Julmaten

Det var inte mitt fel att Benjamin hade svårt att äta när han var liten. Det är inte mitt fel att han fortfarande inte äter fast föda. Jag vet det. Det är inte mitt fel! Men jag kan ändå inte låta bli att le och stolt påpeka att lillasyster, 11 månader, minsann äter hon. Jag upphör inte att förvånas, fascineras och glädjas åt hennes matlust. Åt det fullkomligt naturliga sätt som barn upptäcker världen - genom att stoppa den i munnen.

Benjamins ovilja att smaka på mat framstår i ljuset av lillasysters matlust som så fullständigt onaturlig som den faktiskt är.

Jag blir glad, liksom upprymd när jag ser henne mumsa i sig läckerheter från julbordet och berättar gärna för alla som vill lyssna att hon faktiskt äter både brysselkål och Janssons!

(Och jag vill gärna berätta, för att övertyga mig själv, och  någon som eventuellt tvivlar, om att det faktiskt inte är mitt fel att Benjamin inte äter. Om det vore det så skulle ju lillasyster i rimlighetens namn inte heller äta...)

Storasyster, 5 år, äter också. Men absolut inte brysselkål och Janssons! Hon är en riktig liten gottegris, hennes ögon som lyser som solen när det vankas sötsaker. Hon har inga problem med att äta både lussekatt, pepparkaka, mandelkaka, fruktkaka, bondkaka samt alla sorters choklad och julgodis vid ett och samma tillfälle.

Benjamin har varken ätit brysselkål eller Janssons i jul. Inget annat heller för den delen. Men han roar sig ändå vid matbordet. Se här:

För säkerhets skull bör jag väl tillägga att snapsglaset redan var tömt när Benjamin fick det.