Dag 7. Lite mat men stora förändringar.

Nu börjar det bli både spännande och jobbigt på riktigt. Låt oss ta det från början...

Igår kväll funderade vi länge och väl på hur vi skulle gå vidare med Benjamin och maten men kom inte riktigt fram till något. Bara det säger ganska mycket på vad detta faktiskt handlar om - man måste gå på magkänslan för stunden! I varje stund! Men för att det ska fungera måste man ha hela tänket klart för sig i huvudet. Så att magkänslan ändå baseras på en genomtänkt teori. I detta fallet är teorin att hunger driver barn att äta.

De senaste 24 timmarna har jag bara gått på magkänslan. Det började redan igår kväll. Precis när jag avslutat mitt inlägg kommer Pappa B med en flaska full med näringsdryck. "Jag ger honom denna nu!"  Jag tittar upp från datorn: "Men vänta lite... jag har just räknat på allt han faktiskt åt idag och mängdmässigt är han nästan uppe i de vanliga 7 dl. Han har dessutom varit pigg och glad och aktiv så varför ska vi egentligen fylla på mer energi nu, när han dessutom sover?" (Att barn kan dricka i sömnen vet alla som kämpar för att få sina barn att gå upp i vikt;)

Vi bestämde att jag skulle ha flaskan till hands under natten om han skulle vakna och vara orolig. Det gjorde han inte. Sov som en stock!

Vid frukosten i morse erbjöds Benjamin bara vanlig mat och näringsdryck i mugg vilket resulterade i ingen frukost alls. Precis innan det var dags att gå till förskolan fick han lite blåbärskräm med mjölk. På förskolan var det utvecklingssamtal och vi berättade om matsituationen. Vi lämnade några Varma koppen och en avklippt mugg men gav dem i övrigt fria händer.

På vägen hem från förskolan var jag i affären och handlade: Varma koppen, Kelda-soppor och juicer i mängder. Det kändes spännande igen att handla till Benjamin. Lite som när vi drog sonden för snart 2 år sedan och handlade all möjlig och omöjlig plockmat att göra play-picknicks med.

Väl hemma sov jag och Lillasyster i två timmar. Efter den välbehövliga middagsvilan gjorde jag en matsäck och gick för att hämta Storasyster och Benjamin på förskolan. Ironiskt nog höll jag helt på att glömma mat till Benjamin, men packade i sista stund ner en flaska med potatismos-soppa från gårdagen.

Förskollärarna hade varit modiga! De hade resonera lite och tänkt att det är lika bra att Benjamin lär sig att det inte finns någon flaska där. De hade alltså erbjudit näringsdryck ur mugg till lunch vilket resulterade i ingen lunch alls.

På hemvägen stannade vi i parken. Vi flickor njöt av matsäcken och jag köpta kaffe och glass. Benjamin gick. Med en morot i handen som ibland var i munnen. Han gick och gick, långt bort från oss. Så långt bort att jag noterade att kvinnan som rastade hunden lika långt borta undrade om han var bortsprungen.... Energin var det inget fel på. Han höll igång hela eftermiddagen och promenerade dessutom nästan hela vägen hem. Som en duracell-kanin! Jag gav honom ingen mat. Mer än moroten.

När vi hade några hundra meter hem tog jag upp honom i vagnen och gav honom en halväten tunnbrödsrulle som var kvar efter vår matsäck. Då stoppade han den genast i munnen. Där satt han sen och gnagde och gnagde. Pyttepyttebett. Tunnbrödsrullar är ju ganska sega så han fick inte loss några bitar med hade den i munnen hela vägen hem.

Nu, tänkte jag. Nu eller aldrig! Jag gick långsamt för att ge honom mer till med smörgåsen. Väl hemma agerade jag snabbt och bestämt. Jag satte flickorna i sandlådan tillsammans med äpplebitar för att de skulle hålla sig lugna till kvällsmat. Jag bar in Benjamin till köket, placerade honom på barnstolen och gav honom mer att tugga på. Där satt han sedan, under hela tiden som jag lagade mat. Gnagde, sög och bet. Mina nerver var verkligen utanpå kroppen. Jag lagade mat och hade koll på flickorna i sandlådan men hela mitt fokus var hos Benjamin. Jag lät honom sitta för sig själv, interagerade inte med honom men mentalt var jag helt närvarande i det han gjorde.

Salta pinnar, äpplebitar, runda majsbröd från Kina-restaurangen. Benjamin var helt fokuserad på maten.   han var tyst. Jag slamrade i köket men kunde nästan höra mitt hjärta slå. Men bara en halv deciliter blåbärskräm med mjölk sedan i morse (inte ens vatten) betedde han sig märkbart annorlunda med maten.  Han gnydde till några gånger och mitt huvud gick på högvarv. Ge honom energi eller inte? Besvara gnyende med mat eller inte? Magkänslan fick styra. Till slut fick han vatten, först i en mugg. När han istället började leka med vattnet i muggen tog jag den ifrån honom och gav honom vatten i flaskan istället. Han drack ivrigt!

Benjamin satt säkert en halvtimme och smulade innan det var dags för oss andra att sätta oss till bords. Han satt kvar en stund, försvann men kom tillbaka igen. Efter ett tag blev han mycket gnällig. Jag mixade då vår potatis, fisk och sås, blandade med mjölk och hällde upp i en flaskan. Men sedan gav han sig på maten igen så flaskan fick stå. Nu fick han ett Digestve-kex. Bet av stora bitar som han malde i munnen och spottade ut. Han kväljdes rejält två gången vilket är ett tydligt teckan på att han utmanat sig själv och troligtvis haft maten långt bak i munnen. Eller möjligen svalt... det var jag inte.

Eftersom jag ville förlänga denna stunden för Benjamin gjorde jag fruktsallad med grädde till efterrätt. Benjamin fick slicka vispen men vände ganska snart den rena delen in i munnen. Då tog jag den ifrån honom eftersom jag inte ville att han skulle bita på något annat än mat.

Efter fruktsalladen var flickorna inte intresserade av att sitta kvar vid borden. Då blev det bad. Benjamin älskar att bada och jag noterade att han försökte dricka av vattnet med hjälp av leksaksmuggarna som är badleksaker (man får ju inte förspilla något tillfälle till matträning;)

Efter badet gick vi tillbaka till köket. Ny plockat till Benjamin, filmjölk respektive välling till flickorna. Jag satte, helt mot mina principer, på en film på datorn på köksbordet för att de skulle stanna kvar. Och diskade själv under tiden. Sen blev det sagostund. Vid matbordet. Och efter det film igen. Vid matbordet. Då fick jag lägga Lillasyster som var helt slut. Till slut satte jag fram flaskan med den grovmixade kvällsmaten. Benjamin drack någon halv deciliter.

När klockan var långt efter läggdags och ögonen började gå i kors på Benjamin fick han vatten, tandborsten och sedan somnade han på ett par minuter.

Säkert väldigt hungrig. Men modig!!!

I morgon är det Pappa B:s  tur att vara hemma och jag kommer att vara bort hela dagen. Nu har jag skrivit ner allt så att han kan läsa om han kommer hem efter jag lagt mig.

Jag vet att jag gjort rätt som gått på min magkänsla hela dagen idag. I morgon är det Pappa B:s tur att gå på sin magkänsla...