Snurrigt!

På måndagen börjar det bli riktigt jobbigt. Benjamin är ledsen, trött, gråter och har börjat hosta och snora igen. Vi börjar undra varför vi inte får någon respons på våra små rapporter om hur det går. Konstaterar att det verkligen är nu som vi behöver hjälpen och stöttningen som mest.

Jag vaknar tidigt tisdag morgon beredd på en slitsam dag men intet ont anande om vad som komma skulle.. Kollar mailen som hastigaste för att se om det kommit några uppdateringar från Notube under natten. Läkaren där skriver nämligen ofta sent på kvällen eller tidigt på morgonen, något jag kommer att återkomma till.

Fortfarande halvvaken väcks jag bryskt av ett mycket märkligt meddelande, förkortat:

"Ok, this is what I figured out... The choice of drinking tube formula is basically excellent...His weight seems very acceptable to me...Please let me know what your questions are before we close the ticket."

"Close the ticket" kan inte tolkas som något annat än att de vill stänga ärendet. Eh... Va? Jag blir arg, ledsen, besviken, förvirrad. Känner mig lurad och - ja faktiskt - kränkt!

Vi kommer överens om att inte svara i affekt utan vänta tills Bosse kommer hem från jobbet. Hela dagen är ett töcken av känslor, förvirring och frågor:  Vad menar hon? Hur ska jag göra med maten? Hur ska vi svara?

På eftermiddagen får vi iväg ett svar med frågor om hur hon menar och uttryck för vad vi känner och tycker.

För att få tiden att gå promenerar vi till BVC för en viktkontroll; 7400. Nu har han gått ner mer än ett halvt kg. Tillbaka till vikten för 4 månader sedan. Fyra slitsamma månader för att få i gossebarnet tillräckligt med mat. Tanken svindlar när jag inser detta. Det isar i ryggraden när jag föreställer mig den svenska läkarens reaktion. Jag känner mig fysiskt illamående.

Sedan åter en lång väntan på svar medan modet faller, tålamodet brister, hoppfullhet sjunker... Det här kommer inte att fungera! Den värsta känslan, förutom att tänka på sondmatning igen, är känslan av att ha blivit lurad, lurad på 5300 gram och 25 000 kr.

På kvällen kommer äntligen ett långt svar tillbaka där läkaren på notube börjar med att be om ursäkt och skyller på att hon brutit ett revben och är sängliggande. Kan faktiskt inte ens tycka synd om henne....  Sedan en liten utläggning om tänkbara orsaker till att Benjamin väljer att inte äta vanlig mat och ett förslag på ny stategi. Vi återgår till att ge honom flaskan så mycket han vill. Dock ingen förklaring till varför hon skrev det där om att stänga vårt ärende...

Det är med blandade känslor jag tar upp Benjaminimal famnen och låter honom dricka så mycket han vill. Mest av allt känns det skönt och väldigt tillfredsställande. Men efter hand en gnagande känsla av att vi gav upp för tidigt. Det är ju detta vi tror på och som det hela går ut på. När barnen är tillräckligt hungriga så äter de... Benjamin förlorade 200 gram dessa dagar. Det kommer att ta tid att ta igen det. Och om vi ska försöka samma sak igen kommer han tappa ytterligare i vikt. Jag gråter på natten.

I ärlighetens namn är vi rätt besvikna över den här coachningen. Jag hoppas innerligt att vi någon gång kommer att konstatera att vi ändå blev hjälpta och fick stöd. Men så kände vi definitivt inte i tisdags och inte riktigt nu heller. Det känns om läkaren där har alldeles för mycket att göra (varför svarar hon annars så konstiga tider på dygnet?), att hon blandar ihop olika barn, att hon inte har tid att förmedla sin komptens. För den tror vi ändå finns.

Idag gjorde jag för övrigt en spontan grej av en presentation jag hade på jobbet. Fick flera kommentarer efteråt att det var modigt gjort. Är det något jag gör just nu som är modigt så är det att fortsätta tro att Benjamin kommer att klara av att äta tillräckligt mycket på egen hand.

Det är modigt! Men är det klokt???