags våg med två vågskålar. Är det mycket fokus på det ena så blir det andra lite lättare.

Just nu, så här några dagar inför julen - den stora ätandets högtid (hoppas att ni kan läsa in mina ironiska undertoner) väger det här med Benjamin och maten mycket lätt.

Det beror på att den andra vågskålen har blivit desto tyngre!

Benjamins utvecklingsförsening blir oss nämligen allt tydligare. De senaste dagarna har känslan krupit närmare. En känsla som sakta men säkert håller på att landa i en visshet. En känsla av att det inte bara handlar om en utvecklingsförsening vilket i så fall skulle innebära att Benjamin kommer att ta igen, komma ikapp. En känsla av att det är något mer, något annat. Som Benjamin inte kommer att ta igen. Någon form av utvecklingsstörning alltså.

Denna vågskål tynger ner allt mer och lyfter upp den andra vågskålen. Att Benjamin inte äter. Det väger lätt!

Långsamhetens lov!

För fyra månader sedan vågade Benjamin föra mat till munnen!

För en månad sedan vågade han ha mat mellan läpparna utan att hålla i den med händerna med händerna!

Idag, på sin dopdag, vågade Benjamin för första gången ha mat inne i munnen! Närmare bestämt en hel centimeter "pommes pinnes" som han hade inne i munnen uppemot en halv minut - med stängd mun!

Han tuggade inte - det vet han ju inte hur man gör. Han svalde inte heller - han har ju hittills bara svalt flytande föda. Men han kräktes inte heller, och såg inte ut att tycka det var alltför obehagligt.

Det går inte snabbt. Det går snarare väldigt långsamt. Här skulle det kunna vara på sin plats med en klok och tänkvärd reflektion över långsamhetens lov. Med en hänvisning till boken med samma titel:

"Vem hinner egentligen njuta av livet? Vad händer med den som alltid tvingar sig att vara effektiv eller nyttig? Varför pratar så många om sin längtan efter långsamhet för att i nästa sekund jaga vidare genom livet?"

Men den reflektionen får ni stå för själva. För själv är jag just nu bara irriterad på den oändligt långsamma långsamheten när det gäller Benjamin och maten.

Barnkalas!

Storasyster har fyllt 5 år och haft både vuxen- och barnkalas. Kalas handlar en del om att äta gott och när man är 5 år - också om att äta rätt Och då menar jag inte näringsriktigt rätt utan rätt till färg och form. Jag och Frida har de senaste veckorna hållit till i köket och bakat; prinsesstårta, chokladtårta, rulltårta, lussekatter, och vaniljbullar. När vi inte bakat har vi pysslat; marsipanrosor, rosa maränger, chokladbollar rullade i rosa glitterströssel och godispåsar...

Benjamin har också varit med i köket. Kletet kring munnen, bör jag dock tillägga, är inte han själv skyldig till. Det har hans envisa mamma kletat dit i ännu ett lönlöst försök...

Det har varit roligt att baka och pyssla. Det absolut roligaste är ändå att diska efteråt (tycker Benjamin alltså, inte jag...) Att få leka med vatten är så roligt att han skrattar högt!

 Vi är mycket stolta och nöjda med resultaten och glada över kalasen!

På bankalaset idag fick de små prinsessorna dekorera sin rulltårtebit själva med spritsad grädde, marsipanrosor, mash-mallows, gelehallon och rosa-vita sockerkulor. Vindruvor och banan fanns också som alternativ men de fick lillasyster äta upp efteråt för de i princip var orörda..

Alla njöt av godsakerna med god aptit. Alla utom Benjamin... Hans kost har idag bestått av Enfamil. Kolhydraterna i Enfamil utgörs av gelatiniserad risstärkelse speciellt behandlad för att minska/stoppa kräkningar. Detta sker genom att risstärkelsen tjocknar i magens sura pH-miljö. För Benjamin är förkyld, hostar och ... kräks!