Ok, jag erkänner! Jag är lite besviken... Julfirandet kom och gick och lämnade inte ett spår av förändring efter sig vad gäller Benjamins ätande. Bara en tvättkorg full av nerkladdade kläder.
Vi drog ner på flaskan i julhelgen. Inte som vid förra försöket med flaskavvänjning men ändå, han fick mindre än vanligt och framför allt lät vi det gå lång tid mellan målen. Vid våra gemensamma måltider med som mest 15 personer runt matbordet var det ibland upp mot 6 timmar sedan Benjamin hade ätit senast. Men som sagt, helt utan påverkan på hans beteende gentemot mat...
Förutom många härliga bilder av gemenskap, skratt och glädje är det några andra bilder som har etsat sig fast i mitt minne av julen:
Att alla barn är mer eller mindre kladdiga efter en måltid. Men skillnaden mellan Benjamin och hans jämnåriga kusiner är att de är kladdiga i ansiktet och runt munnen. Benjamin är kladdig överallt utom i ansiktet och runt munnen...
Att de jämnåriga kusinerna faktiskt inte längre äter smakportioner, inte längre burkmat, inte ens mosad mat. De får äta vad de vill från julbordet. De äter vanlig mat med tallrik och bestick! Ju längre tiden går desto längre från den normala utvecklingen att äta kommer Benjamin. Den som inte utvecklas står inte stilla, den som inte utvecklas hamnar efter!
Det blev liksom så tydligt i helgen; det är inte så att Benjamin befinner sig i ett tidigare stadium av ätande än jämnåriga. Det är inte så att han håller på att lära sig äta, tar god tid på sig att prova nya smaker och konsistenser. Han äter inte. Alls!
Självklara saker visst! Inget nytt men ändå... saker som gör mig påmind om att Benjamin inte äter. Ett barn som är friskt men inte äter är inte friskt, det är onaturligt! Ska man acceptera det eller ska man inte acceptera det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar